Thomasevangeliet

Filip Holm folkbildar om Thomasevangeliet:

Mer av betydelse för den möjliga esotraditionen i väst, d.v.s. den verkliga, djupuniversella andliga traditionen, formulerbar i sofiska termer, som jag tror nu måste ersätta den så länge förhärskande, udda exoexklusivistiska ortodogmreligionen, som del av en framväxande, konvergenspräglad enhetsandlig världskultur för hela mänskligheten.

Alla krigiga och ytterst sett oavsett storlek sektiga exoreligioner måste i själva verket, förefaller det mig, övervinnas, eftersom det blir alltmer uppenbart att de ju inte alls fungerar – möjligen, med hänsyn till deras bästa historiska exempel, bara inte längre kan fungera – som den traditionalistiska skolan säger att de gör eller bör göra. Ingen esoterik gror längre i deras hägn; vanlig världssocial kulturalism respektive massfundamentalism har på många håll brett ut sig. Att kvarstanna inom, välja och begränsa sig till endast en religion leder inte till någon fördjupning och är inget tecken på seriositet, som respektive religions ledare, som vill ha fler anhängare, påstår. Och att förespråka en andligt-traditionell universalitet bortom religionerna är inte att bara skapa ännu en religion. Hela fenomenet “religioner” är ytligt och fel. Det gives ingen religion högre än Sanningen, Verkligheten, Varon.

Idag kan väl de flesta lätt se att de för Thomasevangeliet specifika esosägningarna, som är oförenliga med kyrklärans bland världsreligionerna särskilt märkliga, kroppsfixerade försanthållanden, i stort harmonierar med de främsta, verkliga andliga traditionernas fokus på reellt, s.a.s. vertikalt andligt förverkligande här och nu. Alla är egentligen bara intresserade av detta senare, och kommer bli det mer och mer allteftersom den egentliga upplysningens undervisning sprids. Ingen förstår ens kristianismens exoteriska lära, eftersom den inte går att förstå; den är bara fraser som tanklöst upprepas, medan man i verkligheten ofta rentav på något sätt tror att det handlar om den egentliga, i sina grunddrag begripliga andligheten, dess åskådning och dess praktik. Det senare är det enda intressanta och det enda viktiga. Det enda avgörande. Endast det är nödvändigt. Och det är ingen individualism, inget "sökande", ingen "privatreligiositet" eller "nyandlighet".

Det är denna undervisning, denna universella andliga normalitet, som måste etableras som ett nytt, verkligt auktoritativt centrum i den andliga kulturen, såsom i stor utsträckning kunnat vara fallet i stora delar av orienten och i verkligheten sedan ganska länge redan i någon mån är på väg att bli det även i väst. Det är bättre med ett sådant centrum som direkt förmedlar mer eller mindre av den verkliga sofin, även om det är formellt löst organiserat eller rentav oorganiserat, än ett byråarkiskt, formellt frihalsningsinstitut som helt enkelt inte gör det – som utöver sin kuriösa kroppsdoxi är genomdrypt av moderna, samtida världsliga trender och kulturalism, och i vissa fall, med Lindboms ord, reducerat till ett “annex till socialstaten”, eller, omvänt, vars förment andligt förtjänstfulla trosnit består i småsint, okunnig vakthållning och aggression vid sin exklusivisms hårda gränser. “Religioner” är inte andligt traditionalistiska.

I Thomasevangeliet märks tydligt den verkliga Gudiga närvaro som vi kan urskilja även i de kanoniska evangelierna, men där på centrala punkter motsägelsefullt överlagrad av de i kanoniseringsprocessen exokyrkligt ratihaberade egenheterna. Det måste vara denna närvaro som är den verklige, historiske Jesus, som vi annars inte har några säkra vittnesbörd om. Endast den universella andliga sofi, det förverkligande, det tillstånd som Thomasevangeliets sägningar inte kan springa ur något annat än, kan förklara det ofantliga intryck och inflytande som kristianismens uppkomst är resultatet av.

Thomasevangeliet visar att västerlandet redan från början, om det inte varit för de allmänna exoabrahamitiska begränsningar och, senare, de världsliga romeriska maktintressen som i så stor utsträckning approprierande kristianismen och reducerade den till en socialmoralisk disciplinanstalt, genom Jesus kunde erhållit en motsvarighet till österlandets perennialistisk-andliga traditionalism, uppburen av seriöst, sofiskt praktiserande kretsar av lärjungar kring och successioner från kontinuerligt framträdande, kvalificerade andliga lärare.

Trots allt det jag här säger gillar jag mycket i den kristna kyrkans, eller kyrkornas, liv och historia. Fastän den själv är huvudorsaken till frånvaron av den andliga tradition jag här försvarar och efterlyser, kan man kanske säga att exokyrkan, sådan den blev, varit bättre för västerlandet än vad även dess frånvaro skulle ha varit (hur man nu tänker sig vad som då skulle funnits i stället för både den och traditionen). Faktiskt är det inte minst under många år av framför allt s.k. enskild andakt i många olika kyrkor som jag nått fram till, letts fram till, de uppfattningar jag här uttrycker.

Man kunde önska att kristianismen i en framtid genom en historisk-självkritisk kraftansträngning slutligen öppnade sig för Thomasevangeliets budskap, reviderade sin lära, och förvandlade sina heliga rum till centra för vad som rimligen är Jesu sanna, högre andliga undervisning. Inom en sådan ram kan allt det bästa och mest värdefulla i kyrkans egen tradition och egna arv bevaras och förnyas.