Zweig och Europa
Jag önskar att jag kunde dela entusiasmen över Stefan Zweig, men förmår det inte riktigt. Förlaget Ersatz gav härom året ut Die Welt von Gestern. Erinnerungen eines Europäers i reviderad svensk översättning – boken utgavs första gången i Stockholm under andra världskriget. Många har därför återupptäckt honom, och beundran är stor bland Europavänner, inte minst sådana som ett århundrade efter första världskrigets utbrott ser 1900-talet som katastrofalt för vår världsdel och som blickar tillbaka med större eller mindre saknad på det samhälle och den kultur som i så hög grad förstördes med början i detta krig.
Just nu rullar också en film av Wes Anderson, The Grand Budapest Hotel, som sägs vara direkt inspirerad av Zweigs memoarer. Vad som har drag av en europeisitisk Zweigvurm sprider sig i vissa kretsar.
Utan tvekan säger Zweig en hel del väsentligt om Europa – även på annat håll än i Världen av igår. Och hans skildring av de krafter han urskiljer som dem som bröt ned hans ungdoms Europa förblir viktiga, och gör i förening med hans eget tragiska levnadsöde fortfarande ett starkt intryck.
Men det räcker inte. För mig framstår Zweig i alltför hög grad som en typisk modernist i sin generation. Inte enbart, men just i alltför hög grad. De strömningar han formades av är inte dem som främst skapade och bar upp det Europa vars förlust han sörjer. Signifikativt nämner det svenska förlaget memoarernas “kärleksfulla porträtt av vännerna Rilke, Joyce, Freud”. En annan vän var den paradigmatiske politiske romantikern Romain Rolland. Själv började han sin litterära bana som symbolistisk poet.
Det sekelskiftets Wien Zweig älskar är det vi sedan länge känner främst från modernismens liebhabrars många skildringar, i Zweigs egen efterföljd – ett Wien som pekar framåt, inte bakåt mot de traditioner som format det gamla Europa. Och finner vi inte samma problem också i hans kända biografi över Marie Antoinette, ett verk där djupare skikt i det gamla Europa utforskades? Måste inte mot dess förtjänster vägas den överdrivna freudianska svartmålningen av kungen? Dess innebörd är inte oväsentlig för förståelsen av Zweig.
De yttre miljöer i vilka Zweig rörde sig, inte minst i sin ungdom, och som jag antar att Andersons film i hög grad framhäver, var inte huvudsakligen formade av hans egna estetiska strömningar. Budapest Hotels exteriör tycks exempelvis bära arkitektoniskt vittnesmål om andra ideal och värderingar. I jämförelse med dem rör sig Zweig redan ut mot formlösheten. Hans modernism bereddes eller tog sig plats inom detta verkliga Alteuropa eller dess skapelser, men låg inte till grund för det. Zweig möjliggjordes av Europa, men hans egna ideal var inte alltid självklart förenliga med det. Europa var och förblir naturligtvis en definitionsfråga.
Vi står inför ett slags optisk illusion: vi tillskriver Zweig även sådant han i verkligheten inte stod för. Tvärtom markerar han alltifrån början av memoarerna, samtidigt som han beskriver dem, ofta ett avstånd till distinkta europeiska element i sin förlorade värld – ja, ett avståndstagande från dem. Vi finner i verkligheten en tämligen typisk 1900-talssensibilitet, med flera idag alltför lätt förutsägbara inslag.
Visst kan Zweig åberopas som stöd för Europatanken. Ja, det är glädjande att så sker, såtillvida som många läser in mer hos honom än vad som faktiskt finns där, sådant som han inte själv representerar. En mer allmän bild av åtminstone en sida av det gamla Europa får fäste, som kanske kan befrämja en rekonstruerande fantasi. Inte minst bör väl filmen, i mer populär form, kunna bidra till detta. Men för Europas räddning krävs betydligt mer djupgående grepp.
Zweigs modernism, om jag får uttrycka mig så svepande, skapade en del stor konst, inte minst inom lyriken. Men generellt är den radikalromantiska konstreligion han inte är opåverkad av naturligtvis fullständigt ohållbar, en ren illusion; det dröjde inte länge innan det blev uppenbart i vilken ringa utsträckning konsten själv kunde förnyas genom den, för att inte tala om Europa i övrigt. I vissa avseenden pekade den i själva verket fram mot aspekter av de hotande krafter han annars delvis tydligt kunde urskilja.
Skönhetsvärdena såväl som de övriga bärande kulturella traditionerna i Europa före det första världskriget hade annat ursprung. Det är dessa källflöden vi idag måste försöka hitta tillbaka till och åter inspireras av, bortom kulturradikalism, förytligad tidigmodernistisk esteticism, nostalgi och sentimentalitet – de källflöden som ensamma kan inspirera verklig nyskapelse. Om Zweig på något sätt kan kopplas till detta, kan bli en ingång till en fördjupad förtrogenhet med det essentiella europeiska arvet, kan dagens förnyade Zweigintresse få verkligt värde och Zweigs europeiska delsanningar förenas med en bärkraftig helhet.