I stort sett

De första gångerna jag såg det trodde jag att det bara var ett skrivfel: “i stort sätt”, med “ä”. Men när jag upptäckte att det blev vanligare och vanligare, blev jag tvungen att börja misstänka att uttryckets betydelse faktiskt numera missförstods. Att det uppfattades som handlande inte om att se något i stort, utan om ett särskilt “sätt”, ett “stort” sådant – trots att denna, som det föreföll, ofta faktiskt tänkta betydelse var mycket dunkel och alltid oförenlig med de meningar i vilka uttrycket ingick. Naturligtvis kunde det i viss mån fortfarande förklaras som ett skrivfel, en stavning föranledd av att för många ingen skillnad i uttal mellan “sett” och “sätt” föreligger.

Kanske har detta fel alltid gjorts i samma utsträckning, kanske är det bara så att vår tids omfattande skrivande, i sociala media, av personer som tidigare inte skrev, helt enkelt gör att missuppfattningens vanlighet för första gången avslöjas.

Men när jag läste en hel bok av en känd filosof, utgiven på ett Svenska Akademien närstående förlag, i vilken det genomgående och på många ställen stod “i stort sätt” i stället för “i stort sett”, tyckte jag att denna förklaring inte längre riktigt räckte till. Det föreföll mig som om åtminstone i ett fall som detta författaren verkligen trodde att det hette, och att det på något sätt betydde, “i stort sätt”. Vilket i sin tur var anmärkningsvärt i beaktande av både författaren och förlaget. Lika anmärkningsvärt var att det senare hade använt en – ovanligt nog – namngiven korrekturläsare, d.v.s. en granskare som, åtminstone i detta sammanhang, måste förväntas ha varit, eller ansetts ha varit, en professionell allmän språkkännare.

Att detta fel kan förekomma i sådan utsträckning i ett sådant sammanhang, säger mycket om dess allvarlighetsgrad. Jag vill tillägga att det inte alls är uteslutet att det var korrekturläsaren som själv infört felet, som genom sin egen felaktiga uppfattning om uttryckets stavning och betydelse helt enkelt ändrat i filosofens manuskript. Tvärtom framstår det för mig som den sannolika förklaringen. Den lärda filosof det här var fråga om gör knappast sådana fel. Att jag finner denna förklaring rimligast beror också på att jag själv har blivit utsatt för sådant.

En förnumstig assistent på ett stort och respekterat amerikanskt universitetsförlag tog sig en gång före att, i en artikel till en tidskrift de utgav, efter att jag godkänt vad de hävdade var de s.k. “final proofs”, ändra ett två gånger förekommande latinskt uttryck så att det blev grammatiskt felaktigt. Det blev förstås en chock när jag fick mina exemplar av tidskriftsnumret med min artikel. Bilden av den okunniga assistenten som på eget bevåg, utifrån ren subjektiv impressionism och dumhet, utan de mest elementära kunskaper i latin, ändrade i min text var och förblir utomordentligt löjlig. Men samtidigt var ju det hela ofantligt generande för mig, författaren. Jag är medveten om att alla fel inte kan undvikas; den mänskliga faktorn gör det omöjligt, inte minst i längre, svåra texter. Men det här var något helt annat och för mig nytt.

Problem med redaktörer som inte förstod mina formuleringar och publicerade försämrade versioner av mina texter hade jag redan tidigare haft. Och förhållanden av detta slag hade också redan ofta fått mig att tvivla om meningsfullheten av att ägna sig åt humaniora i dagens akademi. Men efter denna sant extrema händelse tappade jag faktiskt det mesta av lusten att fortsätta med det. Varför skulle man göra det när även första klassens institutioner som är ägnade att tjäna och befrämja arbetet har så låg kompetensnivå att de tvärtom aktivt förstör det genom att införa egna grova fel? När de stjälper mer än hjälper? Bättre i så fall att verka för en grundlig rekonstruktion av skolan i västerlandet, för återetableringen av ett verkligt klassiskt lärdomsgymnasium. På så sätt kunde man åtminstone skapa en möjlighet för en genuin humanistisk kultur och vetenskap i framtiden. Hursomhelst skulle det, insåg jag, fortsättningsvis komma att krävas långt större övervakning av alla redaktioners och förlags handhavande av mina texter, och kräva massor av tidskrävande extraarbete.