Folkhemmet och lamellhusen

En viktig del av bedömningen av folkhemmet måste enligt min mening vara hur vi ställer oss till lamellhusen. De är för mig folkhemmets mest typiska ansikte. Och den huvudsakliga manifestationen av det centrala och avgörande bostadspolitiska reformarbetet. Genom dem gavs arbetare billiga bostäder av en helt ny och högre standard, i linje med det program som inletts av hyresgäströrelsen och bostadskooperationen några decennier tidigare.

De smala s.k. lamellhusen, eller “smalhusen”, byggdes i oerhörd mängd från 30- till början av 50-talet. Denna mängd gör att de i grunden kom att prägla våra städer och inte minst de större städernas förorter. Därför är frågan om deras arkitektoniska värde, och om de värden deras arkitektur förmedlar, helt central.

De smala lamellhus jag åsyftar är friliggande, bredvid varandra eller parallellt placerade, upp till 12 meter breda längor (eller, som Nordisk Familjebok uttrycker det, “ensartade, till varandra slutande, raka byggnadskroppar”), med ett flertal portar, tre våningar, två lägenheter per plan, och sadeltak, och de kan vara antingen slätputsade eller med fasadtegel, båda i olika diskreta färger.

De jag bäst känner till finns i Bromma, i områdena Traneberg, Abrahamsberg, Åkeslund, Riksby och Blackeberg, där de är grundbeståndsdelen i helhetliga och enhetliga områden; utöver detta finns mindre grupper av dem i några andra områden. De finns också i mycket stor mängd längre västerut, i Råcksta, Grimsta, Vällingby och Hässelby, som emellertid alla i lika eller nästan lika hög grad präglas av 50-talets nya höghusbebyggelse.

Traneberg 1935

Lamellhus finns av många slag, och byggdes naturligtvis i mycket stor utsträckning även i andra jämförbara europeiska länder vid samma tid. De finns också – undantagsvis i Bromma – med fyra våningar, på annat håll någon gång med ännu fler. Det gör dem enligt min mening för höga. De finns också – även det endast undantagsvis i Bromma – utan sadeltak, vilket åter närmar dem till radikalfunktionalismen.

Den fråga man kan och måste ställa är om de smala lamellhusen av den typ jag beskrivit är arkitektoniskt förenliga med “traditionen”, om de kan accepteras inom ramen för en nyskapande traditionalism – om de i tillräcklig utsträckning kommunicerar med denna traditionalism i dess främst samhälleliga aspekt förenliga värden?

I bakgrunden på den första bilden ovan, på Kungsholmen på andra sidan den nybyggda Tranebergsbron, syns de tidigare uppförda, äldre och tjockare, delvis funktionalistiska men delvis också tjugotalsklassicistiska husen i Kristineberg. Reguljära tjugotalsklassicistiska hus finns längre fram vid Thorildsplan, strax utanför bilden, där de blir oskiljaktiga från den typ som vid samma tid byggdes på flera håll närmare och i Stockholms centrum. Mer “traditionalistiska” hus av jämförbar typ finns också i Fredhäll längst ned mot Fredhällsparken, också strax utanför bilden ovan.

Lamellhus i Traneberg (Foto: Holger Ellgaard)

Hade hus av detta slag, som, fastän bredare, även de innehöll små lägenheter, varit att föredra även i Bromma – hus med stark bevarad kontinuitet med ett mått av det historiska formspråket och ornamentiken? De saknas inte helt där, och åtskilligt av villabebyggelsen är ju för-funktionalistisk/modernistisk. Det måste sägas att de smala lamellhusen av den typ jag beskrivit markerar ett jämförelsevis måttfullt steg bort från tjugotalsklassicismen.

Även i radikalmodernistiska byggnader – exempelvis i de väster om Bromma belägna förorter jag nämnde, ja rentav i miljonprogrammet – är det naturligtvis möjligt för individer och grupper att bevara kontakten med traditionen. Men det är svårare. Det kan inte förnekas att för majoriteten av dem som bor i dem har dessa byggnader, och de stadsmiljöer de tillsammans bildar, som vissa ideologer avsett bidragit till historielöshet och modernitetsutopisk mentalitet, i linje med de problematiska idékomponenter i folkhemmet som jag nyligen beskrev.

Arkitekturen är central för all kultur; den har, i en mening, en närmast existentiell betydelse. Och den är alltså, föreslår jag, inte minst avgörande för bedömningen av det svenska folkhemmet. Generellt finns ett starkt kulturellt behov av att vi i framtiden med nyskapande traditionalisisk intention rör oss tillbaka, förbi och utöver radikalmodernismen, tillbaka till tjugotalsklassicismen och vidare. Men folkhemmets lamellhus känns för mig fullt passabla, och deras områden känns idag oftast som trevnadspräglade.

Foto: Holger Ellgaard