Begreppet den nya världsordningen

En märklig del av diskussionen på Flashback som jag i några tidigare inlägg kommenterat är den som handlar om min användning av uttrycket “den nya världsordningen”, ”the new world order”. Samtliga deltagare tycks, oavsett tolkning och värdering av vad jag säger, uppfatta denna term som betecknande enbart innehållet i en extrem form av konspirationsteori av den typ som ser en liten grupp illuminati, frimurare, Rothschilds, Sions åldermän, bilderbergare eller liknande kontrollera världen bakom kulisserna.

Det är en felaktig uppfattning. Termen har använts av ledande politiker, ideologer, analytiker, kommetatorer och organisationer under mycket lång tid. Och begreppet kan, trots att det naturligtvis uppvisar en viss variation i definitionen, sägas ha kommit att sammanfatta en lång rad genom hela 1900-talets historia centrala politiska och ekonomiska utvecklingslinjer, såväl som planer för fortsatt utveckling i samma riktning, enligt samma linjer. I stor utsträckning är de åsyftade historiska förändringarna redan – och sedan lång tid – förverkligade och institutionellt etablerade.

Men den speciella, konspirationistiska användning som åsyftas i Flashback innebär naturligtvis i stor utsträckning en bestämd tolkning och spekulativ förklaring av samma fenomen och utvecklingslinjer som den vanliga användningen beskriver. Såtillvida är referenten gemensam.

Jag förnekar självklart inte att konspirationer förekommer. Historien är full av dem, och varje historiker måste ta dem i beaktande. Det finns en enfaldig tendens bland många journalister och andra icke-historiker att avfärda konspirationsteoretiker som sådana, som i sig med nödvändighet icke-trovärdiga. Det har naturligtvis att göra med den frekventa knäppheten hos teorierna och de tvivelaktiga psykologiska, sociala och andra funktioner de ofta kan visas fylla. Men det måste betonas att konspirationer självklart är en realitet och att historiker såväl som andra legitimt uppställer teorier om dem. Konspirationsteorier kan inte avfärdas en tant que telles.

Weishaupts Illuminatorden har förvisso existerat i verkligheten, och den utövade ett signifikativt inflytande även om det är oklart exakt vilket arv den lämnade till senare hemliga sällskap; det har också utan tvekan funnits och finns fortfarande problematiska riktningar bland frimurarna; den funktion de privata internationella bankerna mycket länge haft i det ekonomiska systemet måste ifrågasättas; Bilderberggruppen diskuterar verkligen tvivelaktiga idéer; och det finns slutligen bevisligen ledande judar som exempelvis, i linje med judendomens profetism, eskatologi o.s.v, föreställer sig en världsregering med Jerusalem som huvudstad. Allt detta är okontroversiella och väl dokumenterade fakta.

Problemet med de typiska konspirationsteorierna är det sätt på vilket de  oproportionerligt överbetonar en eller flera av dessa faktorer och blir otillbörligt spekulativa ifråga om dess/deras inflytande och/eller arbetssätt. Därmed reducerar de förenklande hela det centrala historiska skeende och hela det framtidsvisionerande som den vidare användningen av termen eller det vidare definierade begreppet den nya världsordningen söker fånga. Det finns en oerhörd mängd andra faktorer av olika slag och inom olika områden som måste tas i beaktande för att den komplexa historiska helhet som begreppet söker beskriva ska kunna rätt förstås.

Särskilt problematisk blir den extrema konspirationistiska användningen naturligtvis när den leder till att exempelvis alla frimurare eller judar misstänkliggörs. (En avsevärd del av Flashback-diskussionen, tar jag här tillfället att nämna, upptas av frågan om vad jag anser om judiskt inflytande, sionismen och Israel. Även i en kommentar här i bloggen har jag upplysts om att många här ”väntar spänt på att få besked om min inställning”. Men detta är stora och svåra frågor som det inte är helt lätt, i sak, att bara börja uttala sig om i största allmänhet på det sätt som tycks efterfrågas – för att inte tala om att det i diskussionen också klagas över att mina blogginlägg är för långa! Jag uttalar mig gärna i den utsträckning mina uppfattningar är tillräckligt klara för att det ska kunna anses meningsfullt, men det vore tacknämligt om det hela kunde uppdelas i mindre och mer precisa frågor.)

I vilken utsträckning och i vilken mening är det rimligt att tala om de centrala historiska utvecklingslinjerna, ideologierna, planerna och strävandena under långt över ett århundrade, fenomen som är i hög grad institutionaliserade på det mest påtagliga, ja påträngande sätt, i termer av en konspiration?

Det finns egentligen mycket litet som idag är hemligt ifråga om den nya världsordningen, även om mycket förvisso är otillräckligt känt av allmänheten och i den allmänna debatten; t.o.m. historiker uppvisar ofta brister här. Icke oväsentliga enskilda moment av konspiratorisk karaktär har förekommit i den nya världsordningens framväxt och förekommer fortfarande. Men inte minst dessa blir alltmer uppmärksammade, och inte bara genom konspirationsteoretikernas försorg. Det mesta tycks mig på det hela taget på olika sätt ha öppet redovisats. Ja, en del har rentav förpackats, presenterats och marknadsförts i kostsamma kampanjer för att vinna världsopinionen. Det blir inte mindre problematiskt bara för att det inte i dess helhet eller ens huvudsakligen kan beskrivas som en konspiration.

Termen den nya världsordningen – som har idéhistoriska föregångare på andra språk – användes redan vid 1900-talets början av Woodrow Wilson och i samband med hans strävan att inte minst genom Nationernas Förbund etablera en ny världsordning efter det första världskriget. Och linjen från hans politik och de ideologiska, politiska och finansiella kretsar som influerade honom, fram till dagens globalism, är uppenbar, trots den skillnad som ligger i hans betoning av nationalitetsprincipen (en betoning som dock främst var riktad mot de gamla europeiska imperierna, som var ett större hinder för den nya ordingen än nationalstaterna).

H. G. Wells’ bok The New World Order från 1940 fördömer ”nationalist individualism” som ”the world’s disease” och förespråkar en ”collectivist world-state”. Wells var Fabian, och Fabianernas religiösa typ av socialism har sedan långt före Wells utövat ett mycket stort inflytade på Labourpartiet och dess politik.

Termen återkom, använd av Attlee (Churchill talade om “world order”), med förnyad styrka efter det andra världskriget när de nya institutioner skapades som jag i några inlägg nämnt, och som ”lyckades” bättre än NF: FN, Bretton Woods-systemet med bl.a. Internationella Valutafonden, NATO, o.s.v.

Nelson Rockefeller attackerade i sina Godkin-föreläsningar vid Harvard 1962 (publicerade två år senare under titeln The Future of Federalism) nationalstaterna, och beskrev de ekonomiska, militära och politiska faktorer som enligt honom pressade USA att kraftfullt leda utvecklingen ”toward the true building of a new world order”.

Richard N. Gardner publicerade 1964 In Pursuit of World Order: U.S. Foreign Policy and International Organizations, och återkom tio år senare med den mycket uppmärksammade artikeln ’The Hard Road to World Order’ i den av Council on Foreign Relations utgivna Foreign Affairs, där han hävdade att eftersom förhoppningen om ”instant world government” genom FN-systemet inte uppfyllts, ”the house of world order” i stället måste byggas genom ”an end run around national sovereignty, eroding it piece by piece”.

Grundaren av Worldwatch Institute och Earth Policy Institute, Lester R. Brown, förklarade i sin bok World Without Borders från 1972 hur ”the existing international system…must be replaced by a new world order”. I samband med FNs Earth Summit i Rio 1992 förklarade han att ”ecological sustainability will become the new organising principle, the foundation of the ’new world order’”.

Historikern Henry Steele Commager författade 1975 för World Affairs Council i Philadelphia en ’Declaration of INTERdependence’, i vilken hävdades att ”To establish a new world orderof compassion, peace, justice and security, it is essential that mankind free itself from the limitations of national prejudice, and acknowledge…that all people are part of one global community”. Deklarationen kallade ”all nations to strengthen and to sustain the United Nations and its specialized agencies, and other institutions of world order”.

Även en lång rad andra institutioner och organisationer som verkar för denna nya världsordnings förverkligande har funnits och finns, exempelvis Fund for Education Concerning World Peace through World Law, som sammanslogs med The Institute for International Order – som utgav tidskriften Transition – och senare kom att kallas World Policy Institute.

Grenville Clarks och Louis B. Sohns bok World Peace Through World Law från 1958 har pekats på som det viktigaste enskilda verket för den nya världsordningens försvarare. Den förespråkar en socialistisk världsregering byggd på FN som ”world police force”, ”a coercive force of overwhelming power”; ”This world police force”, förklaras det, ”would be the only military force permitted anywhere in the world after the process of national disarmament has been completed.”

Alla använder naturligtvis inte själva termen den nya världsordningen, men när man talar om världsfederalism och världsregering o.s.v. är det för det mesta bara en terminologisk och inte en begreppslig skillnad. En term som idag blivit mycket dominerande i G20- och andra sammahang är ”global governance”, och världsregeringsfrågan och tänkandet kring den är något som alla studenter i statskunskap numera självklart tar del av och som behandlas i all grundläggande kurslitteratur.

Viktigt för begreppet den nya världsordningens spridning tycks Michail Gorbatjovs tal i FNs generalförsamling 1988, som analyserades med stor utförlighet i ledande media, ha varit. Även Malta-toppmötet mellan George H. W. Bush och Gorbatjov 1989 lär ha bidragit till begreppets etablering. Under 1980-talet hade begreppet också använts av exempelvis Rajiv Gandhi och NATOs generalsekreterare Manfred Wörner; Carter använde på sjuttiotalet den vanliga kortare formuleringen “world order” med samma begreppsliga innebörd.

Det var ”kalla krigets” slut som gjorde uttrycket den nya världsordningen verkligt känt, och framför allt genom två tal av Bush inför kongressen 1990 och 1991 i samband med det första Gulfkriget. I analyserna av både Gorbatjovs och Bushs tal drogs linjerna korrekt tillbaka till Wilson och F. D. Roosevelt. Även i andra sammanhang än de här nämnda talade både Bush och Gorbatjov om den nya världsordningen.

USAs FN-ambassadör Jeanne Kirkpatrick förklarade att ett av syftena med den s.k. Desert Storm-operationen var att visa världen hur ett “reinvigorated United Nations could serve as a global policeman in the New World Order”.

Vid denna tid, och i hög grad i anslutning till Bushs tal, användes termen i mycket stor utsträckning i debatt och media. Bruce Russett och James Sutterlin använde 1991 begreppet i en artikel i Foreign Affairs betitlad ’The UN in a New World Order’, och Sherle R. Swenninger skrev i World Policy Journal 1992 om ’The United States in the New World Order’.

Joseph S. Nye beskrev i en kolumn i New York Times hur FNs toppmöte i New York i januari 1992 skulle kunna leda till etableringen av ”a new world order”, och i en ledare drev samma tidning på för att Bushs vision skulle konkretiseras och förverkligas. Begreppet stod i centrum vid akademiska seminarier och konferenser.

Den nya världsordningen kritiserades av den akademiska högern i Samuel Huntingtons The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order (1996, byggd på en artikel i Foreign Affairs från 1993), såväl som av den akademiska vänstern i Noam Chomskys World Order and its Rules (1993) och World Orders Old and New (1994).

Termen den nya världsordningen har också använts av exempelvis Kissinger Kissinger Kissinger Kissinger, Clinton och Gordon Brown. Den demokratiske senatorn Gary Hart hävdade att 911 kunde användas av George W. Bush för att “carry out” den nya världsordning hans far talat om. Denna typ av kritik har också framförts av många andra, inklusive Claes Ryn, som också använt termen.

Vad jag, med Ryn och många andra, har sagt är att det finns oerhörda och uppenbara problem med denna nya världsordning och planerna för dess vidareutveckling, problem som har att göra med såväl det ideologiska tänkande som de maktpolitiska, ekonomiska och andra intressen som utöver de ideologiska motiven ligger till grund för dem. Det innebär inte att allt som sagts och skrivits av de personer och i de sammanhang jag här nämnt är fel, dåligt, farligt. Internationellt samarbete och adekvata former för det är självklart nödvändigheter i dagens och morgondagens värld.

Mitt syfte i detta inlägg är bara att förklara att det inte finns något som helst kontroversiellt i min användning av begreppet den nya världsordningen. Jag behöver inte upprepa min analys och problematisering av fenomenet, utan hänvisar för dessa till de inlägg som citerats i Flashback-diskussionen.