Ur Apastron

Ljusets bronserade strängar darrande sig in genom Mont Saint Michels höga gotiska fönster, långsamt trevande men strax fångade mellan skuggornas pendlande bläckfiskarmar Så länge sedan, dag av Chablis ostron, kärlek. Det gamla timglaset som gnistrade till när det nåddes av en sista solreflex just innan regnets tid Vi väntade på att tidvattnet skulle vända igen I mörkret som växte ur de tjocka väggarna kunde jag kisande se hur sanden rann till glasets botten Korn efter korn, gyllene, i mjuk ström ljudlös, doftlös Ett vackert glas med korslagda knotor konstfullt smidda ur metallen Min röst som dröjande gungade ovan mig under valvens bågar “Det som är har alltid varit” Sic transit gloria mundi Memento mori finstilt, nästan oläsligt och din röst, en uttunnad ringning från en klocka av glas spröda kristallvibrerande toner sjungande sjunkande genom bränningarnas stegrande dån Havet vände ut igen Havet vände ut igen

–

Ur Mats Gellerfelts diktsamling Apastron från 1981. Gellerfelt har lämnat oss. Jag har skrivit kort om honom några gånger här i bloggen, och borde vidareutveckla det nu.