Blogg och offentlighet
- Admin
- 21 jan. 2017
- 3 min läsning
Uppdaterat: 24 aug.
Det var eftersom jag i viss utsträckning var verksam i den akademiska världen såväl i Sverige som i utlandet, och även ibland skrivit i vanliga tidningar och tidskrifter om kultur såväl som politik, som jag 2009 startade den här anspråkslösa bloggen. Inom kort tillkom också ett nytt partipolitiskt engagemang.
Bloggen var, tyckte jag, motiverad som ett komplement till denna verksamhet. Här kunde jag tillhandahålla mer information om mig själv och samla uppgifter om vad jag gjorde på annat håll. Jag började också publicera nytt originalmaterial, som, eftersom responsen glädjande nog blev så positiv, snabbt blev en mycket större del av det hela än jag från början hade tänkt. Inte minst de nya möjligheterna till dialog med läsare i kommentarfälten tyckte jag var värdefull.
Främst genom internätet och de sociala medierna är det numera högst oklart när man är en offentlig person. Då och då händer det exempelvis att någon vän på Facebook plötsligt försvinner, i den meningen att han eller hon tar bort sin vanliga profil och i stället skapar en “sida” om sig själv som “public figure”. Det kanske ibland kan vara motiverat, men ofta känns det otillbörligt pretentiöst. Kriterierna för vem som är en “public figure” visar sig högst oklara, och personen ifråga kan inte längre interagera som tidigare med andra. Men framför allt är väl innebörden av de sociala mediernas tillkomst att offentligheten, samtidigt som dess karaktär och innebörd förändrats, också i en mening kan sägas helt enkelt ha vuxit till en ny ofantlighet.
När Lunds universitet nu förklarat i Dagens Nyheter att de med hänvisning till min “ideologi” beslutat att jag inte längre får undervisa där och jag därför inte längre är formellt verksam i akademin (om inte en och annan internationell konferens räknas i detta avseende), när jag antar att jag på grund av Expos och andras påståenden om mig som låg till grund för Lunds beslut för närvarande inte kan publicera mig någon annanstans, och när jag slutligen inte längre är partiföreträdare, är det, tycker jag, tills vidare högst oklart i vilken utsträckning jag är en offentlig person i ordets äldre mening, om överhuvudtaget.
Kan man vara en sådan utan att ha någon offentlig plattform och formell roll och funktion i samhället? Fortsätter man automatiskt att vara en offentlig person i denna mening om man en gång i någon utsträckning har varit det? Förblir man det under viss tid men inte för alltid?
Oklarheten på dessa punkter gör att jag undrar om det är meningsfullt att ha kvar bloggen. Inte för att den nya situationen gör någon större skillnad för mig. Jag har visserligen mycket färre läsare idag än för några år sedan, och såtillvida har det jag gör här nu ytterst begränsad betydelse i den meningen att det inte når ut, inte påverkar. Jag fortsätter skriva en del därför att det alltid har varit ett av de naturliga sätten för mig att kommunicera och förmedla det jag uppfattar som väsentligt, det jag överhuvudtaget handlar om. Jag är s.a.s. vad jag är och gör därför vad jag gör. Mitt sätt att tänka, tala, skriva, leva och fungera var inte väsentligt annorlunda när fler läste mig, och skulle antagligen inte heller förändras om fler började göra det igen.
Men utan min tidigare visserligen högst blygsamma men dock verkliga offentlighet, kunde bloggen, tror jag, tänkas framstå som pretentiös på samma sätt som vissa “public figure”-sidor på Facebook. Jag tycker inte att jag, när jag nästan bara skriver här (en och annan konferenspresentation och publicerad text blir det fortfarande, på andra håll i världen), på något sätt kan göra anspråk på att vara en forskare, “skribent” eller debattör av något slag.
Därför funderar jag på att om inte lägga ned den så åtminstone begränsa den till bara en informationssida om det som kanske för vissa enstaka forskare möjligen skulle kunna tänkas förbli av någon liten betydelse inom vad som var mitt enligt de vanliga samhälleliga kriterierna främsta verksamhetsområde, det vill säga mina akademiska publikationer. Innehållet i det originalmaterial som då försvinner från bloggen, som jag fortsätter producera, och som går långt utöver vad jag behandlat i mina tryckta publikationer, måste jag då mer långsiktigt fundera över om och i så fall hur det kan kommuniceras.
Kommentarer