Egyptens religion

Voegelin diskuterar med viss utförlighet Egypten i första delen av Order and History. Holm tar upp saker av betydelse både för frågan om tillämpningen av analysen av den västkonstituerande differentieringsprocessen på det forntida Egypten, och för förståelsen av Egyptens tillhörighet till den fördifferentierade kulturtraditionen där det i Voegelins allmänna mening av “kompakthet” liknar Mesopotamien, och även i någon mån Indien i föreningen av ett informellt exofolkligt mytmyller med en allmänt erkänd sofi eller vad som i ljuset av den fullbordade differentieringen och abrahamismens etablering i form av exokristendomen i väst kom att förstås som en esosofi.

I Den gyllene kedjan inleder Lindbom avsnittet om Platon och hans betydelse för västerlandet med att återge hans berättelse om Egypten i Timaios:

“I sin dialog Timaios låter Platon huvudpersonen berätta om hur Solon en gång besökt en gammal egyptisk stad i Nildeltat och därvid berättat för folket där om de äldsta grekiska myterna, bland annat om ‘den första människan’. Då säger en gammal egyptisk präst till honom: ‘Solon, Solon, ni greker är alltid barn. En grek är aldrig gammal, ty ni är unga i er själ, och därför har ni ingen verkligt gammal tradition.’ Varpå beror detta? Jo, säger den gamla prästen, vi egypter förblir alltid hos det gamla, under det att ni greker ständigt utplånar, förintar det gamla. På så sätt blir ni greker alltid unga, naiva, och vet ingenting om det förflutna…Platon låter Timaios själv fortsätta. Det finns två modeller (paradeigma), det eviga Varat, som aldrig föds (ti to on aei, genesin de ouk ekon), och det som alltid föds och alltid dör och som aldrig finns i verkligheten, alltså ej i Varat självt. Det förstnämnda, det eviga Varat, fattas med intellektet, nous, under det att det dödliga fattas med våra sinnen. Det är detta odödliga vara, som är utgångspunkten för skapelsen, och i denna skapelse har Gud, som inte liksom grekernas Zeus är instängt i Varat utan höjd över allt, också låtit människorna ingå i skapelsen med den intellektiva odödligheten, nous, i sin själ och själen i sin kropp.”

Och Lindbom fortsätter med sin egen utläggning:

“I den gamla egyptiska prästens ord till Solon ser vi redan konturerna av det grekiska och därmed det västerländska. Den gyllene kedjan, traderingen i form av uråldrig visdom om de eviga sanningarna bryts. Grekerna bryter sig ut ur kosmos, och därmed riktas ett hot mot visdomen: skapelsen görs till föremål för sinnliga observationer, rationella analyser och spekulationer. Därmed tror grekerna att de vinner sann kunskap. I verkligheten förlorar de den verkliga kunskapen, den ‘vetenskapernas vetenskap’, varom Platon talar i flera av sina dialoger.

Allt detta, som Västerlandet under två och ett halvt årtusende stoltserat med, individualismen och rationalismen, är i verkligheten en förlust, och det tragiska är att medvetenheten om detta är skjuten tillbaka till det halvmedvetna och det omedvetna för att till slut bli glömd och förnekad. Individualismen hotar att utmynna i en atomism, som i sin tur leder till identitetsförvirring. Rationalismen leder till en profanvetenskaplig tro på att den sinnliga världen skulle kunna utforskas och att dess innersta hemligheter skulle uppdagas och därmed erbjuda ett underbart rike för tillfredsställandet av maktbegär och sinnesnjutningar.”

Brunton för sin del bidrog med sin ockultistjargongmättade populärdramatisering A Search in Secret Egypt, som Guénon, efter att tidigare ha berömt honom, ganska begripligt var missnöjd med.