Tage Lindbom: Mellan himmel och jord

Norstedts, 1970

Baksida:

I vår tid förkunnas en ny revolution: människan skall själsligt förvandlas. Hon skall bli fri icke blott i yttre mening, genom institutionella revolutioner, hon skall bli fri, förkunnas det, även i inre mening. Genom att befrias från normer, bud, auktoritära föreställningar skall hon bli i stånd till en harmonisk personlighetsutveckling, till ett “självförverkligande”, till en öppen, förtroendefull, mänsklig gemenskap på jämlikhetens grundval. Det är falskheten i denna förkunnelse och i dessa förhoppningar, som Tage Lindbom avslöjar i sina två senaste böcker, Sancho Panzas väderkvarnar (1962) och Otidsenliga betraktelser (1968).

Hans nu föreliggande bok Mellan himmel och jord är liksom de båda föregående ett debattinlägg av hög valör. Men denna gång lägger han icke tonvikten vid en kritik av människorikets falska frihets- och jämlikhetsförkunnelse, som endast visat sig leda till ett antagonistiskt kaos. Han går ett steg längre och har modet att lägga fram ett alternativ till den profana föreställningsvärlden, visa en väg, som under en högre makts ledning för till verklig sanning. I korta, laddade kapitel ställer han några väsentliga frågor: vem skall härska, Gud eller människan, vad är tro och vad är vetande, vad är auktoritet coh vad är frihet?

Vi står vid vägskälet, säger Tage Lindbom, och vi har att fritt träffa vårt val. Denna valfrihet är det stora, mänskliga privilegiet, som vi har att bruka och – missbruka.