top of page

Hesykismen

Det grekiska ordet ἡσυχασμός var och är väl en naturlig bildning (i antik såväl som modern grekiska) från de av Wiktionary angivna ἥσυχος, ἡσυχάζειν och ἡσυχαστής (även om jag inte hittar den i min intermediate-version av Liddell & Scotts lexikon), men i övriga moderna europeiska språk låter “hesykasm” kanske som en litet onödigt undantagsmässig form. Naturligtvis inte felaktig; det andra exempel på samma “undantag” jag tänker på kommer också från religionens område: kiliasm (som har den grekiska formen χιλιασμός).


Men i Merriam-Websters lista på ord med ändelsen -asm i engelskan ser man vilka kategorier de normalt tillhör. Inga förutom just hesychasm och chiliasm tillhör den kategori vi normalt betecknar som ismer och där de slutar på -ism. Den s.k. hesykasmen och kiliasmen är däremot typiska ismer.


A:et kommer alltså från ἡσυχάζειν och ἡσυχαστής, och det finns förvisso fler ord med agentsuffixet –τής efter ασ som betecknar personer, men jag kommer på rak arm inte på någon annan normal form av sådana ord i moderna europeiska språk motsvarande ἡσυχασμός förutom entusiasm, men det är ju, återigen, ingen ism. Det kunde kanske för vissa framstå som litet godtyckligt att i åtminstone andra moderna språk än grekiskan använda asm-ändelsen för en uppenbar ism endast på grundval av ἡσυχάζειν och ἡσυχαστής, när inte bara ἥσυχος saknar α:et, utan ett lika viktigt eller ännu viktigare grundord som är utgångspunkt för α-bildningarna är ἡσυχία, som har det i andra och moderna språk normala ί:et och som Wiktionary glömmer.


I ljuset av att så många andra ism-ord bildats utifrån grekiska ord som liksom ἡσυχία slutar på -ία kunde det möjligen tyckas att den naturligaste och normalaste moderna formen borde vara hesykism, som en sökning ger vid handen är ganska vanlig åtminstone på engelska (hesychism), och jag tog mig därför friheten att försöksvis använda den i mitt inlägg om Holms diskussion av nyplatonismen och kristendomen. Om någon grecist händelsevis ser det är det emellertid högst sannolikt att hon skulle vilja intervenera och förklara varför jag har fel och det är nödvändigt att bara säga hesykasm. Kanske är det starkaste argumentet mot formen hesykism att även kiliasm då borde överges till förmån för kiliism, och detta också låter litet konstigt?


Holm ger hursomhelst en utmärkt presentation av vad han kallar hesykasmen (hesychasm), där han fördjupar diskussionen av vad jag i det tidigare inlägget beskrev som kontroverserna rörande Gudsuppfattningen i sig och förståelsen av den mänskliga själens eller nuftets förhållande till Gud, dess likhet respektive olikhet i förhållande till Gud, i vilken utsträckning eller i vilken mening de är eller kan bli ettade med Gud, sådana dessa kontroverser gestaltade sig inom den kristna kyrka där, som jag skrev, det nyplatonska, esoteriska och mystika inflytandet blev som mest långtgående och bestående, en erkänd, grundläggande del av kyrkans lära och liv.


I centrum står Holms förklaring av Gregorios Palamas’ lära om det av själen skådbara oskapade gudomliga ljuset som en Guds energi, en position som denne lyckades få accepterad av den kyrkliga ortoauktoriteten och som det finns anledning att återkomma till. Det är en tydlig illustration av den esosofins konflikt med exodoxins uppfattning av Gud och Skapelsen som präglat även östkyrkan.

Comments


  • Facebook Social Icon
  • Twitter Social Icon
  • Instagram Social Icon
bottom of page