Konstitutionell och plebiscitär demokrati, 3
Samtidigt som för Ryn försvaret för de historiskt-organiskt framvuxna grupperna och mellanmakterna är en nödvändig beståndsdel i den kultur- och politisk-filosofiska förståelsen, är också försvaret av statsmaktens legitima uppgifter väsentligt. Men dessa uppgifter har inte med byråkratisk-centralistisk kontroll och reglering av medborgarnas liv att göra, utan med upprätthållande av den konstitutionella ordningen, den långsiktiga högre inriktningen, den offentliga moralen, den civiliserade “andan” i de offentliga affärerna, helhetens värden och normer, liksom de till dessa hörande och för dessa nödvändiga estetiska och stilmässiga former som i sig själva förmår förmedla något av förståelsen för det mänskliga livets högre mening, mål och värdighet.
Statsmaktens uppgift är självfallet också att ingripa mot och aktivt motverka partikularistiskt egoistiska missbruk av skilda slag i de lokala intressegrupperingarna, såväl som att på olika sätt uppmuntra dessas, och enskilda individers, helhetens moraliska intressen befrämjande strävanden. Dess intressen inskränker sig inte till det blott formella politiska och rättsliga reglerandet.
I motsats till en viss vanlig typ av försvarare av den amerikanska konstitutionen hävdar Ryn att ingen konstitution är fullkomlig och tidlöst giltig, utan måste kunna ändras och anpassas när nya insikter om hur den bättre kan tjäna det bestående moraliska målet framkommer. [Democracy and the Ethical Life, 175.] Men den konstitutionella demokratin upprätthåller strikta kriterier för hur en sådan förändring i sådana fall skall tillgå. [Ibid. 159.]
Den plebiscitära demokratin tenderar att rasera allt som står mellan den enskilde individen och staten. Hos Rousseau förenas individualismen och kollektivismen, individerna lösrycks från sina organiska sammanhang, men uppgår samtidigt som uniforma moment i folkets totalitet, och deras politiska vilja måste därvid också bli en: la volonté générale. Inget arrangemang finns längre för de mångfaldiga intressenas sammanjämkning och samexistens och minoritetsopinionernas skydd. Majoritetens vilja är alltid den rätta. Till grund för denna ordning ligger en människosyn som innebär ett radikalt brott med den klassisk-kristna traditionen. Rousseau förnekar människans dubbla natur: människan är av naturen god, och om hon blott befrias från de bojor samhällets och kulturens organiska sammanhang fängslat henne i, skall den naturliga godheten av sig själv träda fram och mirakulöst skapa ett tillstånd av harmoni mellan individ och kollektiv. [Ibid. 102 ff.]
Med dess tilltro till de tillfälliga majoriteternas rätt och direktdemokratins moraliska överlägsenhet är den plebiscitära demokratin den politiska motsvarigheten till den lägre romantikens moraliska monism, urskillningslösa bejakande av spontana impulser, och illusoriska tro på människans naturliga godhet. Den konstitutionella demokratin är den politiska motsvarigheten till den klassisk-kristna traditionens etiska dualism och insikt i den moraliska och kulturella disciplinens och restriktionens nödvändighet.
Den plebiscitära demokratin leder, åtminstone på lång sikt, till omintetgörandet av samhällets moraliska mål och underminerar därmed folkstyret som sådant. [Ibid. 192.] Betoning av folkviljans obegränsade auktoritet förenas ofta med långtgående centralisering och t.o.m. totalitära styresskick. [Ibid. 191.] Endast på grund av sin monistiska tro på människans naturliga godhet kan Rousseau framställa sin lära om den tillfälliga majoritetens rättmätiga makt. Är den moraliska monismen falsk, måste istället det styresskick som befrämjar den i detta fall nödvändiga självdisciplinen sökas. [Ibid. 154, 161 f.]
Till skillnad från Lindbom och andra som helt enkelt avfärdar folksuveränitetsprincipen överhuvudtaget, eller som hållbar grund för demokratin, [Se förutom Lindbom även Christian Braws essä ‘Demokrati’, i Kulturkampen (1983, utg. under pseudonymen F. J. Nordstedt), särskilt s. 86-9.] vill Ryn främst, utan att dock särskilt betona begreppet, poängtera att den, och det folkliga självstyret i allmänhet, kan förstås antingen som att folket i varje ögonblick är fritt att handla som det vill, eller att det kan handla endast under vissa restriktioner. Om den första betydelsen skall vara den riktiga, utesluter detta icke folkets eget avskaffande av demokratin och dess införande av något annat statsskick. Historicisten Ryn säger naturligtvis inte att andra politiska system per definition är illegitima, och förvisso kan sådana vara överlägsna den plebiscitära demokratin, även om sådana som den plebiscitära demokratin själv tenderar att frambringa sannolikt inte är det. Vad Ryn säger är att den första betydelsen, som motsvarar plebiscitarismen, tenderar att antingen vara självmotsägande eller utopisk, och reducera demokratibegreppet till meningslöshet. Ty så snart man säger att folket inte ska kunna avskaffa demokratin själv har man redan accepterat den andra betydelsen. Och detta innebär i sin tur att den andra betydelsen i verkligheten är den enda som är förenlig med folksuveränitetens och det folkliga självstyrets begrepp sådana Ryn här räknar med att de flesta menar att dessa bör kvarhållas och försvaras. Demokrati är inte det enda legitima politiska systemet. Men ska vi försvara demokratin blir den, om vi tydligt håller plebiscitarismens ytterlighetskonsekvens närvarande som en reell möjlighet, liktydig med konstitutionell demokrati. Det populistiska direktstyret av de tillfälliga majoriteterna blir oförenligt med själva föreställningen om demokrati. [Democracy and the Ethical Life, 160 f.]
Men även om den plebiscitära demokratin inför denna enda inskränkning av folkstyret – att det icke äger rätt att avskaffa sig självt – visar Ryn hur detta är otillräckligt. Ytterligare restriktioner är nödvändiga, då de motsvarar krav som stammar ur individens eget moraliska samvete. [Ibid. 164.] På detta sätt söker Ryn definiera demokratin på ett sätt som ska undgå exempelvis en Lindboms kritik, och kunna upprätthålla en objektiv standard bortom den obegränsade folkviljans potentiellt relativistiska uttryck och konsekvenser.
Ryn kritiserar också nationalismens och militarismens moderna fenomen och deras försvar i Du Contrat Social. Hans organiska helhetstänkande är ett annat än den statsidealisms, med rötter i de moderna formerna av panteism och monism, för vilken nationen överordnades alla andra värden och rättsliga och moraliska principer. Historiskt tenderade under 1800-talet inte bara den sentimentala humanitarianismen utan, under dess andra hälft, även nationalismen ofta att förvanska den striktare och egentliga, klassiskt idealistiska humanismens tradition. Ryn tar avstånd från denna nationalism som ett karaktäristiskt uttryck för de moderna idéhistoriska och politisk-filosofiska strömningar som han huvudsakligen vänder sig mot – även den kan exempelvis även i sig vara ett uttryck för lägre-romantisk eskapism – samtidigt som han försvarar som naturlig ett mått av sund, klassisk patriotism. [The New Jacobinism, kap. 6.]
Nödvändigheten att se den vetenskapliga rationaliteten i sitt sammanhang med fantasin, det filosofiska förnuftet, och viljan motsvaras inom Ryns politiska filosofi av nödvändigheten att förstå de formella demokratiska, konstitutionella arrangemangen och marknadens formella friheter i samband med den helhetliga kulturen, de organiskt framvuxna lokala gemenskaperna, utbildningen, den individuella livsföringen, samhällsandan, historiens kontinuitet. Dessa former måste relateras till kulturen, det räcker inte med isolerade, abstrakta rationella argument och kalkyler eller blott formella politiska och ekonomiska lösningar. Inte blott romantikens och konservatismens organismtanke utan också den klassiska tyska sociologins Gemeinschaft-Gesellschaft-tänkande lever här i viss mån vidare i modifierad form. Frikopplade från de organiska helheterna – moraliska, estetiska, filosofiska, samhälleliga, historiska – riskerar de formella operationerna, såväl intellektets som politikens, rättens och ekonomins, ofta att snarare tjäna destruktiva krafter. De specifika konstitutionella arrangemangen måste också anpassas till varje folks särpräglade kulturtraditioner och egenart. [Democracy and the Ethical Life, 181.]
För Burke måste konstitutionen växa fram, den kan ej skapas utifrån ett abstrakt, rationalistiskt schema. Det var en utmaning för Russell Kirk och andra att uttolka den amerikanska konstitutionen i burkeanska termer. Det finns vad som kanske kan urskiljas som två huvudlinjer i detta försvar som också återkommer hos Ryn. För båda kan sägas att de i hög grad handlar om de allmänna konstitutionella resultatet, inte bara det skrivna dokumentet. Den första är tonvikten på skillnaderna mellan den amerikanska och den franska revolutionen och deras följder, på de olika bakomliggande upplysningstraditionerna, på den amerikanska maktdelningen, senatens aristokratiska princip, den mer autentiska klassiska inspirationen, kopplingen till det av Burke försvarade arvet från 1688 – allt det som gjorde att den amerikanska revolutionen rentav kunde försvaras som ”a revolution not made, but prevented”. Den andra linjen är försvaret för dessa allmänna konstitutionella resultat som en distinkt produkt av en mer allmän, historisk, till Amerika överflyttad och varierad kultur, i första hand brittisk, i andra hand allämäneuropeisk. I verkligheten är detta naturligtvis inte fråga om två skarpt åtskiljbara försvarslinjer. [Se om allt detta Kirk, The Conservative Mind (1953), Edmund Burke: A Genius Reconsidered (1967), The Roots of American Order (1974), America’s British Culture (1993), Rights and Duties: Reflections on Our Conservative Constitution (1997).]
Om Hamilton, Madison och Jay för Ryn representerar den ursprungliga konstitutionella andan i USA, så representerar Jefferson – med de vanliga reservationerna för motstridiga tendenser också hos honom – en plebiscitär tendens. [Democracy and the Ethical Life, 158, 183.] I jämförelsen mellan dagens amerikanska demokrati och det äldre europeiska systemet, ibland exemplifierat av Sverige, framhåller Ryn, med de ovan nämnda reservationerna, med den amerikanska filosofiska efterkrigskonservatismen de med den europeiska traditionen delvis överensstämmande uppfattningar som präglade republikens och konstitutionens fäder. Även Jefferson trodde ju på den “naturliga aristokratin”.
De formella konstitutionella arrangemangen och procedurerna har både inom politiken och ekonomin sin begränsade plats endast inom kulturens, i vid mening, större helhet, och måste i sina funktioner vara på visst sätt bestämda av denna. Värst är självfallet om de formella principerna används i en degraderad kulturs tjänst – om den “omgivande” viljan, fantasin och allmänna mentaliteten är omoralisk (vilket för Ryn, i Babbitts efterföljd, i vår tid huvudsakligen måste betyda formad av den lägre romantiken), om den politiska majoriteten styrs av egoism, kortsynthet, opportunism, okunnighet, om bildningsnivån är låg, om samfundslivet är upplöst, om marknadens aktörer präglas av rövarkapitalitisk exploatering, rovdrift och profitbegär, om efterfrågan bestäms av en allmänt låg kulturell standard. [Dessa frågor diskuteras i synnerhet i The New Jacobinism, men även i andra delen av den nya efterskriften till andra upplagan (1990) av Democracy and the Ethical Life, ’The State of Democracy’.]
Även dessa sakernas tillstånd måste dock självfallet noga beaktas för att de formella apparaternas – vetenskapens såväl som politikens och ekonomins – funktion, tillämpbarhet och gränser rätt skall kunna bedömas. De senare får aldrig betraktas i isolering. De måste styras av det moraliska omdöme och den filosofiska förståelse som Ryn vill visa endast kan utvecklas inom de specifikt humanistiska disciplinerna. Endast den humanistiska filosofin, etiken och estetiken förmår göra de rätta distinktionerna och de nödvändiga värderingarna.
Många hävdar förvisso att vetenskap och teknik kan vara på både gott och ont. Men att man även måste göra åtskillnad mellan den goda och den dåliga demokratin och den goda och den dåliga marknadsekonomin, den högre och den lägre viljan, den moraliska och den omoraliska fantasin – om detta är långt ifrån lika många medvetna. Den bristande urskillningen på dessa punkter, frånvaron av en adekvat och filosofiskt förankrad standard, gör debatten simplistisk, torftig och irrelevant för vår tids avgörande problem. Det är också oviljan till djupgående humanistisk-filosofisk, värdecentrerad kulturanalys som enligt Ryn utgör det främsta hotet mot demokratin, friheten, humaniteten och kulturen överhuvud.
Försvaret för den konstitutionella demokratin på basis av den allmänna värdecentrerade historicismen är ett försök att rekonstruera, förstärka och återupprätta själva grundvalarna för dessa. Detta kan inte ske medels blott partikularistiska, fragmentariska punktinsatser – det kräver ett helhetligt, systematiskt angreppssätt. Ensidigt specialiserad, rationalistisk och analytisk filosofi är den teoretiska motsvarigheten till den liberala atomistiska individualismen, och växelverkar nära men ofta på subtila och lätt förbisebara sätt med den monistisk-romantiska sentimentalismen och den uniformistiska, abstrakta kollektivismen.