Tage Lindbom: Modernismen

Norma, 1995

Baksida:

I denna bok söker författaren ge en beskrivning av det vi kallar modernism. Han gör det genom att framställa modernismen som en kontrast, en polemisk negation av den kristna traditionalismen. Det är under medeltiden vi kan skönja de första konturerna av sekularisering, strävan till vidgad makt för det jordiskt mänskliga.

Tage Lindbom följer modernismen genom århundraden, ständigt erövrande mark på traditionalismens bekostnad, vetenskapligt, tekniskt, ekonomiskt, genom jaghävdelse och samhällelig makt med friheten och jämlikheten som främsta signatur. Därvid har ideologierna haft en genomgripande betydelse. Först möter vi liberalismen med dess individualism och dess samhälleliga atomisering, dess utopiska tro på att i all föränderlighet till slut ett jämviktsläge inställer sig. I socialismen utvecklas tron på att de kollektiva livsformerna skall, materiellt såväl som andligt, bringa högsta mått av rättfärdighet och lycka åt en jämställd mänsklighet. I puritanismen ingår kristen moral och privat egoism en märklig förening i självdisciplinens tecken.

Modernismen möter också reaktioner. I romantiken finns mycket av tvivel, men framförallt är det de fascistiska rörelserna som framkallat djup oro. Genom utgången av andra världskriget säkras emellertid modernismens slutliga seger över traditionalismen. Men vad gör nu den segrande modernismen med sin makt? Det är författarens slutliga fråga.

JOB:s kommentar:

En av de bästa av Lindboms sena böcker. Den svaga punkten är det förenklade, implicita accepterandet, med Guénon och Schuon, av den kristna medeltiden som representerande en traditionell kultur, som modernismen avviker från. Detta förbiser vilka faktorer det i själva verket var som verkligen representerade traditionalism under medeltiden, och utelämnar den djupare analysen av kristendomen och hela abrahamismen i ljuset även av traditionalismens generalla principer sådana de på ett tidigt stadium förklarades av Guénon själv. Förvisso har abrahamismen, i dess olika former, utvecklat högtstående former som förmedlat en med traditionalismen och philosophia perennis överensstämmande esoterik, och tillfört mycket till den europeiska kulturen och andligheten. De nämnda huvudföreträdarna för den traditionalistiska skolan, och Lindbom, menar emellertid – trots att de alla tillhörde islam – att även kristendomens exoterik, den kristna ortodoxin som sådan, på ett definitivt sätt ska accepteras som Europas “religion”, ja, att denna är specifikt anpassad och lämpad för européerna. För mig är det tveksamt om den exoteriska abrahamismen kan förstås som traditionalistisk överhuvudtaget, och mycket tyder på att även dess egen självförståelse var icke- och i viss mån antitraditionalistisk redan från början. Jag brukar ibland säga att jag, åtminstone i vissa centrala avseenden, är alltför konservativ (eller traditionalistisk) för att kunna acceptera kristendomen på det sätt även dessa traditionalister gjorde. Kristendomen var på många sätt primärt revolutionär under antiken, och den är det i flera av sina huvudströmningar än idag. Den berömmer sig av att vara det. I själva verket är den på flera sätt en pådrivande kraft i den allmänt definierade modernism Lindbom beskriver. Judendomen och islam har också ofta haft en liknande roll. Abrahamismen i dess helhet, och i synnerhet i de i väst historiskt dominerande formerna, har vid sidan av den till sitt ursprung och väsen grekiska filosofin alltid varit en del av västerlandets allmänna differentieringsprocess, och denna process är på flera sätt ett tvetydigt fenomen.