Carl Johan Ljungberg: En stridslysten drömmare

Gunnar Unger som journalist och opinionsbildare

Klubben Brunkeberg, 2009

Baksida:

Under mer än 30 år förargade och förnöjde Gunnar Unger sin publik. Mest känd blev han som medarbetare i Svenska Dagbladet från mitten av 1950-talet och fram till sin död 1976. Med osviklig stilkänsla, elegans och ironi gisslade han fel och brister i sin samtid.

Legendariska blev Ungers samtal med den ilskne geronten, onkel H. Ungers vassa kritik av socialdemokratin och nyvänstern publicerades på Svenska Dagbladets ledarsida under rubriken Apropå (med signaturen Sagittarius) och satte även de starka spår. Även om Ungers borgerligt, liberalkonservativt präglade inlägg ofta gällde dagsfrågor hade hans åskådning sina rötter både i Europas klassiska arv och i anglosaxisk publicistik.

Carl Johan Ljungbergs essä En stridslysten drömmare söker teckna en profil av Ungers breda insats som opinionsbildare, kritiker, kåsör och recensent. Ljungberg är journalist och stats- och litteraturvetare samt har en PhD från Catholic University of America i Washington, DC, USA.

JOBs kommentar:

Unger uppvisar vissa brister, blindheter och ytligheter som var karaktäristiska för denna tids svenska konservatism. Mest påfallande idag är detta kanske i uppfattingen av EEC och Europafrågan sådan den gestaltade sig på hans tid, men svagheterna har att göra med uppfattningen av hela nittonhundratalets politiska dynamik, dess djupare sammanhang, dess intressens spel, och dess verkliga innebörd. Även hos honom kan vi identifiera det beklagliga nya glapp i förhållande till traditionerna från före det andra världskriget och tillbaka till artonhundratalet som jag skrivit om i flera inlägg.

Dessa svagheter illustrerar också, åtminstone i förlängningen, i ljuset av deras konsekvenser, vad jag bl.a. i några formuleringar på About-sidan menar med konservatismens och borgerlighetens otillräcklighet och nödvändigheten av vad jag där kallade en europeisk post-paleokonservatism. Det räcker inte att vara en drömmare, även om man är skridslysten. Vi finner hos Unger något ytterst tidstypiskt i den alltför ofta framskymtande tendensen att självironiskt underminera allvaret i den egna kritiken. Till och med hos honom ser man i denna attityd, när stridslystnaden inte lyckas övervinna den, tydliga spår av socialdemokratins långa maktinnehav och forna resursrikedom: det känns som om det, med Stig Strömholms ord, är en fråga om att “sätta betyg på magistern”.

Inget av detta får emellertid överskugga Ungers ofta viktiga insats i övrigt. Inom de antydda tidsbetingade ramarna är han utan tvekan framstående. Unger var verksam vid tiden för inte bara ett starkt konsoliderat socialdemokratiskt maktinnehav, utan även för sextioåttavänsterns genombrott och dominans. Högern hade efter denna tid, under åttiotalet, en möjlighet att utveckla en kulturkonservativ politik och samhällssyn i linje med hans, och med möjlighet till ytterligare fördjupning. Man tog inte tillvara den. I stället lät man den globalistiska kulturradikalismen ta över, först i pseudolibertariansk form, sedan i Nya Moderaternas. Carl Johans fina och kongeniala lilla bok tydliggör därför avståndet mellan vad Unger visade att borgerligheten och högern när de var som bäst trots allt kunde vara på hans tid, och vad de är idag.