Stig Strömholm: Miniatyrporträtt

Mest fransmän

Norstedts, 1978

Baksida:

Om kardinal de Retz, vars minnen Dumas père friskt lånade till sina musketörer,

om Pascals Tankar, Racines salong, Saint-Simons memoarer – “en av de mest ‘naturliga’, vågar man säga en av de mest demorkatiska?, bland berömda författare” –

om hur det gick för barn som uppfostrades efter Rousseaus Émile,

om den svårplacerade Anatole France och om hertigars trohet,

om Goethes Faust – “en handverksmässigt ciselerad människa” – och om det sista overkliga guldglittret över ett sjunket Österrike,

om gentlemannens död,

om Odysseus’ irrfärder och om Drottning Dido – “olyckans gunstling” –

om konsten att dö och konsten att komma hem,

om detta och annat handlar Stig Strömholms levande och eleganta essäer där

“mitt i block av vad man trodde vara massiv nordeuropeisk sten går en hednisk marmorsträng i dagen, smal och gäckande, den slingrar vidare uppåt för att bli synlig någon annanstans där den inte var väntad.”

JOBs kommentar:

Det avslutande citatet på baksidan är, taget ur sitt sammanhang, på intet sätt självklart begripligt. Jag vet inte om det säger något särskilt träffande om Strömholms essäer i allmänhet. Det är hämtat ur en av essäerna – inspirerad av Winthrop Wetherbees Platonism and Poetry in the Twelfth Century – som behandlar det klassiska, platonska arvet i den kristna medeltidens lärda värld. Stenen som nämns är den som återfinns i kryptan i katedralen i det Chartres som var känt för sin platonska skola. Hursomhelst, detta är den första av Strömholms samlingar av mestadels reviderade och kompletterade, rent humanistiska artiklar, huvudsakligen understreckare i Svenska Dagbladet (hans andra kategori av klippböcker är de samhällsdebatterande; se References-sidan).