Nej till Tors torn

Arkitekten Michael Perlmutters argument om den planerade Montessoriskolan på Hälsingehöjden som för en tid sedan återgavs i Vi i Vasastan är principiellt felaktiga av samma skäl som de få argument som framförts för Tors torn, två andra nya skyskrapor på Norrmalm, utbyggnaden av Stadsbiblioteket, och det nya huset på Östermalmstorg.

Detsamma har i själva verket gällt ända sedan 1920-talet. Om ett område är byggt i en viss värdefull historisk stil, har det alltid varit principiellt fel att där bygga nytt i så radikalt annorlunda stilar som vad som förenklat kan sammanfattas som modernismen och i hög grad också postmodernismen representerar. Endast diskreta tekniska förbättringar – som exempelvis handikappanpassning och mindre, eller helst underjordiska, garage – är, menar jag, acceptabla.

Även den åtminstone under sin tidiga karriär mycket framstående HSB-arkitekten Sven Wallander, kanske mest känd för ett av Kungstornen – en av de vackra, förmodernistiska skyskraporna som det fortfarande finns ganska många kvar av framför allt i New York – vände sig, som framhållits i debatten, och som åtminstone Tors torns arkitekt, Stockholms stadsbyggnadskontors planarkitekt Aleksander Wolodarski naturligtvis själv känner till, med skärpa mot sådan avsiktlig, icke-nödvändig stilblandning. Det kanske också kan påminnas om att Nietzsche definierade kultur som “stilens enhetlighet”.

Tors torn är det mest diskuterade projektet just nu. Synliga från alla punkter högt över alla tak kommer de naturligtvis helt fördärva inte bara Rödabergsområdet utan större delen av Vasastan norr om Odengatan och väster om Sveavägen. De ansluter endast till det likaledes nu planerade Norra Stationsområdet, en ny historielös Wolodarski-excess av Hammarby Sjöstads typ. Efter nittonhundratalets skräckerfarenheter kan dessa planerare fortfarande inte få nog av nya historielösa områden för nya historielösa generationer.

Haussmanns och Lindhagens projekt i Paris respektive Stockholm var i stor utsträckning legitima eftersom den nya historicistiska stilen ofta var av högre värde och de gamla byggnaderna icke sällan i sådant tillstånd att de inte rimligen kunde räddas. Jag är inte motståndare till liknande projekt i framtiden. Det har självklart alltid varit fullt möjligt att bygga nytt i exempelvis Hälsingehöjdens egen existerande stil. Stadskärnor med äldre bebyggelse kan naturligtvis ofta ytterligare förbättras med nya byggnader i nyskapande traditionalistiska stilar, med ny teknik. De kan rentav, för att använda ett av modernisternas favorituttryck, i viss mening vara djärva.

Det finns några exempel på värdefull arkitektonisk modernism. Det generella omdömet att modernismen – och postmodernismen – i sig själva är s.a.s. i sig principiellt fel inte omöjligt, såtillvida som de alltför ofta var och är politisk, ideologisk propaganda, antihistorisk och antitraditionell indoktrinering/programmering. Den ”internationella stilen”, den bolsjevikiska konstruktivismen o.s.v. kan ses som ett den globalistiska uniformismens och konformismens formspråk, en central del i den ideologiskt-revolutionära sociala ingenjörskonstens frambringande av nya manipulerbara kollektiv av utbytbara, rot- och identitetslösa individer. Se om detta exempelvis Tom Wolfes From Bauhaus to Our House, E. Michael Jones’ Living Machines: Bauhaus Architecture as Sexual Ideology, och Roger Scrutons tidiga böcker om arkitekturens estetik.

Men dess program kunde också formuleras i positiva termer, och det gäller att förstå dessa. Den autentiska modernismen ägde verkligen ett estetiskt credo förankrat i en distinkt kultur- och samhällssyn. Eller alternativt uttryckt: så länge den ägde ett sådant credo, var den autentisk. En ny socialistisk sensibilitet ersatte den borgerliga. Detta gällde fram till brutalismen och 70-talet. Så länge var modernismen äkta, konsekvent; så länge kunde den vara övertygande, även om det inte var övertygande att programmatiskt och systematiskt riva hela stadskärnor för dess skull. Men därefter förändrades situationen. Postmodernismen såväl som vad som kanske kan kallas den idag dominerande modernistiska post-postmodernism som fortsatts under nyliberalismens årtionden saknar detta credo, och dess eget credo, om man kan tala om ett sådant, saknar ett motsvarande arkitektoniskt och kulturellt intresse. Att förstå denna skillnad är avgörande, men kräver en fördjupad diskussion av problemen med postmodernismen i allmänhet som det inte finns utrymmer för här; min avsikt att hålla kritiken på en vanlig s.a.s. mer populistisk nivå. Dagens modernism är en meningslös, tanklös, själlös borgerligt-kapitalistisk intighet.

Om denna efterklangsartade pseudomodernisms nuvarande, vidareutvecklade och varierade former får fortsätta utbreda sig kommer den göra resande till andra länder och världsdelar ointressant. Såväl Latinamerikas som även Kinas och många andra asiatiska länders värdefulla historiska arkitektur har redan tidigare (i Indien alltsedan självständigheten) i stor utsträckning förstörts till förmån för en modernism som var lika främmande för ländernas egna byggnadstraditioner som de abstrakt-universella politiska ideologier de importerat är främmande för deras historiska samhällsformer. Och denna förstörelse fortsätter i accelererande tempo. Att resa i USA och Canada handlar i dag i stor utsträckning om att försöka i fantasin rekonstruera, på basis av de enstaka räddade byggnaderna och tillgänglig litteratur, hur de många stora städerna måste ha sett ut under nittonhundratalets första årtionden. På 1960-talet var Stockholm, en gammal europeisk kulturstad, på väg att begå självmord. Enbart av husen från 1880-talet, som oftast är de mest värdefulla, revs omkring 800, motsvarande halva beståndet. Stadskärnorna i övriga svenska städer ramponerades helt generellt på motsvarande sätt. När dagens modernism fortsätter detta verk, kan den inte ens förklara varför.

Samtida arkitekter tycks med ytterst få undantag vara okunniga om arkitektur, d.v.s. arkitekturhistoria. Deras trötta, repetitiva projekt, och de omarbetningar efter opinions- och politikertryck som visar att de i själva verket inte har några verkliga egna idéer utan bara töntigt och arbiträrt plockar med sina tröstlösa, övertagna, ohistoriska formelement, utan att förstå varför de gör vad de gör, utan förståelse för modernismens bortglömda ideologiska program, är vid det här laget närmast löjeväckande. Varje sådant projekt som genomförs, påhejat av generationer i vilka mångas oreflekterade sensibilitet är formad av amerikansk film och TV och osjälvständiga efterapningar i Europa, förstör Stockholms och liknande europeiska städers kulturella och historiska värde för framtiden, det enda som i ett internationellt perspektiv kommer förbli av intresse.

Men de dominerande reaktionerna visar ändå som vanligt att det i själva verket är de existerande byggnaderna som är ”vårt tids”, visar i vilken utsträckning de nya förslagen tillhör ingens tid. Det visar vilken stor majoritet, t.o.m. i de senare generationerna, som är mot dem. Med hjälp bl.a. av sådant dokumentariskt material som Anders Sjöbrandt och Björn Sylvén presenterade i sina två böcker om Stockholm – staden som försvann, har de förstått tillräckligt mycket av vidden och innebörden av vad som hände strax efter mitten av förra århundradet.

De som fortfarande verkligen vill ha projekt som dessa kunde få dem i några nya områden, långt från de gamla, i nya förorter, utanför stan. I tillräcklig utsträckning isolerade där kan även vissa av dem kanske få ett värde. Historiskt var den till nya förorter förlagda modernismen för mig ett okontroversiellt uttryck för dess specifika ideologi. Jag anser exempelvis att det var rätt att Södra Ängbys distinkta trettiotalsstil skyddades som riksintresse av Riksantikvarieämbetet (man önskar ofta att det fanns möjlighet att även skydda interiörer: i Södra Ängby finns där intressanta element av tjugotalsklassicism). Vänsterpartiet och Miljöpartiet har i sak rätt i att Vanadisbadet, från samma tid, bör renoveras med hänsyn till dess kulturhistoriska värde, trots läget. Det anpassades nämligen på någorlunda rimligt sätt till Vanadislunden och Vasastans omgivande tjugotalsklassicism. Vällingbys enhetliga femtiotalsstil borde ha räddats från om- och nybyggena under senare år. Och även att bygga blott enstaka nya skyskrapor på Brommaplan och i Blackeberg, som nyligen gjorts, endast av det skälet att folk vill bo i dessa områden, är feltänkt. Här handlar det om autentiska modernistiska områden, områden vars arkitektur var uttryck för en genomtänkt samhällsvision och därför äger historiskt intresse. Den avgörande, generella sanningen här är att nybyggena minskar just det värde som är orsaken till efterfrågan. Det gäller både i innerstan och i förorterna.

Det är på intet sätt så trångt på jorden att inhumana skyskrapor är nödvändiga. Men om det är absolut nödvändigt, varför kan molnkrafsarfanatikerna inte fortsätta i exempelvis Kista, där man redan börjat i stor stil och där den existerande bebyggelsen är stilmässigt kongruent? Om jag har fel i det sista påståendet är den enda lösningen naturligtvis att ännu nyare förortsområden måste väljas, eller helt nya skapas, för dessa syften.

Det finns alltså en plats för en del av den modernistiska arkitekturen: definitivt för den autentiska äldre, men t.o.m., om absolut nödvändigt, för dagens. Men i historiska stadskärnor kommer byggnader av Aleksander Wolodarskis och Michael Perlmutters typ förhoppningsvis i sinom tid i stor utsträckning att rivas för att ge plats för den nyskapande traditionalism som inte minst de kvarvarande byggnaderna från 1800-talets sista årtionden och 1900-talets första är ett uttryck för. Den har fortfarande, och kommer alltid att ha, fantastiska, outtömda möjligheter. Detta är inte platsen att förklara i estetisk-filosofiska termer varför det förhåller sig på det sättet, men exempelvis Roger Scrutons tidiga verk gör det i viss utsträckning. Även nya områden kommer att kunna byggas i fortsatt nyskapande traditionella stilar. Det krävs bara arkitektonisk kunskap.

Stadsbyggnadsnämnden med ordföranden Kristina Alvendal i spetsen har nu med rätta satt åtminstone tillfälligt stopp för glaskuben på Hälsingehöjden. Samma beslut borde följa i de övriga nämnda fallen. En valaffisch från Folkpartiet säger, överraskande och glädjande, “Bygg inga skyskrapor i city”. Men trots detta, och Alvendal, är Alliansen för Tors torn och ett “helt nytt och modernt” s.k. “äventyrsbad” och idrottsanläggning i Vanadisparken, som svårligen skulle kunna undgå att förstöra en del av denna. Utan tvekan är Alliansen här pådriven främst av den vulgärmoderata teknoglobalismen. Kan dess motståndare inom Alliansen stoppa den?

Om St Eriks-tornens stil utvecklas ytterligare kan den närma sig Henselmanns egentligt ”stalinistiska” Frankfurter Tor i Berlin. Lägg märke till det sena datum för detta verk: slutet av 1950-talet, efter Stalins död. Något liknande skulle jag utan reservationer kunna välkomna, i stället för det nuvarande förslaget till Tors torn – i synnerhet om hela Norra Stationsområdet byggs i vidareutvecklad St Eriksstil.

Socialdemokraternas Carin Jämtin anser åtminstone, enligt Vi i Vasastan, att Tors torn är “för höga, för hårda och för icke-stockholmska”, och måste bli “mjukare och mindre stalinistiska i sin framtoning”. Jämtin har dock, som så många andra, missuppfattat stalinismen på arkitekturens område. Tors torn är inte stalinistiska. Den stalinistiska arkitekturen var tvärtom ett traditionalistiskt undantag. Stalins partiella kultur- och moralkonservatism och anknytning till rysk historia krävde även estetiskt historiskt inspirerad monumentalitet, och med en rad betydande arkitekter och verk – bland vilka återfinns inte minst Moskvas tunnelbana – kan den sägas representera den första postmodernismen i exklusivt kronologisk mening.

Kanske bygger missförståndet bara på en analogi: “Tors torn är brutala. Stalin var brutal. Alltså är tornen är stalinistiska.” Termen “brutalism” vore kanske att föredra såtillvida som den stalinistiska arkitekturen i verkligheten är något helt annat, men tornen är inte heller brutalistiska i den egentliga arkitektoniska meningen (termen har väl inte att göra med mänsklig brutalitet utan med materialets, betongens, råa form, béton brut), utan distinkt post-brutalistiska, icke-autentiskt efterklangsmodernistiska.

Det var i stället den tidiga konstruktivismen, återupplivad eller återställd av Chrusjtjov, som var bolsjevismens distinkta modernistiska arkitekturform. Det vore riktigare att säga att Tors torn gör ett leninistiskt eller brezjnevistiskt intryck (på Jämtin), men även denna beskrivning är missvisande. Tors torn är typiskt amerikanska i samtidens mening; de har en direkt amerikansk förebild och har rentav kritiserats som plagiat.