Judisk mystik

En god introduktion till den judiska mysticismen av Filip Holm i samarbete med ‪@TheEsotericaChannel‬ och ‪@SeekersofUnity‬:

Här tydliggörs i vilken utsträckning den historiskt så exceptionellt dominerande allmänabrahamitiska exoterismen, de drag i den exoteriska läroutformningen som kom att bestämma även kristendomen och islam, genombryts av esoterismens verklighetsintuitioner inom ramen för judendomen (eller den huvudsakligen på 500-talet f.Kr. i Babylon skapade religionen), ursprunget till denna exoterism.

Men vad som inte förklaras är hur i denna genombrytning exoterikens ram ändå alltid regelmässigt fortsätter bejakas och medsläpas. I synnerhet i sin diskussion av den kristna och islamiska mystiken är Holm noga med att framhålla hur detta är fallet, hur mysticisterna samtidigt bejakar den läromässiga ortodoxin. Så är fallet även inom judendomen. Spänningar, motsättningar, allvarliga konflikter uppstår även där med exoortodoxin, med den huvudsakliga rabbinska och talmudiska traditionen, men på det hela taget bevaras ändå en enhet. Och det är exoteriken som definierar abrahamismerna som religioner. I deras enheter förblir mysticismen och esoteriken ett underordnat, ofta endast tolererat och förr ibland, åtminstone i västkristianismen, inte ens fullt erkänt moment. Det är exoteriken som anses vara det väsentliga och entydigt sanna, och även när mysticismen accepterats så har så aldrig skett utan insisterande på exolärans och exoordningens absoluta nödvändighet.

Problemet med detta är inte i första hand exoterikens betydelse för religionen som socialmoraliskt ordnings- och disciplinsystem och till den samhälleligt-världsliga makten mer eller mindre knuten institution. Det är i stället den radikala sakliga, åskådningsmässiga skillnaden och motsägelsen mellan esoteriken och exoteriken, som går långt utöver vad vi finner i de partiella motsvarigheterna till denna distinktion i orienten.

Det hade varit en sak om exoteriken endast var och accepterades som ett symboliskt, metaforiskt, rituellt o.s.v. uttryck för esoterikens innehåll, för det innehåll som också kan uttryckas och erfaras som s.k. mystik. Det är så mystikerna själva ofta vill försöka se det. Men så är inte fallet. Exoterikens lära handlar om helt andra saker, saker som helt enkelt inte är förenliga med esoteriken. Ändå bejakas och accepteras också den även av dessa religioners mystiker.

Judendomens exoteriska läroinnehåll är visserligen mindre precist i vissa avseenden än i synnerhet kristendomens, och olika friare tolkningar är normalt tillåtna och accepterade som förenliga med dess ortodoxi. Men detta läroinnehåll finns även där och är trots denna frihet helt avgörande, och definierar ortodoxin. Det förenar även där residualmytologiska inslag (de flesta är ju gemensamma för hela abrahamismen) med det differentieringsspecifika kravet att det ska förstås som s.a.s. i någon mening bokstavligt sant, eftersom det som primärt definierar judendomen (och alltså vad som skulle bli den allmäna abrahamismen, hela abrahamismen) och skiljer den från den främreorientaliska religioner den avskilde sig från är dess grundläggande, större allmänna anspråk på historisk fakticitet.

Genom årtusenden av teologihistoria har dessa två moment förblivit grötigt sammanblandade i all abrahamism. Mysticismen/esoterismen förstås normalt, och på sin höjd, bara som ett inslag i den i grunden alltid oförändrade och centrala exostoryn om Skapelsen, Människan och Guds Handlande med henne i Historien. Men den kan inte logiskt förstås endast som ett sådant. Allt är ett enda hopplöst töcken av motsägelser, från början till slut.

Redan under antiken, i den hellenistiska kultur där medel- och nyplatonismen kommit att bli ett viktigt inslag, blev den abrahamitiska exostoryn ofta ett hinder för de bildades tillägnelse av abrahamismen. Under modernitetens utveckling blev den det i än högre grad. Framför allt stod den i vägen för tillägnelsen av det helt annorartade läroinnehåll som abrahamismens version av mysticismen förmedlade. Lika mycket som den ej mindre absurda, världsbildsvordna naturvetenskapen är det den abrahamitiska exostoryn som leder mänskligheten bort från teismen i vid mening eller den andliga upplysningen – eftersom den helt enkelt inte är och aldrig varit trobar.

Exoreligionen är ett stort, tungt, mörkt lock som sänkts ned över den sanna andlighetens noetiska sofi och håller den nere och instängd. Över hela världen brottas människor, i den nya framväxande världscivilisationen, med de abrahamitiska religionerna och kämpar för att bringa dem i överensstämmelse med den sanning som blivit alltmer tillgänglig även i väst genom de österländska andliga traditionernas spridning, men också mer eller mindre funnits där i de egentligare formerna av västerländsk klassisk idealistisk filosofi.

Att denna sanning också funnits inom abrahamismerna själva är ett uppenbart faktum, och ett genom verklighetens natur givet, nödvändigt, oundvikligt sådant. Det är hög tid att abrahamismerna själva lyfter av exoterismens lock och befriar den sofiska andligheten. En snabb blick på österländernas historia är tillräcklig för att visa att det inte är nödvändigt för den samhälleliga och moraliska ordningen. Judars, kristnas och muslimers tragiska konflikter är, i den utsträckning de överhuvudtaget haft med religionerna att göra, konflikter mellan deras hårda, exklusivistiska exoteriker. Och det är exolocket självt, dess art och dess repression, som gjort att motståndet mot det tagit sig och fortsätter ta sig problematiska, deformerade uttryck i väst. De avancerade och rigorösa intellektivt-andliga traditionerna, de som i de stora andliga traditionerna och kulturerna i öst är de mest centrala, normativa och “ortodoxa”, har ju helt enkelt inte funnits – inte kunnat finnas – tillgängliga i seriös, mogen, utvecklad och auktoritativ representation.

När detta förändras kan vi naturligt lämna eller åtminstone starkt tona ned allt detta med “mysticismen” och “esoterismen” och deras tröttsamma ockultistiska hemlighetskonnotationer. Abrahamismerna har blivit världsreligioner, men deras exoteriska dogmatiker är ändå spatiotemporala provinsialismer och exceptionella fantasmagorier. De utgår, i likhet med den vetenskapliga “världsbilden”, från egosubjektets illusoriska perspektiv, och håller mänskligheten i okunnighet. När de monteras ned kommer deras andliga innehåll lysa fram och naturligt visa sig som ett med mänsklighetens stora enhetstradition.