Alf Ahlberg: Idealen och deras skuggbilder, 2
Som ett stolt, olympiskt tåg kan man se dem skrida fram dessa det gudomligas stridsmän och sångare – och vid deras sida traskar ett tåg av ”apor” och gycklare. Där kommer den stoiske vismannen med den klara blicken i ögat, med den stilla havsdjupens ro i själen och med det tappra och härdade hjärtat. Många har skymtat honom men ingen kanske klarare än Spinoza. Det är människan, som har blick för tingens sammanhang, för den gudomliga nödvändigheten i allt och som ser på oss andra med våra svagheter och dårskaper sub specie aeternitatis. Hon dväljes i de klara rymder, från vilka man kan överblicka allt och inordna varje detalj i dess rätta samband. De egocentriska perspektiven – ”hålans villfarelse”, såsom en filosof kallar det, emedan var och en har en benägenhet att se tingen ”från sin håla” – är här borta och de egna ödena och misssödena bekymrar inte längre, emedan de drunknar i den eviga nödvändighetens svala ljus. Hon harmas icke utan förstår. Hennes liv är klarhet, ro och samling, ett liv i Det Hela.
Till detta livsplan har ingen nått för beständigt och ett fåtal blott i stora ögonblick. Men förändra blott obetydligt vismannens drag och ni skall se, att han får en betänklig likhet med sin ”apa”. Apan är klädd som skolmästare och har en pekpinne i handen. Det är den blodlösa principmänniskan, det egenrättfärdiga och självkloka dygdemönstret, den felfrie, som aldrig slår sönder någon gatlykta men heller aldrig tänder upp något ljus i världen. Det är människan utan starka lidelser och stolta drömmar. Hon deklamerar alltid med falskt patos (falskt, emedan hon överhuvud icke har något äkta patos) om ”dygden”, som för henne består i att hålla sig inom vissa, noga utstakade gränser. Och det faller sig icke svårt för henne att vara ”dygdig” emedan hon aldrig känt blodets oro och den äventyrliga dragningen mot djupens dunkel och höjdernas ljus. Men på bottnen av hennes dygdighet lurar hat och instängt groll, skelögdhet och avund, ty hon har en dunkel föreställning om att det finns marker, som hon gärna ville men icke vågar beträda. Hon är en glädjedödare av begynnelsen.
Och efter Stoas visman kan vi låta stiga fram för vår syn Epikurs människoideal, glädjemänniskan, som hon skulle kunna kallas. Även hon dväljs i de höga och rena rymderna, i det torra, svala ljuset som faller över ”Epikurs trädgårdar”. Helst vill man se henne belyst av en hög och klar septemberdags stilla ljus. Ty hennes glädje är stillsam, själfull, förandligad. Den har intet att skaffa med tingel-tangel från fåfängans marknad eller orgiers rusiga skrän. Ett gästabud, med ost och fikon och klart källvatten på bordet är i Epikurs smak. Kryddan skall vara visa och leende ord, växlade mellan goda vänner, som förstå varandra med lågmält tal och stillsamt minspel. Den epikureiska människan lever asketiskt, icke därför att asketismen i och för sig är något gott, utan därför att endast ett asketiskt levnadssätt kan förlikas med själens ro och ljusa glädje. Hennes ideal är Epikurs strålande gudavärld, den ”lätt levande skaran”, som den store tyske diktaren Hölderlin i en oförgänglig vision skildrat i ”Hyperions ödessång”:
Ni vandrar krönta av ljus
på vita vägar, saliga genier.
Glänsande gudafläktar
smeker er lätt
som kitharaspelerskans finger
heliga strängar…
Men hur har inte just denna epikureiska glädjemänniska förblandats med sin motbild, den vulgära njutningsmänniskan, svinet, vars högsta mål är ”köttets lust”. Detta var ju just vad epikureism redan i antiken kom att betyda, och denna betydelse har ordet fått bibehålla. Att njutningslivet drar nedåt och vulgariserar, medan glädjelivet drar uppåt och förfinar hör till de enkla sanningar, som dock ständigt på nytt behöver upprepas.
Och bortom den epikureiska glädjemänniskan med sitt fina, måttfulla leende ser vi stiga fram – det kristna helgonet. Det är den lille Frans från Assisi – legendernas helgon, ty om gestalten är historisk eller ej är i detta sammanhang likgiltigt. Han står i det vackra umbriska landskapet med de rena linjerna, som långsamt förtonar sig i kvällsljuset, den Kristuslike broder Frans, Guds fattige spelman med sin innerliga kärlek till allt levande, till ”broder sol” och ”syster måne”, till de svala vindarna och det klara vattnet, till träden och fåglarna. Det finns ingenting av den sjukliga världsfrånvändhet hos honom, som man gärna vill tillägga helgonet; inga dystra miner, domsord och rynkade ögonbryn. Där finns tvärtom en glädje, som lever i nuet som himmelens fåglar och markens liljor och som i allt, även det fulaste, vanskapligaste och mest föraktade och ringa ser en glimt av det eviga ljuset lysa fram. Dostojevski och Fröding har haft den blicken för livet och dess ting; den är närmast i släkt med humorn.
Men i helgonets sällskap kommer ynkryggen, ressentimentmänniskan, trälmänniskan. Hur ofta har inte de båda blivit förväxlade; Nietzsche kan ingalunda fritagas från anklagelsen att ha gjort det. Där helgonmänniskan lyfter sin klara blick mot dagen och ser den broderligt i ögat, går trälmänniskan med blicken mot jorden i dyster fanatism och hemlig, instängd avund och självförgiftning. Som glädjen från ”lusten”, så skiljer sig helgonets glada frigjordhet från trälasinnets dystra världsförnekelse. Helgonsinnet är i släkt med humorn, trälasinnet med fanatismen. Och dock blir de båda så ofta slagna tillsammans, ehuru de är varandras motsats.