Eklund om Liedman och marxismen
Lars F. Eklund skjuter på utmärkt sätt in sig på de centrala svagheterna i marxismen som historieteori och historiografisk metodologi i en recension i Samtiden av senaste upplagan av Sven-Eric Liedmans översiktsverk om de politiska idéernas historia, Från Platon till demokratins kris, såväl som på specifika svagheter och felaktigheter hos just Liedman.
Vissa svepande generaliseringar och missvisande förenklingar rörande marxismen saknas inte, och i någon mån ger han en orättvis bild av Liedmans förståelse. Men sådant kan vara svårt att undvika i en vanlig recension i vilken kritiken är ett legitimt huvudsyfte. Litet märkligt är också att Eklund inte tar upp det nya i denna upplaga av en bok som som, som Eklund själv inledningsvis uppehåller sig vid, fått nya titlar och förord för varje ny upplaga i enlighet med det för var gång tillkomna nya materialet: “…till Lenin” blev “till Mao Zedong”, som blev “till Reagan”, som blev “till Gorbatjov”, som blev “till kommunismens fall”, som blev “till kriget mot terrorismen”, som nu blivit “till demokratins kris”. I synnerhet som Eklund skriver för Samtiden, och Liedman med stor sannolikhet med demokratins kris menar den populistnationalistiska vågen, hade man väntat sig en diskussion av detta. Eklund säger, slutligen, att det länge inte fanns “så mycket annat att välja på, om man ville ha en bok på svenska i ämnet”, vilket bidragit till det förhållandet att “generationer av svenska studenter fått sin huvudsakliga bild av den politiska idéhistorien från denna bok”. Här kunde väl dock nämnts att denna situation ändrades redan 1999 när Svante Nordin utgav Det politiska tänkandets historia.
Men man överser gärna med dessa brister p.g.a. den viktiga och för en vanlig recension ovanligt utförliga och grundliga analys av Liedmans marxism som Eklund väljer att i stället ge oss.