top of page

De överordnade värdenas socialism

Hur förhåller sig vad som kan kallas en de överordnade värdenas konservatism till den socialistiska revolutionen? Det hann bli en central fråga för mig innan den nyliberala erans verkningar började på allvar märkas i Sverige. Den radikaliserade vänstern från 60- och 70-talen var försvagad, men hade fortfarande en relativt stark ställning i debatten och inte minst vid akademin när jag först kom dit. En stor del av världen levde under förhållanden som i mycket var en följd av socialistisk revolution.


Att socialismen förstådd som marxismens helhetliga världsåskådning var ohållbar var från början uppenbart. Den definierande moderna syntesen av rationalism och romantik, materialismen i största allmänhet, den rena profanhumanismen – att någon överhuvudtaget på allvar kunde tro på detta måste, föreföll det, bero uteslutande på att de helt enkelt aldrig kommit i kontakt med de stora andliga tanketraditionerna och deras autentiska företrädare, eller ens den relaterade nivån av verklig etisk-humanistisk visdom i klassisk mening. De var på ett slående sätt blinda; modernitetens utvecklingsdynamik hade gjort dem till existentiella idioter. Detta var ganska tidigt min grundläggande upplevelse.


Att en sådan lära kunde uppbäras, genomdrivas och påtvingas mänskligheten genom auktoritär statsmakt, i en revolutionär förändringsprocess i riktning mot ett samhälle där denna åskådning var allenarådande – det var ingenting annat en ren monstruositet, ett totalt mörker, en manifestation av ondska i renaste form. Redan att vara i närheten av människor som, oavsett om det var p.g.a. tidsandan, indoktrinering eller bara ett medfött, aldrig övervunnet, rått naturtillstånd, trodde på och försvarade denna samtidigt förmätna och patetiska verklighetsförståelse blev alltmer en upplevelse av absurditet. Och detta trots att det förvisso gick att förstå aversionen mot den inskränkta och intoleranta religionens fundamentalistiska dogmatism eller användning som del av en illegitim överhets förtrycksapparat.


Detta var socialismen utan de överordnade värdena. Ibland får jag frågan vad jag menar med överordnade värden, vad de egentligen är, vilka de är. Det enklaste svaret är att de är allt det som sammanhänger med, härrör ur och följer av den allmänna andliga världsåskådning som är motsatsen till den just beskrivna. Livets mening och mål är transcendent, vad som – filosofiskt något oegentligt men samtidigt oundvikligt – brukar kallas ett andligt “förverkligande”. Att anträda den väg som leder till detta mål. Till detta hör också en etisk-humanistisk stödstruktur, vars värden på alla kulturens områden befrämjar en för målets uppnående gynnsam allmän karaktärsutveckling, och en samhällsgemenskap som bygger på denna allmänna gemensamma etisk-humanistiska och andliga orientering. Hur allt detta kan förstås och gestaltas i vår tid och i vår mångkulturella värld har utförligt reflekterats över i de filosofiska riktningar jag försökt ansluta mig till och på visst sätt antydningsvis förena och syntetisera: idealismen, personalismen, den värdecentrerade historicismen, den traditionalistiska skolans “mjuka” gren. I dem blir förståelsen av de överordnade värdena långt mer än abstrakta formuleringar om det sanna, det goda och det sköna.


Men samtidigt som den marxistiska socialismen som helhetlig åskådning måste kategoriskt avvisas, kunde historiens grundläggande rörelseriktning under moderniteten varken förnekas eller helt avvisas: den materiella utvecklingen – ekonomisk, vetenskaplig, teknisk, industriell, social – måste givetvis konstruktivt hanteras, även med hänsyn till de nödvändiga av dess “ideologiska” implikationer. Som metodologisk reduktionism var marxismen i stor utsträckning uppenbart giltig och nödvändig. Så var fallet till och med oavsett hur man ställde sig i upplysningsmodernitetens komplexa huvudfråga rörande historiskt framsteg.


Inte ens de konservativa tänkare som efter några år kom att bli de viktigaste för mig förespråkade något enkelt reaktionärt-restaurativt historiskt återvändande: Claes Ryn därför att ett sådant var omöjligt utifrån hans moderna historicism, Tage Lindbom därför att den var det även utifrån hans förmoderna, cykliska antihistoricism såtillvida som vår historiska period endast tillät en “övervintring” av obestämd längd. Diskussionerna med den mer eller mindre radikala vänsterns akademiker handlade oundvikligen om hur vad Ronny Ambjörnsson kom att kalla de överordnade värdena (och som kunde generaliseras utöver de exempel han gav) förhöll sig eller i en framtid kunde komma att förhålla sig till denna givna, historiskt framvuxna verklighet.


Frågorna var förstås otaliga, men en sak som för mig tidigt stod klart var att åtminstone en central och grundläggande del av svaren var helt entydig: förhållningssättet måste vara principiellt detsamma gentemot den socialistiska revolutionen som gentemot den föregående borgerliga.


På samma sätt som den socialistiska revolutionen inte kunde accepteras rakt av som en deterministisk nödvändighet, emedan den historiska fakticiteten inte i sig är en manifestation av det rätta, ens förstådd på Hegels idealistiska sätt (det verkliga är det rationella och det rationella det verkliga), kunde så inte heller ske ifråga om den borgerliga revolutionen.


Och det hade inte heller de främsta av de historiska tänkare som kommit att benämnas konservativa gjort: vad som skilde dem från liberalerna var just deras långtgående problematisering av moderniteten, deras brottning med den utifrån insikten om den bestående giltigheten och värdet av element från en förmodern åskådning och kultur. Den kritiska urskillningen var vad som kom att definiera deras förhållningssätt till de stora historiska förändringar de genomlevde.


Inom den vanliga högern var dock förhållningssättet gentemot den borgerliga revolutionen verkligen inte detsamma som gentemot den socialistiska. Där gällde mestadels enbart ett enkelt försvar för den förra och ett ännu enklare förkastande av den senare. I ingetdera fallet var någon kritisk urskillning förhanden. Men en sådan var just vad som i båda fallen framstod som nödvändigt. Den vanliga, alltid mer eller mindre liberala borgerliga högerpositionen, ytterst betingad nästan uteslutande av de faktiska intressestrukturerna, präglades på grund av denna frånvaro oundvikligen av hopplösa inkonsekvenser och motsägelser.


I och med socialismens snabba tillbakagång under 80-talet blev det återigen endast frågeställningen om den borgerliga, liberala modernitetens förhållande till äldre, traditionella värden som ställdes i centrum, om än bara för den lilla minoritetshöger som uppfattat och förstått den seriösa konservatismens verkliga karaktär och den fulla innebörden av den historiska utmaning som format den. Trots att inte heller dessa få förhöll sig symmetriskt till den socialistiska revolutionen – som ju nu alltså snabbt var på väg att försvinna bortom deras horisont – var detta givetvis den intressanta och intellektuellt relevanta delen av högern, eftersom de gamla kulturella, moraliska och andliga frågetecknen rörande den borgerliga revolutionen givetvis i högsta grad kvarstod.


Det här var den tid då den frihetliga men utifrån sina egna principer och på sitt eget sätt sociala konservatismen framstod som plausibel, d.v.s. förmögen att i en framtid i tillräcklig utsträckning uppbära den högre humanistiska och andliga kulturens överordnade värden. Den avvisade den klassiska liberalismen och överhuvudtaget kapitalismen som systemdeterminerande realitet. Åtminstone teoretiskt sammanhängande och filosofiskt försvarbart insisterade den på “marknadsekonomins” frihetliga tyglande och civiliserande genom ett högre, samhälleligt humanistiskt-kulturellt etos som kunde förverkliga och inkarnera de traditionella värdena, i nyskapande gestaltning, som reellt överordnade.


Alldeles oavsett den viktiga, av borgerligheten oförstådda dialektiska förståelse historiematerialismen som metodologisk reduktionism ägde, utgjorde dess därigenom på intet sätt upphävda romantisk-rationalistiska, profanhumanistiska immanentism, aktualiserad som kontinuerligt utbyggd programmatisk modernitetsutopisk kulturradikalism på alla områden, en revolutionär kraft och verklighet som ovillkorligen krävde ett alternativ. Den seriösa konservatismens formulering av ett sådant inom ramen för den borgerliga ordningen framstod entydigt som jämförelsevis human och sympatisk. “Konservatismen kunde spela en viktig roll”, skrev Ambjörnsson med rätta, när nyliberalismen började få verkligt genomslag i Sverige och omformade högerpolitiken. En sådan konservatism skulle, hoppades man, i sin intellektuellt seriösa form kunna gestalta den liberala materiella och sociala verkligheten i enlighet med de överordnade värdena, bortom den liberala ideologin.


Men om detta var möjligt ifråga om det borgerliga samhället, vore det också principiellt möjligt för det socialistiska. Endast utifrån en viss förståelse av en de överordnade värdenas helhetligt normativa historiska modell, såväl som av den ännu ej fullt förverkligade socialismen, går det att hävda att det förra är mer förenligt med dem än det senare. I ljuset av den faktiska historiska verkligheten, skild från konservatismens stiliserade ideala mönster, kan det inte trovärdigt göras gällande att det överhuvudtaget är möjligt endast beträffande den liberala verkligheten och omöjligt beträffande den socialistiska. I själva verket framstår det genom den reella samhällsutvecklingen under den nyliberala eran som om det tvärtom vore mer möjligt under den nu kronologiskt föregående, blott partiellt förverkligade socialistiska.


Ser vi till liberalismen som ideologi, inkluderande den klassiska nationalekonomin, representerar den ett brott med överordnade värden av samma slag, i samma riktning, på samma skala, som den problematiska marxistiska socialismen som helhetlig ideologi. Det handlar i detta perspektiv om det successiva fullbordandet av modernitetens rationellt-romantiska sekulära revolution, sådan de bästa konservativa tänkarna för länge sedan i alla väsentliga avseenden adekvat analyserat den. Men för de egentligt konservativa tänkare jag studerade under 80-talet var det, när det gällde den frihetliga, etisk-humanistiskt kulturbestämda ordningen, inte primärt fråga om någon deskriptiv framställning. Dess essentiella värde låg tvärtom i dess distinkta kritiska udd: det var en av det förflutna, av historien, eller av den perennialistiska andliga traditionen inspirerad normativ vision som uppställdes inte bara mot den socialism som nu var på väg att rullas tillbaka, utan också mot västerlandets borgerligt-kapitalistiska samhälle och kultur sådana de formats av liberalismens ideologi och nu åter stärktes.


Detta kan dock drivas längre. Från vad som kan kallas den “mjuka” traditionalismens perspektiv borde denna konservatism inte bara börja tillämpa samma kritiska urskillning på den socialistiska revolutionen som den gjort, och fortsatt måste göra, på den borgerliga. Den borde också tillämpa den på de feodalismens andligt-traditionalistiska anspråk, som i allmän, frisvävande form fortfarande präglar åtskillig konservativ diskurs. I perspektivet av de historiska realiteterna finns det, föreslår jag, utrymme för ett mått av problematiserande relativisering av konservatismen paradigmatiska modeller såtillvida som de framställs som grundade i och hämtade från den historiska verkligheten. Som jag tidigare beskrivit blir nödvändigheten av detta ifrågasättande som tydligast i den “hårde” traditionalisten Evolas långtgående projektion av varnashrama-systemets struktur på västerlandets alltifrån medeltiden successivt bortrevolutionerade hierarkiska ordning. Det är svårt att bortse från modellens drag av ideologisk rationalisering och legitimering av samhälleliga formationer som i verkligheten uppvisade helt andra “värden” än de föregivet överordnade.


Vad jag talar om här är bara en partiell problematisering. Även i det här aktuella samhälleligt-organisatoriska avseendet rymmer traditionalismen och konservatismen insikter. Ingen verklig socialistisk revolution kan heller bryta med den helhetliga historiska erfarenheten. Tvärtom skulle en sådan idag, i jämförelse med historiens dekadenskapitalistiskt-liberala “slut”, kunna återupprätta en fullständigare historiekategori som grund för den kulturella och moraliska ordningen. Den socialistiska revolutionen kan på sitt eget sätt åberopa traditionen: på den rätt förstådda alternativa modernitetens sätt.


Och inte minst förhåller det sig ju återigen, och alldeles oavsett dessa överväganden, så att moderniteten i väsentliga avseenden är en oborttänkbar materiell verklighet som måste hanteras, men inte kan hanteras uteslutande utifrån ett av helt andra materiella förhållanden betingat historiskt paradigm. Det är helt enkelt inte så enkelt som restaurationisterna tror, att det finns en färdig, helhetlig historisk modell som utgör den konservativa normen och som den borgerliga och socialistiska revolutionen utgör successiva avvikelser och fjärmanden från. Den förmoderna verkligheten är komplex redan under medeltiden, och blir det inte mindre om vi också beaktar antiken. Konservatism är överhuvudtaget ett otroligt “flummigt” begrepp som obetingat kräver preciserande bestämningar.


Till de högerkonservativa som i teori och praktik bara försvarar den rådande ordningen måste frågan ställas: om revolution principiellt är fel och bevarandet rätt, varför ska, ja hur kan just den nuvarande (o)ordningen, som också i högsta grad var och är våldsamt revolutionär, försvaras? Politisk-filosofiskt är det fullständigt godtyckligt och irrationellt. Varför har i så fall inte ett försvar med samma näbbar och klor för feodalsamhället, slavsamhället, ja jägar- och samlarsamhället (vars existens de "hårda" traditionalisterna dock inte tror på) varit riktigt? Samma materiella utveckling och dynamik som skapade slavsamhället, feodalismen och den borgerliga kapitalismen skapar också socialismen i åtminstone någon form eller grad. Som Branting uttryckte det 1886: "Minst av allt borde bourgeoisin, som själv icke har en utan upprepade revolutioner att tacka för sitt välde, 1789, 1830, 1848, taga så illa vid sig, om en och annan av proletariatets banérförare talar litet högljutt om den kommande sociala revolutionen, därvid utgående från det tyvärr allt för möjliga antagandet, att den härskande klassen aldrig skall godvilligt avstå sin makt, utan folket skall nödgas ge sina riksdagsrepresentanters fordringar eftertryck med vapen i hand." Och Brantings lista med borgerliga revolutioner borde utsträckts bakåt i tiden inte minst till den långdragna under 1600-talet i England.


Den förhandenvarande borgerliga kapitalismens brister var uppenbara för den meningsfulla typen av konservativa även på 80-talet. Och i det vi rörde oss in i 90-talet och Sovjetunionen nedmonterades och utplundrades, blev dess väsen alltmer brutalt tydligt. Lindbom utbrast att “Sovjetunionen var åtminstone en ordning”. Gentemot de nya utvecklingsstadierna av den monopolistiska och finansiella ekonomin och dess imperialistiska systems politiska praktik började den kulturella och moraliska, i marxistisk mening “idealistiska” konservativa visionen framstå som alltmer otillräcklig och maktlös. Idag konstaterar Ryn att den amerikanska konservatismen, som en gång väckte en förhoppning om ett åtminstone kulturellt och därigenom även i stor utsträckning samhälleligt annorlunda USA, och med det också ett annat helhetligt väst, helt enkelt har misslyckats.


Neokonservatismen har inte bara förvridit och förvrängt den konservativa visionen, utan aggraverat hela den atlanticistiska ekonomiska och och politiska strukturens verkningssätt genom sin naket programmatiska strävan, med ohämmade manipulativt-propagandistiska såväl som militärt-interventionistiska medel, efter globalt unipolär “full spectrum dominance”. Det har givetvis skapat ett massivt motstånd från resten av världen, ett motstånd som nu också tar sig militärt uttryck på ny nivå, samtidigt som atlantvärldens liberala dekadens och dess kapitalisms själva funktionssätt dramatiskt försvagar den och sätter den ur stånd att upprätthålla sin hegemoni. Imperialismen i Lenins mening når i sin nuvarande form genom sina inre motsägelser som kapitalism sin gräns.


Deng Xiaoping satsade med framgång på Bucharin och “ny ekonomisk politik” under den nyliberala eran. Till skillnad från den under Gorbatjov kulminerande sovjetiska revisionismen gav han inte upp det grundläggande i det system, i den politiska kontroll, som den socialistiska revolutionen en gång etablerat. I enlighet med den taoistiska visdomen böjde sig det kinesiska bambuträdet mjukt för vinden och undgick så att knäckas. Ja, mer än så, det utnyttjade vinden, i form av västimperialismens kapitalexport, till sin fördel. Det fanns ledare som ville gå länge, ville gå Gorbatjovs väg, men trots den vanliga atlantimperialistiska kuppassistansen lyckades de inte få sin vilja igenom. Kina överlevde och slapp inte bara den katastrof det ryska och de övriga sovjetiska folken utsattes för under 90-talet, utan också den allmänna nedgång hela väst idag befinner sig i.


Förvisso finns andra problem i Kina, men landet äger en styrka som p.g.a. liberalismens kapitalistdekadens s.a.s. konstitutivt saknas i det väst som alltmer genom rent systemtvång alienerar sin egen befolkning och utarmar den till förmån för en minimal och alltmer parasitär härskande klass. Allt färre och svagare intellektuella och kulturella resurser står till den senares förfogande, alltmer måste den förlita sig på den enklaste propaganda och de klumpigaste repressiva metoder.


De konformt gläfsande atlantprovinsialhundar av alla klasser som från höger till vänster dominerar den under den nyliberala eran skapade och alltmer intellektuellt eftersläpande svenska opinionen eller åtminstone debatten, tycks inte kunna se hur världen förändrats. Att atlanticismen är ett sjunkande skepp, att det främst är den som idag står för de materialistiska och totalitära icke-värden som förr tillskrevs socialismen (den militanta s.k. "nya ateismen" var exempelvis en utpräglad atlanthögerprodukt, som bl.a. Chris Hedges påpekat), att de kvarvarande socialistiska länderna förändrats och det idag ofta är de som företräder de överordnade värden konservatismen försvarar eller borde försvara. Minst av allt tycks de kunna se den potential för en förnyad, det tjugoförsta århundradets socialism med nationella särdrag som faktiskt finns i deras drömland USA, just p.g.a. det tillstånd dess ekonomisk-politiska system försatt det i.


“Historiens slut” var en fantasmagorisk illusion som förbluffande många liberaler och retirerande vänstermänniskor i väst faktiskt trodde på. Jämfört med den är t.o.m. Spengler trovärdig, om än inte välgrundad på samma sätt som Marx i åtminstone vissa centrala avseenden är. Historien gick snabbt vidare, och den gjorde det mer i enlighet med Marx’ och Lenins analys än Spenglers, hur mycket västs intellektuella än för närvarande är benägna att försjunka i den konservativa revolutionens, nyhögerns och neofascismens romantiska tröst.


Haz al-Din och andra har nu i stället, som jag de senaste åren försökt visa, i USA öppnat en ny utvecklingsväg för marxismen. Det är en väg som jag inte själv helt kan vandra, i så måtto som jag, av de här inledningsvis angivna skälen, inte är marxist. Men Haz och hans rörelses riktning bort från dagens kapitulationistiska surrogatvänster, och deras explicita försvar för vissa konservativa värden, särskilt med anknytning till det legitima i populistnationalismen (metonymiskt sammanfattad som “MAGA”), gör deras sätt att förvalta och nytillämpa marxismens sanningar i högsta grad relevant för utvecklingen av en konservativ socialism eller en socialistisk konservatism. För en sådan krävs visserligen betydligt mer, långt utanför marxismens ramar, men detta är en början, och, viktigast av allt: en början i USA, det land där denna förändring är allra mest nödvändig, ja fortfarande i mycket för hela världen avgörande.


Oavsett enskilda frågor och teoretiska punkter är det uppfriskande att se hur Haz lyckas få dagens dominerande etablissemangs höger, mitt och vänster i USA att argumentatoriskt virra omkring som yra höns genom sin nya typ av kommunistisk offensiv. Så här tog sig hans attack uttryck före de beklämmande presidentkandidaternas (i sig en övertydlig sinnebild för atlantsystemets nedgång) tragiska och patetiska debatt härom kvällen:


“The following topics will not be up for ‘debate’ tonight:


– Should we continue to support ‘Israel’ and its genocide?


– Should we remain in NATO, the Fourth Reich?


– Should we continue to maintain an aggressive posture toward China?


– Should any of America’s mineral and resource wealth belong to the American people?


– Should America’s farms belong to American farmers, rather than banks and Monsanto?


– Should America’s factories and industries belong to American workers?


– Should public investment go into energy, technology, infrastructure and industry - rather than be wasted?


– Should homes exist for people to live in, or for BlackRock speculators to profit from?


– Should Big Pharma have the right to poison and scam the American people?


– Should the private banking cartels of the Federal Reserve be allowed to dictate financial policy and control our money supply?


– Should the American people be free from the 30+ trillion dollars in debt, that can never be paid off, and which enslaves them?


Just know that whatever jibber they’re ‘debating’ about is meant to distract you from these real issues.


Which they cannot talk about, because the megadonors and banksters who control the political system won’t let them.


The ‘presidential debate’ is neither presidential nor a debate. Executive power lies with a shadow oligarchy. ‘Debate’ is just a charade to deceive simpletons.”


Efter debatten målade han upp följande bild av sitt alternativs historiska föredöme:


“The Bolsheviks were a fiercly militant working class movement whose only crime was giving a voice to the 90% Russian peasant majority who were marginalized for centuries by a foreign aristocracy.


They restored Russia to greatness after a series of humiliating defeats, and uplifted the people to a level of basic education, dignity and prosperity never before seen in Russian history.


They freed the Russian people from debt slavery, canceling all debts immediately after taking power.


They inspired the entire planet to rise up against the international banksters that rule us today.


They are demonized, vilified and lied about to this day for the crime of challenging the capitalist, colonial and banker ‘masters’ who believe the world is theirs to control.


All the claims about the murder of tens of millions is a pure falsification. I challenge anyone to defend these accusations in an open debate. You will see these claims collapse under basic scrutiny. They are myths created by the ruling class to defame an authentic rebellion against them.”


Låt debatten sysselsätta sig med allt detta (atlanticismen är en globalism, det handlar ju inte bara om USA). Det räcker för några årtionden. Från de distinkta filosofiska utgångspunkter jag uppfattar som nödvändiga har jag förstås själv mer att säga (eller upprepa, eftersom jag redan sagt det många gånger genom åren) än det jag här inledningsvis sagt. Men som sagt: kritisk urskillning är den nödvändiga hållningen. Hur bör alltså försvararen av en de överordnade värdenas konservatism mer exakt förhålla sig till den socialistiska revolution som nu försvaras på detta sätt?


Allt hänger förstås på hur Haz förmår integrera de överordnade värdena i och därmed revidera marxismen. Eller, med en mer precis formulering: hur han lyckas samordna dem med marxismen och därmed ompröva och övervinna dennas centrala svagheter. Detta är vad jag naturligt nog särskilt fokuserat på i mina tidigare inlägg om honom och hans rörelse.


För vissa kunde det kanske ha synts rimligt att benämna den konservativa visionen för det borgerliga samhället en de överordnade värdenas liberalism. Men det vore i verkligheten felaktigt, då det signalerar ett accepterande av den liberalismens ideologi som rättfärdigade frisläppandet av krafter som i så mycket var motsatta och underminerade dessa värden. Den förblivande popularitet som termen “liberalkonservatism” äger i dagens höger illustrerar det problematiska här. Eftersom socialismen p.g.a. konservatismens misslyckande som högerprojekt måste bejakas som ägande en större strukturlikhet med konservatismen i dess väsentliga form, är det inte orimligt att tillsammans med begreppet de överordnade värdenas konservatism också tala om en de överordnade värdenas socialism.


Det kunde väl också vara en lämplig benämning på Ambjörnssons egen position: när han försvarade konservatismen i termer av överordnade värden i sitt viktiga inlägg i debatten i Svenska Dagbladet 1983-84 om konservatismens eventuella död till följd av nyliberalismens frammarsch, gjorde han det ju som gammal socialist. Därefter blev hans kulturkonservatism alltmer prononcerad, men sina politiskt och ekonomiskt socialistiska övertygelser övergav han väl knappast helt.


Socialismen äger de strukturella förutsättningar för de överordnade värdenas försvar som liberalismen saknar. Begreppet överordnade värden, definierat inte bara av Ambjörnssons argumentation och exempel, utan också av de filosofiska riktningar jag försökt föreslå bör försvaras, preciserar på det sätt som är nödvändigt konservatismen, skiljer den från den vanliga högervarianten. I sammanställningen med begreppet socialism är det i sig tillräcklig för att specificera att det är fråga om en politik där just detta essentiella innehåll är centralt, och därmed avgränsa den från den vanliga vänstervarianten.I vilken utsträckning Haz och hans likasinnade verkligen förmår utveckla en i denna mening konservativ socialism återstår att se. Här kommer vi snabbt in på hur den kritiska urskillningen specifikt måste tillämpas, och vilka rimliga resultat den kan ge. Hur ser mer konkret en i kvalificerad mening, för andligheten öppen etisk-humanistisk och nyskapande kulturkonservativ vision för det genom den socialistiska revolutionen skapade samhället ut? En vision motsvarande men med nödvändighet i mycket annorlunda än den konservativa visionen för det genom den borgerliga revolutionen skapade?


Det centrala och avgörande i det teoretiska arbetet på detta område är förstås förhållandet mellan den materiella utvecklingen å ena sidan och arten och omfattningen av dess “ideologiska” implikationer å den andra, gränserna för den metodologiska reduktionismens fastställande av dialektiken mellan bas och överbyggnad. Det måste alla icke-marxistiska men för marxismens sanningar öppna tänkare omedelbart ha förstått. Det är den punkt i historiematerialismens Wissenschaft där den kritiska urskillningen framför allt måste fokuseras och de relevanta konservativa tanketraditionerna mobiliseras.


Vad vi idag kan säga är att några intellektuellt icke obetydliga yngre amerikaner med den typiska amerikanska framåtandan från tiden före dekadensen redan skapat en rörelse som tagit stora rätta steg i denna nödvändiga allmänna riktning. Caleb Maupin menar att om den amerikanska andan av entreprenörskap, hårt arbete och “motor-mindedness” kan kombineras med en socialistisk ekonomi på det sätt USA kunde ses som varande på väg mot på 1930-talet, kan resultaten bli astronomiska. Men liksom Haz talar han också, och lika mycket, om religionen och åtminstone vissa andra mer traditionella samhälleliga och kulturella värden som populisterna spontant värnar mot wokeismen. Det anger korrekt analysens ramar: den behöver bara ytterligare fördjupas inom dem, genom en närmare granskning även av de klassiska marxistiska förutsättningarna för den generella kulturrevolutionära vänsterismens idag oftast outtalade nihilistiska grundantaganden om den indefinita mänskliga och samhälleliga formbarheten.


Inte heller den tidiga realexisterande socialism som Haz försvarar i citatet ovan är förstås en historisk verklighet som vi idag på något enkelt sätt kan återvända till. Det är också en verklighet som vi givetvis från mitt perspektiv i flera avseenden inte heller bör återvända till, även om den från dagens nya utsiktspunkt, och även med värdekonservativa måttstockar, var mindre destruktiv än den utvecklingsfas av kapitalismen och liberalismen som västvärlden idag genomlider. Inte heller en socialistisk konservatism kan vara en ren historisk restauration. Men den historiska socialismen utgör ett ofantligt internationellt arv av erfarenhet, som inte minst oräkneliga kinesiska professorer idag ständigt vrider och vänder på och utvinner för mänsklighetens framtid avgörande insikter ur.


Inom kort torde även nya generationer av västerländska politiska intellektuella i helt ny utsträckning och på helt nytt sätt börja göra det, av ren teoretisk nödvändighet, försmäktande som de är i den sant urmodiga och primitiva ideologiska öken som är det enda dagens atlanticism kan erbjuda. Det finns inget annat verkligt alternativ till imperialismens bedrägliga ideologiska spektrum från höger till vänster än en konsekvent och genomtänkt konservativ socialism.


Varken de i Europa nu formellt framgångsrika populistnationalisterna, vars svaga och billiga utförsäljning till den vanliga borgerliga högern tvärtemot vad de själva tror avslöjat åtminstone omisskännliga underliggande förutsättningar i själva deras väsen för en fascistisk utvecklingslogik, eller den kvarstående spillran av alternativhögern i vid mening, med sin explicita, pueril-teatraliskt romantiska anslutning till fascismen, kommer länge kunna tillfredsställa dem. Fascism är cuckeri.

Comments


  • Facebook Social Icon
  • Twitter Social Icon
  • Instagram Social Icon
bottom of page