Hesykasmen

Holm ger en utmärkt presentation av hesykasmen, där han fördjupar diskussionen av vad jag i det tidigare inlägget beskrev som kontroverserna rörande Gudsuppfattningen i sig och förståelsen av den mänskliga själens eller nuftets förhållande till Gud, dess likhet respektive olikhet i förhållande till Gud, i vilken utsträckning eller i vilken mening de är eller kan bli ettade med Gud, sådana dessa kontroverser gestaltade sig inom den kristna kyrka där, som jag skrev, det nyplatonska, esoteriska och mystika inflytandet blev som mest långtgående och bestående, en erkänd, grundläggande del av kyrkans lära och liv.

I centrum står Holms förklaring av Gregorios Palamas’ lära om det av själen skådbara oskapade gudomliga ljuset som en Guds energi, en position som denne lyckades få accepterad av den kyrkliga ortoauktoriteten och som det finns anledning att återkomma till. Det är en tydlig illustration av den esosofins konflikt med exodoxins uppfattning av Gud och Skapelsen som präglat även östkyrkan.