Ljungberg i Urbino

Carl Johan Ljungberg rapporterar i sitt senaste blogginlägg från Urbino, “staden där renässansen började”:

“Att närma sig staden Urbino känns som att resa in i 1300-talet. Vägen slingrar sig oförutsägbart uppåt i det kuperade landskapet. I ena ögonblicket skänker en den ljusa staden på sin kulle glimtar på avstånd, i nästa ögonblick skyms Urbino åter av kullar och stigningar. Liksom konstälskaren eller pilgrimen på väg mot sin vallfartsort lönas ändå den resande med några timmars lycka och befrielse, då Urbino till slut öppnar sin praktfulla anblick med torn och befästningsmurar och tar emot honom.

Den misstar sig däremot som innanför stadsporten hoppas finna en jämn och lättbeträdd väg, kanske väntar sig att kunna beträda något av renässansens eleganta torg med dess stenmosaik. Entrégatans raka stigning vittnar i sin djärvhet snarare om det som gett Urbino dess rykte: här ville man på allvar påbörja något nytt. Det estetiskt storslagna, det stort anlagda och konsekventa var det nya, och det tog sig projektiva, geometriska uttryck. För en nutida person kan de ljusa, räta gatorna i Urbino leda tanken till ett fenomen som de Chiricos konst med dess dess snörräta pellarrader, dess overkliga lyskraft och frånvaro av människor, en dåtida utopi i sten byggd utifrån en bestämd centralpunkt.”    Läs mer