Lamellhusen: Socialism, kooperation, socialkonservatism

Petrusson fortsätter:

Självklart måste man se resultaten av politiska reformer i ljuset av de processer de rotar sig i och de förutsättningar de erbjuder väl realiserade. Att lamellhusen kategoriskt måste rivas som en konsekvens av något slags konservativ kulturrevolution är inte min poäng – utan att de gestaltar en funktion av en radikal stat och därmed i slutändan blir överflödiga givet en annan tingens ordning.

Även om industrialiseringens vara eller icke-vara är ett något brett anslag så är det kanske en tillräckligt närliggande process för att förbises i sammanhanget. Folkhemmet byggde ju på att arbetarfamiljerna i urbaniseringens kölvatten sattes i knät på socialdemokratin genom just dessa reformer. Hade det kunnat skötas annorlunda? Det är jag tämligen säker på, och jag ser en viss fara i att se alltför kausalt på historiska förlopp. Framförallt hade ägandet kunnat vara en nyckel. Lamellhusen hade vi säkert sett ändå, men både ägandeformen (eller snarare frånvaron därav) och det proletära arbetet cementerade ju dem som inslag i svensk tätort, med socialdemokratins goda minne.

Jag har förståelse för dessa argument. I den större diskussionen om det historiska folkhemmet måste de beaktas. Däremot ser jag fortfarande inte att de upphäver mitt begränsade – och, som jag hoppas, väl avgränsade – tentativa försvar av lamellhusen ur rent arkitektonisk synvinkel. Jag kan inte se att dessa hus som sådana, utifrån sitt eget väsen, nödvändigt, oundvikligen, konstitutivt “gestaltar en funktion av en radikal stat” i Petrussons mening. Det är min poäng.

Lamellhus i Åkeslund (Foto: Holger Ellgaard)

De skulle lika gärna kunna vara ett resultat av den tidigare, mer socialkonservativa varianten av folkhemstanken. Ja, jag skulle vilja påstå att de också i viss mån indirekt är det. Och vi måste komma ihåg att termen “socialism” under 1800-talets senare del användes också av konservativa för att betona samhällelig gemenskap och sammanhållning contra liberalismen och kapitalismen, utan principiellt och essentiellt sammanhang med marxistisk ideologi och modernitetsutopism.

Att lamellhusen “i slutändan” kan “bli överflödiga givet en annan tidens ordning” håller jag förstås med om. Men redan nu är flera av lamellhusområdena högattraktiva och dyra, i synnerhet de närmast Stockholms centrum, och inte bara p.g.a. folkhemsnostalgikers efterfrågan. I den rådande tingens ordning kommer de finnas kvar.

Ja, bostadskooperationen kom att bli en del av arbetarrörelsens och socialdemokratins helhetliga rörelse. Och du har helt rätt i att det hade “kunnat skötas annorlunda” och att “ägandet kunnat vara en nyckel”. Men hur ser du på den kooperativa rörelsen? Den var ju alltifrån 1800-talet även på flera andra håll i Europa ett icke-marxistiskt och i allmänhet icke-socialistiskt (i den distinkt ideologiska meningen) svar på den historiska problematik som folkhemsreformerna ville hantera. Fredrik Erixon behandlade den i sin delvis utmärkta bok Arv i vanhävd: Om frihetliga rötter i arbetarrörelsen.

Och slutligen: Ja, lamellhus hade vi utan tvekan i viss mån “sett ändå”. Även utan socialdemokratiskt folkhem, ja utan konservativt folkhem och kooperation, hade sannolikt andra byggt en del lamellhus. Det gjorde de också.

Men min begränsade poäng är oberoende av allt detta. Jag tror det är orättvist mot husen som sådana att bara se dem som symboler för och monument över folkhemmets dåliga sidor, dess “isolerande tragik”, “atomiseringen, konformismen och statsindividualismen”, “det socialistiska statsbygget” i Petrussons negativa mening. Tvärtom kan de, föreslår jag, vara en del av folkhemmet som vi kan acceptera utifrån en förnyad och utvecklad socialkonservativ ståndpunkt.

Foto: Holger Ellgaard