Att förstå BSW och AfD

Det felaktiga i Alexander Mckays upprepade kritik av MAGA-kommunisterna eller hazianerna i USA (“bara MAGA och ingen kommunism”, “opportunism”) är något jag tyvärr flera gånger fått anledning att nämna här. Men denna kritik har nu tystnat, sedan de anslutit sig som en ledande kraft vid bildandet av det nya amerikanska konservativa partiet. Nu återkommer den dock i hans analys av BSW:s och AfD:s valframgångar i Thüringen och Sachsen.

Dess brister är förstås sådana som blir tydliga från ett mer egentligt konservativt-socialistiskt perspektiv. Mckays paleosocialism framstår här som otillräcklig. Från mitt perspektiv är det viktiga just nu att kommunicera på ett allmänt plan att det överhuvudtaget kan finnas, och finns, något sådant som konservativ socialism eller socialistisk konservatism i den mening jag försökt antyda. Det är inte det viktiga för Mckay. Han är inte konservativ, utan framstår som en marxist av det slag som inte erkänner någon mer eller knappt ens mindre autonom nivå av politiska, kulturella, moraliska och värdemässiga frågor. Allt reduceras i analysen av BSW och AfD till de materiella intressena och krafterna bakom dem.

Dessutom finns väl drag av vad Carlos Garrido på Midwestern Marx, som Mckay dock haft med i sitt program, kritiserar mycket av dagens marxism för: the purity fetish. Det är litet förvånande, eftersom Mckay annars inte tillhör den barnsjukdomsradikala typ som svepande fördömer allt förhandenvarande i kraft av en abstrakt föreställning om den framtida revolutionen som den enda och enkla lösningen (och därför aldrig kommer dit).

Att i dagens allvarliga läge bara urskillningslöst förkasta de enda tyska partier som faktiskt motsätter sig vapenleveranserna till Ukraina och önskar fredsförhandlingar med Ryssland måste vara fel. BSW och AfD är de enda som överhuvudtaget förstår att, som AfD:s ledare i Europaparlamentet Maximilian Krah insisterar (på ett sätt som äger giltighet även för många andra europeiska länder och i synnerhet Sverige), världen förändras och att Tyskland måste inrätta sig efter det: “Die Welt verändert sich. Bestehen kann Deutschland nur, wenn es das anerkennt und sich darauf einstellt – stattdessen kämpfen Ampel und CDU aber gegen Windmühlen und machen unser Land zur tragischen Lachnummer.”

Mycket i Mckays kritik, i det han väljer att analysera, är givetvis både riktigt och viktigt. Båda partierna är helt otillräckliga, av de skäl han nämner. I framtiden måste något mycket mer komplett, enhetligt och konsekvent absorbera dem och ta över. Men med alla sina brister pekar BSW och AfD på vissa avgörande områden båda, och i synnerhet tillsammans, i den rätta, nödvändiga allmänna riktningen. Den framstående socialistiske Europaanalytikern Thomas Fazi förstår detta, och fäster helt riktigt, alldeles oavsett de aktuella partiernas brister, uppmärksamheten på det i sak rätta de faktiskt står för och de signaler väljarna sänder. Se intervjun här och hans senaste något längre artikel i ämnet, Who’s afraid of Sahra Wagenknecht? Germany’s “left-conservative” has redefined populism.