Wilkerson och imperiets nedgång
F.d. amerikanske utrikesministern Colin Powells stabschef Lawrence Wilkerson, även god vän med den i mina inlägg ofta omnämnde svensk-amerikanske statsvetaren Claes Ryn och flera gånger hänvisad till av denne, intervjuas av utmärkte Glenn Diesen och Alexander Mercouris. Läs gärna kommentarerna, där denna mycket uppmärksammade intervju bl.a. beskrivs som "an epic synopsis of the insanity in US politics".
Dessvärre bestämmer ju denna insanity numera också Sveriges politik. Och inte minst genom SD, det alltmer frånstötande bondfångarpartiet (jag är verkligen inte glad att använda sådana ord) som lurar sina anhängare att stödja den genom sina förespeglingar att de ska få den svenska atlanthögern, som de villigt låtit sig göras till en del av, att lösa invandringens och mångkulturens problem. Eller väl numera enbart "islamismens" - ett av dessa problem som ju till övervägande del, och under mycket lång tid, skapats av just atlantimperialismens geopolitiska agerande.
Med SD:s oreserverade stöd för Israels oproportionerliga respons i Gaza har det blivit rent obegripligt varför de ogillar Liberalerna så mycket. Vad de själva står för är ju nu bara en ytterligare vulgariserad version av Per Ahlmarks gamla billiga Expressen-politik. Från israeliskt håll har redan hörts förslag om att Gazaborna, eller väl snarare de Gazabor som eventuellt överlever, ska förflyttas till Europa.
Redan strax efter att jag formellt anslöt mig till SD 2010 började det ju bli uppenbart att de faktiskt helt enkelt inte förstod vad som är fel med det atlantidentifierade Sverige och Europa, och varför det inte kommer gå bra för ett Sverige, ett Europa, eller överhuvudtaget ett väst (d.v.s. inte heller USA självt) som i dagens läge fortsätter ännu längre på denna väg. Eller att, om de gjorde det, de helt samvetslöst började strunta i det för det kortsiktiga maktintressets skull. Det framstod helt enkelt som att de inte förstod innebörden av sitt eget tidigare program. De visade sig inte mena allvar, inte vara seriösa.
Min självpåtagna uppgift (ingen såg givetvis något behov av den) fick bli att kontinuerligt försöka tillhandahålla den helhetliga analysen av denna urspårning, och tydliggöra det nödvändiga alternativet, i enlighet med vad jag - kanske felaktigt - uppfattade att SD tidigare givit mig anledning att hoppas på.
De senaste mandatperioderna har det handlat om en fullständig, integritetslös utförsäljning, där man agerar rakt emot även det mest essentiella och definierande av vad som för inte länge sedan presenterades som partiets profil. Inget pris - ohjälplig vasallartad underordning, förlorat internationellt anseende och diplomatisk ställning, generationers arbete, förintad svensk identitet och historisk tradition, ekonomisk nedgång, nya ombudskrig, hotande atomvärldskrig - tycks för högt för den sakligt-politiskt rent skadliga maktställningen.
Det mesta har blivit ytlighet, okunnighet, kortsynthet och opportunism. De kvarstående goda politiska programpunkterna och förslagen undermineras och blir meningslösa som delar av den fatala Tidöatlanticistiska helheten. Även de intelligentaste anhängarna tror och hoppas på fullt allvar på den groteskt kontraproduktiva Tidö-strategin av ytterligare förstärkt anslutning till den världshistoriskt överspelade atlantimperialismen och dess hopplösa och nu rent suicidala globala aggression. "Är detta ändå inte värt att pröva?" "Vänstern är väl i alla fall värre?" "Se hur stora vi blivit." "Det vore väl dumt att alienera våra nya väljare?" "Det finns väl ändå en chans att det lyckas?" O.s.v. Vad som hägrar är nu en Melonis formella regeringsställning och premiärministerpost. Och vi vet ju hur det gick med dem. Det hela är en tragedi.
När det gäller Wilkerson bör man även ha hört SR:s gripande intervju med honom i mars 2013, när man uppmärksammade att 10 år gått sedan Irakkriget inleddes.