Sanningen om Pippi

Thomas Gür säger sanningen om Pippi Långstrump på Facebook:

“Pippi Långstrump är i det närmaste en perfekt exponent för modernt svenskt vänstertänkande och den svenska vänsterns ekonomiska modeller. Ett nioårigt barn som lever för sig självt, vars föräldrar är frånvarande, inte behöver uppfostran, skolkar från skolan, kan knappt stava, hånar poliser och lärare, är normkritisk och normbrytande, självklart har en egen bostad som social rättighet, har en kappsäck full med guldpengar som hon bara har och som aldrig verkar ta slut och som dansar schottis med tjuvar tills de tröttnar, när de kommer för att stjäla hennes pengar.

Enda problemet är att hon emellanåt använder N-ordet när hon refererar till sin pappas position. Det är då givetvis självklart att den sprickan i den annars exemplariska fasaden måste spacklas och döljas för samtida generationer.”

Gür, efter Carl Johan Ljungberg just nu kanske den mest självständige och klarsynte av vad som i Sverige fortfarande uteslutande kallas “borgerligheten”, är därmed en av ytterst få som försökt sig på detta efter John Landquists klassiska recension och Carin Stenströms utförligare kritik i Svenska Dagbladet 1995. Simon O. Pettersson försökte också, i en lång diskussion i Tradition & Fasons kommentarfält 2011, men till och med där var det, signifikativt nog, hopplöst att vinna gehör. Vilket torde innebära att det Gür kallar vänstern börjar någonstans till höger om Moderaterna.

Jag tror egentligen inte jag har något att tillägga till dessa kritiker. Möjligen bör påpekas att det inte går att reducera Pippi till ett inlägg i 30- och 40-talens debatt om barnavårdsnämnderna och barnhemmen. Det gäller att få fram en helhetlig profil på Astrid Lindgren och hennes författarskap som utöver detta omedelbara sociala och biografiska sammanhang historiskt inordnar henne i och belyser henne i ljuset av den svenska modernitetens och kulturradikalismens större strömning.