Alf Ahlberg: Humanismen

Historiska perspektiv och aktuella synpunkter

Dualis, 1992 (Sveriges Kyrkliga Studieförlag, 1951)

Dualis’ beskrivning:

Alf Ahlberg sätter i denna klassiska bok in den västerländska humanismen i ett större historiskt perspektiv och försöker därmed belysa dess egenart och situation i modern tid. Den bygger på övertygelsen att den humanistiska kulturtraditionen, sedan den utformats genom en syntes av det antika arvet med kristendomen, är den stora linjen i vår kultur, på vars bestånd och livskraft hela dess framtid beror. Humanismen företer många skiftningar och nyanser, men gemensamt för dem alla är tron på människan – inte på människans naturliga godhet men på hennes möjligheter till ett liv med förnuft och mening och där ord som rätt och orätt får en bestämd innebörd.

Ahlbergs förord:

Huvudsyftet med denna skrift är att sätta in den västerländska humanismen i ett större historiskt sammanhang och därmed söka belysa dess egenart och dess situation i dagens läge. Den bäres upp av den övertygelsen, att den humanistiska kulturtraditionen, sådan denna utformats i främsta rummet genom en syntes av det antika arvet med kristendomen, är den stora linjen i vår kultur, på vars bestånd och livskraft hela dess framtid beror. Någon “humanismens historia” vill boken däremot icke vara. Jag har i den del, som jag kallat “historiska perspektiv”, blott dröjt vid de andliga makter, som jag anser mer än andra ha byggt upp den västerländska humanismen, men förbigår mycket, som i en sådan historik borde haft sin givna plats. Större uppmärksamhet skulle jag ha velat ägna den svenska humanismen, ty ehuru den naturligtvis är blott ett skott på den allmänna västerländska humanismens vittförgrenade träd, företer den likväl vissa bestämda och karaktäristiska drag. Men en särskild framställning av den skulle ha sprängt skriftens ram.

En “stridsskrift” är boken blott såtillvida, som den för humanismens talan men icke i den meningen, att den söker sak med den s.k. “profana” humanismen. I det beträngda läge, i vari humanismen i våra dagar befinner sig, har det förefallit förf. mera angeläget att ta sikte på vad som förenar dess olika riktningar än vad som skiljer dem åt. Däremot har jag icke gjort någon hemlighet av att det enligt min mening icke finns någon “profan” humanism i ordets konsekventa mening, som skulle innebära, att människan blott betraktades som “ett stycke natur”. Även den humanism, som kallas profan, är i grunden en “religiös” humanism, såtillvida som dess anhängare blott kan hävda sin position genom att idealisera “människan” eller “det mänskliga” och ge detta begrepp en religiöst-metafysisk innebörd. Detta förhållande uttryckes i det ord av Thomas Mann, som jag valt som motto [In der Idee der Menschenwürde, des Wertes der Einzelseele, transcendiert das Humane ins Religiöse].

Att humanismen lika litet som någon annan på värderingar byggd livsåskådning kan vetenskapligt bevisa sin hållbarhet ligger i sakens natur. De yttersta värden, efter vilka vi vill inrätta vårt liv, är varken tillgängliga för vetenskaplig bevisning eller vederläggning. Det kan tyckas vara att slå in öppna dörrar att så pass utförligt som skett i boken dröja vid denna punkt. Men erfarenheten visar nogsamt, att denna insikt långt ifrån är allmän egendom varken bland den bildade allmänheten eller representanterna för specialvetenskaperna. I sitt anförande i UNESCO generalförsamling 1946, på svenska utgivet under titeln “Människornas rike på jorden”, talar Julian Huxley om en “vetenskaplig humanism”, som tydligen skall skilja sig från den äldre religiösa humanismen därigenom, att den är tillgänglig för vetenskaplig bevisning. Men någon vetenskaplig humanism finns icke och kan heller icke finnas.

Då jag tillägnat denna bok minnet av en av vårt lands finaste humanister [Albert Nilsson] vill jag därmed blott ge ett fattigt uttryck åt min tacksamhet för en mångårig vänskap, som för mig är oförgätlig.

Brunnsvik i augusti 1950

JOBs kommentar:

Man måste skilja mellan vetenskapen (i betydelsen naturvetenskapen) och dess bevis, å ena sidan, och filosofins (i dess rätt förstådda, fullständiga mening) analyser och argument rörande såväl livsåskådningar som de värden Ahlberg talar om, å den andra.

Om Ahlberg