Nils Fredrik Biberg

Biberg, Nils Fredrik, svensk filosof, f. 1776 i Hernösand, inskrevs 1793 som student i Uppsala, där han 1797 promoverades och 1799 utnämndes till docent i estetik. Kallades 1806 till Stockholm såsom lärare för kronprins Gustaf och utnämndes 1810 till professor i praktisk filosofi i Uppsala efter att förut 1808 förgäves ha sökt professuren i teor. filosofi, som hans medtävlare Höijer erhöll. Död 1827.

B. anknyter närmast till Jacobi…och har med denna utgångspunkt utbildat en idealistisk filosofi, genom vilken han kan sägas vara den närmaste föregångaren till den boströmska personlighetsidealismen. Det egentliga filosofiska kunskapsorganet är för honom icke det reflekterande, begreppsbildande och konstruerande förståndet utan förnuftet. Förståndet kan blott bearbeta och bringa till begreppsmässig klarhet ett innehåll, som det fått från annat håll, antingen genom sinnena eller genom förnuftet. Det är ändligt och relativt och förmår därför blott att fatta relationerna. Förnuftet åter, som är människans djupaste väsen, förnimmer omedelbart det absoluta. Förståndets objekt är begreppet, förnuftets åter idén (Gud). All förståndets bevisföring går yttest tillbaka på den i förnuftet givna absoluta vissheten (tron). Begreppet är en medelbar, abstrakt enhet, som är desto innehållsfattigare, ju större omfång det äger, idén åter är en oändligt innehållsrik, konkret enhet. Då människan fattar idén med förnuftet, är det i grunden Gud, som förnimmer sig själv i människan eller människan, som förnimmer sig själv i Gud. “Detta dubbla finnande, vari människan har sin stödjepunkt, sin säkerhet och sin vila, utgör hennes personliga liv; människan visar sig däri som ett förnuftigt väsende i ordets egentliga mening, såsom en personlighet.”

Förnuftets innehåll måste emellertid genom förståndet bringas till begreppsmässig klarhet, och däri består just den filosofiska spekulationen. Då begreppet är dött och abstrakt, idén levande och konkret, kan begreppet aldrig helt täcka idén, varav följer, att den filosofiska spekulationen måste fortgå i det oändliga och aldrig får stanna i ett avslutat system. I denna tankegång visar sig B. som en avgjord motståndare till den Fichte-Höijerska konstruktionsfilosofien.

Av vad som blivit sagt om inkongruensen mellan begrepp och idé framgår, att förståndet aldrig helt är i stånd att begreppsmässigt fatta Gud eller det absoluta. Ty det rör sig blott med relativiteter, som äro till endast i förhållande till varandra, och då begreppet är abstrakt, förmår det aldrig genomtränga ett individuellt föremåls hela konkreta innehåll.

Under ett tidigare skede av sin spekulation fattar B. det absoluta i likhet med Schelling och Hegel såsom världens inre liv, såsom en i utveckling mot medvetenhet och frihet stadd process. Han utvecklar sålunda en panteistisk världsåsikt. Längre fram utbildar han en bestämd teism och kritiserar panteismen i olika former, särskilt sådan denna framträder hos eleaterna…och Spinoza… Gud måste tänkas som självständig personlighet oberoende av den sinnliga fenomenvärlden. Emellertid har B. varken gjort anspråk på att eller lyckats klart utveckla denna teism, som först hos hans störste efterföljare, Boström, nått sin fulländning. B:s teism, säger Nyblaeus träffande, “är för honom huvudsakligen en fordran, för vilken han söker stöd i sin kritik av panteismen och i allmänhet i hela sin beraktelse av den föregående filosofien”. Varken sin uppfattning om Guds väsen i och för sig eller om hans förhållande till det relativa och ändliga har B. lyckats giva en klar och detaljerad framställning, ehuru han även i dessa frågor kan sägas förbereda boströmianismen.

B:s största betydelse ligger på den praktiska filosofiens område. Han bestämmer denna såsom “den vetenskap, som framställer det absoluta såsom frihetslag eller såsom princip för en lagstiftning för ett självständigt och genom frihet producibelt liv”. Medan det absoluta i den teor. filosofien framstår såsom förklaringsgrund till världen, blir det alltså i den prak. filosofien bestämningsgrund eller lag för människans handlande eller fria verksamhet. Sedligheten sätter B. i det allra närmaste förhållande till religionen. Denna är “det mänskliga förnuftets grundmedvetande av sitt ursprungliga förhållandet ill det högsta förnuftet eller Gud”, och sedlighet är detta medvetandes aktualisering i vilja och handling. När människan handlar sedligt, är det i själva verket Gud, som handlar i henne, ett förhållande, som dock ej utesluter människans aktivitet och frihet. Ty sedligheten består just däri, att människan gör Guds vilja till sin egen. “Vad är sann moralitet annat än realisation i handling av den gudomliga nödvändighetens upptagande i och införlivande med den mänskliga friheten?” Människan är till sitt sanna väsen en idé i Gud, och detta sitt väsen ger hon ett yttre uttryck genom det sedliga handlandet. Sedelagen är sålunda icke något utifrån givet, för människan främmande utan uttryck för en i hennes livs idé liggande vilja. Dygden eller den sedliga karaktären består i viljans genomträngande av den sedliga idén och är till sitt väsen en; när man talar om flera dygder, fäster man sig blott vid dygdens yttre uttrycksformer eller fenomen. I sin bestämning av pliktbegreppet reagerar B. mot Kants uppfattning om en allmän sedelag. Denna är tvärtom för varje människa individuell och konkret. Sedelagen tar individuell gestalt i varje människas vilja, och en allmän sedelag kan blott bildas genom abstraktion ur de individuella. “Ju speciellare pliktformeln är, desto närmare står den till den i den sedliga viljan boende etiska livskällan. Omedelbart från denna källa utgående är den singulära pliktenliga handlingen”. Sedelagens innehåll framträder omedlebart hos varje människa i samvetet. Plikterna kunna med hänsyn till sitt materiella innehåll indelas i plikter mot oss själva och mot andra. Däremot finnas inga plikter mot Gud, ty han kan icke tänkas såsom passivt förpliktande objekt eller utgöra föremål fören inverkan från människans sida.

I sin stats- och rättslära anslöt sig B. till teorierna om “samhällsfördraget”, vilket han dock icke uppfattade såsom en historisk tilldragelse utan såsom en fiktion, som är nödvändig för rättsförhållandenas förklaring. Staten uppfattade han – däri en föregångare till Boström – såsom en levande organism, vars lemmar äro de mänskliga individerna. Straffet är en aktion från statens sida, varigenom den söker ställa en felande individ i det riktiga rättsförhållandet till sig själv, återställa den genom brottet störda rättsordningen.

B:s samlade skrifter utgåvos 1828-30 av C. O. Delldén i tre delar. Utom dessa finnes i Lunds universitets bibliotek en samling otryckta manuskript.

Alf Ahlberg, Filosofiskt lexikon (1925)