Carl David af Wirsén: Recension av Mäster Olof, 3

1 2

Hur har författaren velat teckna betydelsen av mäster Olofs avbön? Mycket avsiktligt eller oavsiktligt dunkel höljer syftet, men vi måste söka skaffa oss insikt däri, ty därpå beror skådespelets innersta mening, däri ligger dess kärna. Svaret ställer sig vid en närmare undersökning, vilken vi sökt göra så samvetsgrant som möjligt och med verklig benägenhet att göra författaren rättvisa, icke så gynnsamt, som vi skulle ha önskat. Den oklarhet, som herr Strindberg här visar, är för övrigt själv ett stort fel.

Olaus har i sin strävan gått till väga med ovist, ja till sist med brottsligt nit. Är avbönen att fatta som en rening, eller har Gert till äventyrs enligt herr Strindbergs mening rätt, och sviker Olof genom återkallelsen vad han själv innerst anser vara riktigt? Och om mäster Olof verkligen begick ett avfall, låg detta däri, att han underordnade sin religiöst reformatoriska verksamhet under konungens hänsyn till statsklokhetens krav, eller däri, att han avstod från att predika rebellion och fullfölja vederdöparens förstörelseverk?

Trenne omständigheter tvingar oss att antaga författarens mening hava varit den, att Olof bort hängiva sig åt Gerts och hans vänners sak. För det första har herr Strindberg låtit mycken tonvikt falla på Gerts på skampallen till Olof ställda förmaning att aldrig förneka deras gemensamma sak samt här framställt Gert som en helig martyr för frihet och rättvisa. För det andra ser vi i det sätt, varpå herr Strindberg låter marsken yttra sig, en bekräftelse på vår förmodan. Det är oss icke obekant, att mången ytlig betraktare just i marskens ord kan se en antydning, att mäster Olofs avbön är att betrakta som en rening. Vi delar ej denna uppfattning. Ty väl säger marsken, att Olof genom sin avbön vann en seger över sig själv; men dels är marsken av herr Strindberg tecknad som en adlig partiman, och detta berövar hans yttrande dess anspråk på allmän giltighet: han kan ju även i detta fall ha varit förblindad av sitt partis intressen; dels kan det vara skäl att närmare tillse, vilka grunder enligt Lars Siggesons mening bör bestämma Olof till avbönen.

Till att börja med säger han det vara opraktiskt att ”gå omkring och säga sanningar; jag ville också bygga en liten himmel här på jorden, naturligtvis på andra grunder än ni, men jag tog snart mitt förnuft till fånga och slog bort hjärnspökena”. Tydligen är det marsken, som här tecknas med mörka färger; den gamle mannens misstro till sin ungdoms drömmar är knappt något, som författaren kunnat finna efterföljansvärt. Det unga hjärtats drömmar är heliga: Lars Siggesons kloka varning mot dessa drömmar innebär för Olof en frestelse att svika sitt ideal.

Marsken säger vidare: ”Ni predikar frihet och störtar tusenden i självsvåldets slaveri.” Dessa ord äger sanning, men Olof visste ju från begynnlsen, att han skulle ”komma förargelse åstad”, att många måste lida, när hans verk skulle genomföras, och ivraren kan knappast i ett ögonblick ha ändrat sin uppfattning av detta lidandes sorgliga nödvändighet för sanningens seger. Vidare hänvisar marsken till den framgångsrika verksamhet, mäster Olof var kallad att som medborgare, präst och lärare utöva. Detta låter vackert och är även i marskens mun fullkomligt allvar; men hur skulle mäster Olof kunna tro, att hans verksamhet, därest han svek sin övertygelse, verkligen i något av dessa avseenden skulle kunna bli välsignelserik? Nej, även i dessa marskens påminnelser ligger, enligt författarens mening, för Olof en frestelse. Slutligen påminner Lars Siggeson herr Olof om dennes plikter mot den olyckliga makan. Men icke ens hänsyn till en älskad kvinna bör kunna förmå en verklig man att svika vad han trott vara sin sändning. Därför här ånyo en frestelse!

Ytterligare och för det tredje ligger i den snillrikt uppfunna scen, där den unge Vilhelm säger farväl åt mäster Olof, vilken enligt hans förmenande nu skall gå i döden för sin övertygelse, ett bevis på att avbönen enligt författarens tanke är ett avfall. Vilhelms sköna, hänförda ord bör alldeles förkrossa mäster Olof, som vet sig ha avfallit: de ha däri sin betydelse, de är, de måste vara därtill avsedda. Också heter det sedan, att Olof ”slagen lutar sig mot skampallen”, och fördömande ljudar längst ur kyrkan ordet ”avfälling!”

Till ett annat resultat kan man svårligen komma. Men därmed framskymtar ock ur alla kringsvepta dimmor författarens egen negativitet, och den radikala sönderbrytningen av icke endast tillfälliga men väsentliga samhällsformer har här en poetisk målsman. Den märkliga brist på sympati, varmed Gustaf Vasa är tecknad, är ägnad att förhöja detta intryck av författarens tänkesätt. Bitterheten är nu en gång herr Strindbergs sak, och enskilda, rent personliga uttryck av densamma giva sig på flera ställen till känna, såsom i den rusige danskens tal om förnuftet som ”den Klippe, der hindrer Religionen at drage in gennem Hjertet”, i marskens yttrande om dalkarlarna, ”som så ofta hört sitt lov sjungas, att de kalla sin råa oförskämdhet för gammal svensk ärlighet”, vilka ord ej otydligt syfta på en tidskriftsförfattares för flera år sedan fällda och ett visst uppseende samt jämväl ett poetiskt genmäle framkallande uttryck om Engelbrekt. Skulle ej också Gustafs ord om ”uggleboet Uppsala” stämma väl tillsammans med en viss kulturhistorisk författares ovilja mot vissa obehagliga, från uppsaliensiska historieforskare utgångna kritiker?

Såsom en dramatisk oriktighet må ock anmärkas, att den gamla ordningens, katolicismens vänner är tecknade med alltför oblandat mörka färger. Vidare är ”adelsmannens” hela uppträdande, om ock rätt kostligt, alltför modernt till uttryck och hållning för att rätt passa i stycke med den skildrade tiden.

Men trots de anmärkningar, vilka vi gjort både mot styckets idé och syfte samt vissa enskildheter, fasthålla vi vårt påstående, att detta arbete är av betydande dramatiskt värde. Vår analys av mäster Olofs och Gerts personligheter vittnar, att författaren i bägge på skickligt sätt blandat motiven och låtit dessa män framstå som bilder med verkligt, ej blott konstgjort liv.

En verklig personlighet är ock Kristina; vi skulle vilja tillägga, att hon är en av de skönaste bland de kvinnobilder, som framträtt på svensk scen. Förträffligt är hela hennes förhållande till Olof tecknat i alla dess skiftningar av hult, öppet förtroende till honom och hans sak, av kvinnlig ömhet, av sårad kärlek och värdighet, av trofast, aldrig slocknande hängivenhet. Herr Strindberg har här givit en vacker teckning av ett rikt, fint själsliv, fullt av kvinnlig och tillika allmänt mänsklig sanning och skönhet. Ädelt är hennes sanningsbegär: ”Låt mig bäva hellre än att plågas av detta ohyggliga lugn! Säg mig sanningen, jag måste veta den, annars vänder jag mig till någon annan!” Fast är hennes kvinnliga tillit till Olof; hennes klara blick ser genast, att han icke är något mörkrets barn, hon känner det med personlig instinkt: ”Du har aldrig sagt mig, vem Luther är, men är Olof hans apostel, då är Luther stor.”

Hon vill som en äkta kvinna dela sin makes själsliv, och hon lider, när hon ej får det. Hennes värdighet uppreser sig mot den skymfliga behandling, Olofs mor låter henne undergå. I tysthet lidande av folkets förakt, omtalar hon ej för Olof de förföljelser, vilka drabbat henne, förrän i ett ögonblick av rörelse och när dessa förföljelser för tillfället redan är förbi. Mannens hårdhet gör henne tillbakadragen, och det kommer en stund, då hon i sin djupa sorg utbrister: ”Vem har sagt, att man skall vara lycklig?” Blir Olofs strävhet för stor, så döljer den förnärmade kvinnan sin inre glöd under ytttre kyla: även hon har sin blyga stolthet, och denna har blivit för hårt kränkt. Men är Olof i fara, då frambryter ånyo hennes ömhet i omotståndlig makt. Många fina smådrag har herr Strindberg inlagt i Kristinas karaktär; den man, som danat en sådan gestalt, har rätt till erkännande och tack.

Utom de lyckade humoristiska moment, vilka i skådespelet förekommer, finns där många sköna yttranden och uttryck. Förtjusande är detta samtal mellan Kristina och Olof:

Kristina: Varför har du alltid rätt, Olof? Kan du säga mig det?

Olof: Därför, min vän, att jag vet det roar dig att ge mig rätt!

Kristina: Nu har du återigen rätt.

Djupsinnigt inpassat i dialogen är Kristinas uttryck: ”det är ju ljusan dager”, givet som förklaring därpå, att hon släckt de vigda ljusen vid dödslägret, men av Olaus och Laurentius hänfört till reformationens uppgångna dager. Och av stor, enkel fägring är Kristinas ord till den sovande maken: ”Varför är jag icke sömnen, att du flydde till mig, då du är trött av striden!” Detta är poesi.

Och härmed är vår framställning av herr Strindbergs skådespel avslutad; teckningens utförlighet har sin förklaring i vår delvis rätt höga uppskattning av arbetet.