Peter J. Stanlis och Burketolkningen

Det finns en del oklarheter och tolkningsproblem ifråga om Burke. De hänger dels samman med att han i hög grad helt enkelt övergick från att ha varit en typisk men teoretiskt ledande whigliberal till att bli vad som snart kom att kallas konservativ. De som tror att Burkes verk är en helt enhetlig helhet från början till slut och vill finna den sena konservatismen i hans tidiga skrifter och tal får naturligtvis problem. Samtidigt finns på många punkter en kontinuitet. Den konservatism Burke försvarade var en frihetlig konservatism som värnade whigtraditionens väsentliga historiska landvinningar.

Svårigheterna hänger också samman med den tid Burke levde i, de allmänna begreppsförskjutningar, vagheter och nytolkningar som präglade övergången från upplysning till romantik. Begrepp ur den klassiska och kristna traditionen fick kontinuerligt nya innebörder, samtidigt som nya begrepp kunde användas inte bara för att uttrycka nya och radikala åskådningar utan också i försvaret av gamla.

Men till stor del beror väl oklarheterna och tolkningsproblemen också på att Burke i första hand var ett litterärt geni och en praktiskt sinnad politiker, inte filosof i mer begränsad och rigorös mening. I ett sammanhang kan han betona värdet av det historiskt unika i åtminstone skenbart relativistisk anda, i ett annat insistera på existensen av en allmän, bindande, objektiv andlig och moralisk ordning. Eller så kan han plötsligt liksom huvudmotståndarna bland upplysningsphilosopherna börja tala om samhällsfördraget, även om innebörden av hans egen variant av just detta tydligt framgår och inte hör till det som erbjuder några större tolkningsproblem.

Den nyligen bortgångne Peter J. Stanlis var en av de ledande Burkeforskarna. Jag hade nöjet att ta hand om honom vid hans Sverigebesök någon gång under andra hälften av åttiotalet, bland annat i form av arrangemang av föredrag på Juridicum och litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala. Det var, tror jag, Carl Johan Ljungberg – som jag ofta har anledning att återkomma till i denna blogg – som bjudit in honom och delegerat omhändertagandet till mig. Stanlis hade varit vän till poeten Robert Frost och var kännare av dennes verk – föreläsningen på litteraturveteskapliga institutionen, en succé där en av åhörarna rördes nästan till tårar, handlade om Frost, ej Burke. Han var också nära vän med Russell Kirk. Hans konversation vid ett flertal luncher och middagar var givande i högsta grad.

Jag träffade honom även senare, på ett kollokvium om Irving Babbitt i Savannah, Georgia, organiserat av Liberty Fund och Claes Ryn, som han värdigt ledde som både högt respekterad doyen i den så kallade amerikanska konservativa intellektuella rörelsen och som inte minst av de litteraturhistoriker som deltog lika respekterad humanist.

Stanlis hävdar att Burkes politiska filosofi är “thoroughly consistent, yet almost wholly unsystematic”. [Edmund Burke and the Natural Law (1954 (1986)), 124.] Det första påståendet är något överdrivet: insikten om arten av Burkes förståelse av naturrätten leder Stanlis till ett mått av förringande av skillnaderna mellan hans tidiga whig-liberalism och sena konservatism. Å andra sidan är Stanlis betoning av konsekvensen fullt begriplig som reaktion mot den motsatta ytterligheten. Och helt riktigt är utan tvekan att Burkes “political genius was essentially eclectic, and consisted of an extraordinary ability to comprehend the complex relationships between basic political principles and the materials furnished by practical social affairs”. [Ibid.]

Stanlis bidrag till Burkeforskningen var hans tolkning av Burkes förståelse av naturrätten eller ”the natural law”. Han förändrade bilden av Burke som en förelöpare till den historicism som utvecklades i relativistisk riktning, och framställde honom i stället som en anhängare av vad som kan kallas den klassiska naturrätten, sådan dennna var förenlig med – och förvisso även av äldre engelska rättslärde hade förklarats vara förenlig med – den klassisk-kristna naturrättstraditionen eller uppfattningen av den naturliga lagen, den med rätten nödvändigt förbundna objektiva moraliska ordningen.

Tillsammans med, ja i förening med den potentiella vidare och djupare förnuftsuppfattning som återfinns hos Burke är detta den viktigaste motvikten mot den relativistiska tolkningen och utvecklingen av hans historicism. Som den värdecentrerade historicismen delvis i idealismens efterföljd visat och vidareutvecklat, är det just spänningen mellan de skenbart motsatta betoningarna av det historiskt unika och det universellt giltiga som är ingången till den djupare värdefilosofiska förståelsen. Men dessa punkter förblir för de flesta Burkeläsare oklara och mångtydiga, och förtjänar därför att ytterligare betonas.

I vad gäller Burkes formulering om fördragsläran så är denna naturligtvis vitt skild från hans samtids naturrättstänkande. Den är tvärtom ett tydligt exempel på hur hans historicism, i likhet med den senare tyska i de former som undgår relativismen, förenas med en andligt-moralisk grundsyn härledd ur den klassisk-kristna föreställningsvärlden. “The great primeval contract of eternal society”, som Burke kallar det, är identiskt med själarnas gemensamma delaktighet i en högre försynens ordning, som binder samman de levande med de döda såväl som med de ännu ej födda.

Denna uppfattning leder oss in på frågan om vad som är den klassisk-kristna naturrättens grund, vad som uppbär en objektiv moralisk ordning. Detta är en av de punkter där jag menar att det är möjligt och önskvärt att på visst sätt gå utöver den värdecentrerade historicismen. Ja, i själva verket föreligger ett behov av att titta närmare på hela den naturrättsliga traditionen och dess historiska ursprung och innebörd. Inte heller i dess klassiska och skolastisk-kristna form är den oproblematisk.