Akbar

Filip Holm folkbildar om stormogulen och religionsdialogisten och -synkretisten Akbar:

Att förstå vikten av den historiska intellektuella och kulturella miljö som ofta växte fram i gränslandet mellan islam och “hinduism”/”buddhism”, särskilt uppburen av sufistiska riktningar. På flera sätt kan man se den som den, i allmänna drag, mest relevanta miljön i världen idag för den nödvändiga andliga förnyelsen inom ramen för den framväxande världskulturen – den miljö där mest finns att lära.

Här mjukas nämligen på ett sätt som sällan kunde ske i väst den hårdgränsade abrahamismens aparta exoterism upp, samtidigt som, omvänt, den predifferentiella “hinduismen” möter differentieringens resultat sådana de tagit form genom den av muslimerna övertagna och utvecklade grekiska filosofin. I synnerhet är detta av betydelse ifråga om det mytologiska medvetandet eller tänkandet i betydelsen det medvetande och tänkande som kvarhåller en literalistisk förståelse av det mytologiska arvet (och såtillvida i själva verket inte förstår det som mytologiskt i modern mening).

Man borde finna en term som upplöser den skarpa åtskillnaden mellan hinduism och buddhism och gör rättvisa åt det avgörande gemensamma innehållet och deras ursprungs gemensamma allmänandliga kultur. Buddhismen kan, tror jag, ses som en partiell, formellt icke-traditionell differentiering inom ramen för en kvarstående större, gemensam tradition där skillnaderna gentemot vad som i modern tid avgränsats som och benämnts hinduismen ofta knappast är mer betydande än mellan olika riktningar inom det senare.

I synnerhet blir, uppfattar jag det som, detta nödvändigt när man ser det hela utifrån den andliga praktikens och det andliga “förverkligandets” perspektiv, och inte bara är intresserad av de skillnader och distinktioner som ställs i centrum för historiografins och den teoretiska klassifikatoriska fullständighetens syften. I detta perspektiv övervinns också perennialistiskt gränsdragningen gentemot sufismen, platonismen, och, om än med större ansträngning, via den senare och den inom ramen för kyrkortodoxin spänningsfullt kvarstående undervisning i de kristna evangelierna som uppenbart är att förstå i “esoteriska” termer i förhållande till denna ortodoxi, en del av den kristna “mystiken”.