Begreppet orientalism

Holm diskuterar nyanserat begreppet orientalism, och klargör i samband därmed sin egen teoretiska och metodiska hållning inom religionsvetenskapen och i sina YouTube-presentationer. Här finns dock ytterligare frågor och perspektiv som, föreslår jag, bör introduceras.

De inom den västerländska filosofin och wissenschaften själva framvuxna allmänna historicistiska, hermeneutiska och andra insikter som i förening med den allmänna postkolonialismen frambringade och nödvändiggjorde den kritiska analysen av fenomenet orientalism med dess förskevande occidentocentrism är centrala, men förblir i sig, förstådda som en slutlig, tillräcklig “position”, hängande i en ohållbar relativitet om de inte subfereras inom den större ramen av en rätt förstådd, helhetlig wissenschaftsfilosofisk idealism (men även utan en fullt utvecklad sådan är otillräckligheten uppenbar). En fråga om sanningens och objektivitetens natur uppstår eller kvarstår obesvarad i förhållande till den rent religionswissenschaftliga och -historiografiska uppgiften, och därmed även Holms pedagogik.

Något bör också sägas om att Holm, med denna pedagogik, utnyttjande religionsvetenskapens fulla resurser och resultat, tillhandahåller en utmärkt utgångspunkt för de vidare frågor som är vad som är det primärt väsentliga för mig. Religionsvetenskapens premiss är det moderna upplysnings- och forskningsuniversitetets som sådant: att respektive ämne är viktigt i sig, att empirisk, historisk kunskap i största allmänhet är viktig och måste vinnas och spridas som en gemensam angelägenhet för människan, mänskligheten, kulturen o.s.v. Det är en premiss som gör att oundvikliga frågor om urval, prioriteringar och perspektiv omedelbart uppstår eller borde uppstå, frågor som omöjligen kan tillfredsställande besvaras från några andra utgångspunkter än just den approximativt-objektivistiska, totaliserande idealismen som wissenschaftsfilosofi, inklusive dess värdefilosofiska moment. Men även med dessa frågor obesvarade har förstås religionsvetenskapen och det moderna universitetet med sitt teoretiska och metodiska kaos producerat en kunskap som alltså också kan tjäna syften som går utöver dess egna allmänna diffusa.

Den approximativt-objektivistiska idealismen är begränsad till wissenschaftsfilosofins nivå, ja den kan i själva verket förstås som bara en del av en idealism i vidare mening. Den kan övergå till att bli ren metafysik, en dimension av idealismen som ytterst transcenderar den approximativa objektivismen. Detta är ett område som är en del av föremålet för Holms religionsvetenskapliga studium och undervisning. Hans förhållningssätt till det är dennas och det moderna universitetets i allmänhet: kunskapen om det är viktig, och det är också, betonar Holm, intressant, eller, med det ord han helst använder, fascinerande. Religionen i vid mening (inklusive filosofiska aspekter och dimensioner), religionernas mångfald och rikedom, mångfalden och rikedomen inom dem själva, inom var och en av dem, otaliga gestalter, idéer och andra fenomen är fascinerande, och det är därför vi studerar dem och anser dem värda studium.

Det är riktigt. Inom den vida ramen av det här med religionen i Holms mening utsägs fascinerande saker om verklighetsvaron. Men utöver de vanliga wissenschaftliga frågorna om urval, prioriteringar och perspektiv inställer sig här också frågan om dessa många olika sakers filosofiska sanning som, kunde man föreslå, är en del av fascinationen. Utöver den akademiska kunskapsproduktionen och dess kriterier är jag intresserad av denna sanning i sig, den filosofiska sanningen, eller, i mer universell mening, sofins sanning i det inom religionen utsagda, och detta har även präglat mina kommentarer till eller utläggningar i anslutning till Holms presentationer.

För att återvända till orientalismen kan väl avslutningsvis sägas att en mer djupgående kritik av den typ av förskevande occidentocentrism som Said och postkolonialisterna fokuserar på under användning av denna term företagits inom den s.k. traditionalistiska skolan. De flesta av dess främsta västerländska företrädare gick t.o.m. så långt i denna kritik att de s.a.s. själva blev orientaler.

De var emellertid vad jag kallar “hårda” traditionalister, och en av den hårda traditionalismens centrala positioner är att till den västerländska esoterismens – eller den esoterism som funnits i västerlandet, och som Guénon ursprungligen utgick från i dess sena 1800-talsform – svagheter hör dess avvisande hållning gentemot exoterismen, uppfattningen att exoterism överhuvudtaget är onödig och ett hinder. Även om de hårda traditionalisterna anslöt sig till sufismen, gjorde de det i medvetenhet om just det samband mellan esoterism och exoterism inom islam (liksom i annan abrahamism) som Holm uppehåller sig mycket vid i sina diskussioner av mystiken och nyplatonismens inflytande. D.v.s. de bejakade även islams exoterism som nödvändig. Detta var utan tvekan en av orsakerna till att de själva även s.a.s. formellt blev orientaler.

En av skillnaderna mellan den hårda traditionalismen och den typ av “mjuk” traditionalism jag föreslår skulle kunna försvaras är att den senare inte godtar denna uppfattning av förhållandet mellan esoterism och exoterism, att den inte insisterar på nödvändigheten av en exoterism, att den ifrågasätter det åskådningsmässiga sammanhanget mellan esoterism och exoterism inom abrahamismen såväl som det specifika innehållet i dennas exoterism, och att därmed behovet av att överhuvudtaget förstå den egna positionen som esoterisk och försvara den under användning av denna term bortfaller. Bl.a. därför har jag inte heller, hur mycket jag än delar såväl Saids som de hårda traditionalisternas kritik av orientalismen och ser den historiska bortreorientaliska formen av "traditionell kultur" som ett t.o.m. för moderniteten relevant exempel på icke-exoteristisk andlig kultur, själv blivit oriental.