Sanningen om Medborgerlig Samling?

Mons Krabbe, fjärdenamn på Medborgerlig Samlings riksdagslista, ger liksom flera av de andra namnen ett sympatiskt intryck. I diskussioner med mig på Facebook har han förnekat att MED är ett neokonservativt parti, och uppvisat en mer reserverad inställning i åtminstone NATO-frågan (möjligen också den därmed sammanhängande Rysslandsfrågan), som på fördelaktigt sätt avviker från partiprogrammets. Åtminstone ytterligare en person på listan hyser en liknande uppfattning, eller går längre och intar en ståndpunkt rakt motsatt programmets i dessa frågor.

Detta kunde synas ge visst hopp om en förändring av partiets förbluffande föråldrade och oriktiga hållning. Kanske finns en ganska stor opinion inom partiet som inte tror på de officiella formuleringarna? En växande opinion? Det vore rimligt, givet det politiska sakläget och debattens utveckling. Men som det nu är förstörs i stor utsträckning allt annat partiet vill och står för, och som ofta är bra (ett exempel är det skolpolitiska programavsnittet), av vad som utan tvekan är de långtgående neokonservativa eller liberalinterventionistiska inslagen. Krabbe har m.a.o. fel. Det är verkligen beklagligt.

MED är neokonservativt också i det slappa, tanklösa anammandet av den vanliga strategin att, i syfte att bekämpa vänsterns användning av mångkulturen och dess många minoriteters aggressiva och destruktiva påtryckningar, förkasta “identitetspolitik” som sådan. Som om konservatismen inte självklart var en identitetspolitik. Följden blir förstås att det inte heller går att hävda vår svenska och europeiska identitet. Allt reduceras till den ensidiga, tomma, abstrakta frihets-, rättighets- och medborgarskapsideologin av radikalliberalt, jakobinskt snitt.

Men neokonservatismen blir särskilt problematisk, eller s.a.s. mer akut problematisk, på det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Det är ohållbart att, som alltså några i MED gör, i så stor utsträckning anpassa sig till de gamla tröga momenten i den L-, M-, och KD-röstande borgerligheten för att få igenom andra programpunkter, exempelvis i invandrings- och mångkulturfrågorna. Och det är naturligtvis oförsvarligt att verkligen omfatta dess historiskt överspelade och av de mest dubiösa krafter drivna linje – krafter som, bortom retoriken om demokrati och mänskliga rättigheter, eller medels deras innehållsliga omtolkning, direkt motarbetar partiets goda programpunkter.

Signaturen Regulus skrev den 19:e denna månad ett intressant inlägg i tråden ‘Gamla SDU bildar nytt parti: Alternativ för Sverige’ på Flashback, där han förklarade vad han menade var bakgrunden till denna partiets beklagliga inriktning, en bakgrund jag inte kände till. Inlägget förtjänar att återges i dess helhet. Regulus svarar en skribent som talat om samgående mellan MED och AfS. Jag var själv inne på att SDU:arnas nya partibildning borde föregås av ingående diskussioner om möjligt samgående med inte bara MED utan även Kristna Värdepartiet och en lång rad av inflytelserika, missnöjda moderater och kristdemokrater. Men Regulus förklaring av MED:s neokonservatism och de programformuleringar han citerar visar, om den är riktig, varför det hade varit omöjligt i MED:s fall:

–

“Dina funderingar antyder att du inte riktigt förstått vad MED är, varför och hur de bildades, och varför en sammanslagning mellan MED och AfS är otänkbar.

För att förstå vad MED är måste man se på hur de bildades, alltså kuppen inom dåvarande Borgerlig Framtid där partigrundaren och hans anhängare slängdes ut och ersattes av Ilan Sadé och hans kumpaner.

Läser man vad MED själva skriver om detta blir man inte mycket klokare. Det talas lite vagt om ‘motsättningar’ utan att förklara vari dessa motsättningar bestod.

Men om man jämför Borgerlig Framtids och MED:s partiprogram faller genast en stråle av ljus genom mörkret. BF:s och MED:s partiprogram är nämligen i det stora hela identiska till inriktining och innehåll. Det är iofs inte så konstigt eftersom det trots allt handlar om samma parti, före och efter kuppen.

Programmen skiljer sig dock på en avgörande punkt, som uppebarligen var av största vikt för dem som genomförde kuppen, nämligen försvars- och utrikespolitiken:

BF var/är (en spillra av det gamla partiet finns fortfarande kvar) närmast vad man i USA kallar för ett paleokonservativt parti, som värnade om Sveriges nationella suveränitet och oberoende. Man motsatte sig av det skälet ett svenskt NATO-medlemskap, och ville istället bygga upp vår förmåga att försvara oss själva:

Vi bör därför, tills vidare, avvakta med att gå med i NATO. Istället är det av yttersta vikt att det svenska försvaret för all framtid är så starkt att det avskräcker andra länder eller organisationer från att anfalla oss. I ett läge där det ändå görs ska vi själva klara av att försvara oss.

http://www.borgerligframtid.se/forsvaret/

MED är tvärtom ett neokonservativt parti som ivrigt förespråkar ett svenskt NATO-medlemskap och hetsar mot Ryssland på ett sätt som vid en jämförelse till och med får DN:s rysshat att framstå som balanserat och måttfullt.

MED beklagar att det efterlängtade kriget mot Ryssland (“kraftfulla motåtgärder”) hittills uteblivit, och skyller detta på att de överstatliga institutionerna är för svaga, samt på de otäcka populistiska krafternas segertåg i Europa:

Det ryska agerandet bryter mot såväl andan som många gånger bokstaven i de grundläggande överenskommelserna för europeisk säkerhet, Helsingforsavtalet 1975 och Budapestdokumentet 1994. Detta har inte kunnat följas upp av några kraftfulla motåtgärder från det internationella samfundet beroende på de internationella institutionernas inbyggda svagheter och fortsatt a försvagning av populistiska politiska krafter.

https://www.medborgerligsamling.se/a…ig-samling.pdf

För att försvara EU mot ryssar och populister måste Sverige omedelbart gå med i NATO, menar MED:

Då de flesta EU-länderna är medlemmar i försvarsalliansen NATO, så ska Sverige bli medlem i NATO. Med detta får Sverige tillgång till den enda struktur som i dagsläget på ett fullgott sätt kan försvara Sverige och den Europeiska Unionens medlemsländer.

Därmed kan vi även i ökad utsträckning delta i NATO:s krig i andra länder, vilket är något som MED också hett eftersträvar:

Målet är självklart också att Sverige ska kunna ge ett trovärdigt stöd till NATO:s artikel 5 och andra EU-länder i enlighet med den svenska solidaritetsförklaringen.

Partiledaren Ilan Sadé har för övrigt nyligen krävt att de tidigare IS-kontrollerade områdena ska “återerövras”:

IS-territorierna bör återerövras i deras helhet

Men troligen skulle en fullständig återerövring av de förlorade områdena i Syrien och Irak vara en långsiktigt viktig vinst – framförallt för invånarna där, men också för Västvärlden.

https://detgodasamhallet.com/2017/06…-deras-helhet/

IS hade redan kastats ut ur Irak när Sadé skrev sin artikel men spillror av IS fanns kvar i östra Syrien, så det är väl i första hand i eller mot Syrien som han vill att det ska krigas. NATO-länderna USA och Turkiet håller i så fall på att göra honom bönhörd.

För den som likt AfS inte vill att Sverige ska gå med i NATO, kriga mot Ryssland eller kriga i Syrien borde alltså MED knappast framstå som en attraktiv samarbetspartner.

Detta sagt med reservation för att AfS förstås kan gå samma öde till mötes som Borgerlig Framtid och tas över av NATO-vurmare. Det finns mycket starka krafter som till varje pris vill förhindra att det bildas ett NATO-kritiskt borgerligt parti i Sverige, som ju blivit av stor strategisk betydelse för USA och NATO efter Baltikums anslutning till NATO (titta på en karta för att förstå varför).

Men jag misstänker att det blir svårare att kuppa AfS än Borgerlig Framtid.”

–

(Några rörliga emojis föll bort här.)

Om Regulus har rätt, är det svårt att hoppas på någon förändrad inriktning hos MED. Neokonservatismen, liberalinterventionismen, krigshetsen, hela det urmodiga tingsteniansk-ahlmarkska paradigmet, allt det som idag är rena illusioner, men farliga sådana, är då själva den grundläggande motivationen bakom MED, själva dess raison d’être. Det är verkligen allvarligt. Man kan förstås hoppas att Regulus har fel. Men jag befarar att han vet vad han talar om.