top of page

Thomas Fazi och kampen för Europa

Thomas Fazi, författare, för tio år sedan, till den som jag förstår det viktiga boken The Battle for Europe: How an Elite Hijacked a Continent – and How we Can Take it Back, är ledande bland de europeiska socialister som i väsentliga avseenden hyser sympati för populistnationalismen och har med dem överlappande ståndpunkter. P.g.a. boktiteln har Fazi användarnamnet @battleforeurope på X, där han är mycket aktiv.


Givetvis stödjer Fazi Sahra Wagenknecht, som samtidigt helt enkelt ersatt den gamla postmarxistiska etablissemangsvänstern och den hopplöst atlanticistiskt korrumperade eller lika hopplöst radikalnationalistiska populistnationalismen, och som, i allmänna drag, visar den enda framkomliga politiska vägen för Europa.


I en UnHerd-artikel i våras, som han också lyfte fram på sin substack, ser Fazi EU:s “structural impediments” som det främsta hindret för att den europeiska populistnationalismen, som han med allt större rätt hänför enbart till högern, extremhögern, populisthögern, ska kunna åstadkomma förändring i EP genom “the emergence of a united European Right-populist front”. Detta fastän artikelns rubrik, ‘The coming civil war on Europe’s Right’, tycks peka på de ideologiska skillnaderna som orsak till svårigheterna att få till stånd enhetsfronten. Substack-inläggets rubrik, ‘Why the right populists will fail’, syftar kanske delvis till att korrigera detta.


Den linje jag har försökt föreslå, och särskilt starkt inför EP valet 2014, för en gemensam storgrupp i EP som medels just enhet, men också, som grund för denna, utvecklad, kompletterad ideologi, i förening med den partiernas representation i övriga EU-organ som följer med deras nationella maktställning verkligen skulle kunnat förändra EU inifrån, har fokuserat på det senare hindret: den europeiska populistnationalismens splittring, och förvirringen och krafterna/intressena bakom den.


Idag är dock större delen av populistnationalismen redan förlorad till atlanticismen i dess fullständiga mening, främst men inte enbart genom ECR. Fazi missade hur franska RN också rör sig i denna riktning, inte minst, tycks det, genom Jordan Bardella, men också Le Pen, som nu senast inte bara drivit ut AfD ur ID-gruppen, utan föreslagit ECR:s Meloni att de ska bilda just en gemensam storgrupp – det som i det förflutna alltid misslyckats, hur de olika kombinationerna än för tillfället såg ut.


På Le Pens nya anpassningsväg finns givetvis inga som helst verkliga hinder. Det skulle bli en storgrupp som i mycket stod för just det som den jag förespråkade ägde själva sitt raison d’être i att bekämpa. De populistnationalistiska partierna förutspås nu stora framgångar. Dessa blir i så fall en ren, formell illusion, som döljer det substanspolitiska nederlag för den europeiska självständighetens väg som redan är ett faktum.


En populistnationalism som kunnat enas kring en självständig europeisk linje på grundval av en utvecklad och modifierad ideologi skulle, vill jag fortfarande vidhålla, haft helt andra möjligheter att göra motstånd mot de existerande strukturerna. Men idag finns denna möjlighet inte längre kvar.


Det har visat sig att populistnationalisterna, högerpopulistnationalisterna, är oförmögna att genomföra detta. De förstår ju inte ens sin egen definierande huvudfråga, massinvandringen och dess medföljande problem. Genom sin oförmåga till ideologisk och politisk utveckling framstår rentav populistnationalismen idag nästan som ett slags bedrägeri. Oförmögen att uppnå några av sina legitima mål eftersom den varken förstår eller har någon strategi för att övervinna de krafter som i verkligheten står i vägen för dem, har de nu tvärtom helt lierat sig med dessa krafter. Utan att ens själva inse det har de reducerats till en enda stor atlantglobalhögerns rökridå.


Därför är populistnationalismen i sig överspelad och meningslös. Dess enda potentiella räddning, och den enda räddningen för dess legitima strävan, är den framväxande externa kraft som representeras av wagenknechtianismen. Endast den representerar idag trovärdigt exempelvis vad i Sverige SD beskriver i första meningen i inledningen till sitt principprogram. Genom att stå fri från den hopplösa högern rymmer wagenknechtianismen ensam den verkliga potentialen för en ny, paneuropeisk social- och värdekonservativ rörelse, som dessutom äger den nödvändiga högre-kosmopolitiska utblicken och en framtidsadekvat förståelse av det multipolära historiska skede världen nu närmast står inför. Inte bara med Sahra Wagenknecht själv, utan även exempelvis med Sevim Dağdelen och hennes kritik av NATO, är det tydligt vilka resurser denna riktning redan uppvisar i Tyskland. Kampen för Europa måste idag söka sig denna väg.


Det bästa man kan hoppas på är att populistnationalismens företrädare, medlemmar och väljare bara vinns över till nya, wagenknechtianska partier, genom att dessa konkret visar den enda vägen och därmed lyckas förklara de verkliga större sammanhangen. Italienaren Fazis publicistik, som alltså förmår identifiera en del av populistnationalismens frågor och positioner som ett begripligt och legitimt fenomen i den europeiska opinionen, borde här kunna bli en stark inspirationskälla.


Men som jag lyfte fram här 2022 går Fazi också längre än så, och kopplar kampen för Europa till den världspolitiskt avgörande frågan om förändringspotentialen i USA. Han försvarar även Haz och MAGA-kommunismen. Då var det i form av positivt intresse i en artikel i den viktiga nya amerikanska kultur-, värde- och moralkonservativt socialdemokratiska tidskriften Compact (där han tidigare skrivit om Wagenknecht). Nu upprepar han sitt stöd genom att återxa och kommentera en ny längre Haz-text på X, ‘MAGA-Communism – a Response to Critics‘. Här finns ideologiska och politisk-filosofiska dimensioner och resurser som också bör komplettera Wagenknechts egna hittillsvarande.


“MAGA communism”, konstaterar Fazi, “is the most interesting American political phenomenon since Trump. I was among the first to write about it almost two years ago in @compactmag, where I predicted that this was way more than just an internet meme, and had the potential to become a serious populist political vanguard, in large part due to @InfraHaz’s powerful theorising and oratory skills. The fact that the movement has kept growing – and that the mainstream media is now doing hatchet jobs against it – has proven me right.”


Inter-nationell konservativ-socialistisk världsrevolution, s.a.s. – en revolution som är viktigast och nödvändigast i USA: Free America to Free the World! Fastän Europa givetvis måste utveckla sin självständighet utifrån sina egna specifika historiska betingelser inom den gemensamma västerländska ramen, är detta det större sammanhang i vilket kampen för Europa, den post-populistnationalistiska kampen för Europa, måste förstås och måste föras.

Comments


bottom of page