A Search in Secret India

Bruntons första och mest kända bok (1934), som introducerade Ramana Maharshi i väst. På amerikanska förlaget Weiser, ett av dem som fortsatte publicera nya upplagor av hans böcker, under 70-talet parallellt med engelska Rider.

Guénon skrev en kort, övervägande positiv anmälan, som inkluderats i Études sur l’hindouisme (1968). Så här ser den ut i den engelska översättning som kom 2001:

“This account of a journey in India and of meetings with individiuals of very varied character is interesting and agreeable to read, although the tone, especially at the beginning, recalls rather too much the author’s journalistic profession. Contrary to what is too often found in Western works of this kind, accounts of ‘phenomena’ do not take up excessive space. The author assures us, moreover, that this subject does not especially interest him, which is doubtless why he was able to establish contact with certain things of another order despite a ‘critical spirit’ which, carried to such an extent, seems rather incompatible with deep spiritual aspirations. We have here a curious exemple of specifically Western (more exactly, Anglo-Saxon) reactions in the presence of the East, the difficulty of admitting the existence and the value of a ‘non-acting activity’ being especially characteristic in this respect. The author’s resistance, with the resultant struggles and hesitations, last until the day they are finally conquered by the mysterious personage called the ‘Maharishi’. The pages devoted to him are certainly the most remarkable in the book and we cannot dream of summing them up here, but taken in its entirety this work is surely of more value than many more pretentious ones, and it can only contribute to awaking in some readers a sympathy for Eastern spirituality and perhaps among some of them a more profound interest.”

Kritiken rörande den journalistiska tonen är träffande ifråga om Bruntons tidigaste böcker, och skulle av Guénon utvecklas i recensionen av ytterligare en av dessa. Brunton hade förvisso en journalistisk bakgrund. Men han övergick snabbt till en helt annan typ av framställning av de österländska läror han tillägnade sig, en annanhet som med tiden fortsatte accentueras och kulminerade i hans sista böcker och inte minst i de postumt publicerade anteckningsböckerna.

Trots detta kvarstod däremot på visst sätt skillnaden gentemot Guénon i det att han även efter att ha övertygats av Ramana Maharshi faktiskt kvarhöll ett mått av den västerländska “kritiska andan” i åtminstone vissa aspekter. Det är en skillnad som är nära relaterad till distinktionen mellan den “hårda” och den “mjuka” traditionalismen i den mening jag givit den. Därför är den av stor betydelse, och jag ska återkomma till den.