Jan Olof Bengtsson

Flera gånger har jag nämnt Svante Nordins bok Historia och vetenskap: En essä om marxismen, historicismen och humaniora från 1981 som (möjligen med undantag för hans doktorsavhandling) den enda – jag tror åtminstone att detta ännu gäller – i hans stora produktion där han, fortfarande verksam vid filosofiska institutionen i Lund, ännu inte den idé- och lärdomshistoriska, framträder uteslutande som filosof i egen rätt. Redan detta har alltid gjort den särskilt intressant i mi

“Entweder Spinozismus oder keine Philosophie”, sa, berömt, Hegel i en filosofihistorisk föreläsning. Det är en riktig formulering såtillvida som den åsyftar den för filosofin definierande och konstitutiva demarkationslinjen gentemot den exoteriska bokstavsabrahamismens ortodoxa åskådning, i stor utsträckning även sådan den elaborerats i teologin. Här några allmänna konventionella reflexioner om detta, föranledda av ett avsnitt i Holms förtjänstfulla nätbildningsprojekt som j

Den större problematik som aktualiseras av reflexionen över det vanliga urskiljandet av “filosofins grundproblem” rör idag, med framväxandet – ett framväxande med bestämda förhinder, men ändå tydligt pågående – av en i flera avseenden i mycket global enhetskultur, hela fenomenet “filosofin”, förstådd som en i mycket distinkt västerländsk intellektuell verksamhetsform alltsedan antiken. Och det är endast i perspektivet av denna djupare problematik som de enskilda problemens p

Ahlberg lämnar Lund och börjar i stället som fri skriftställare, en ny sorts filosofisk folkbildare, förmedla sin av centrala, från den svenska personlighetsfilosofins tradition hämtade perspektiv modifierade och utvecklade kantiansk-idealistiska värdefilosofi. Historicistiska och geografiska relativister, historiematerialister och postmodernister invänder givetvis att det inte finns några “filosofiska grundproblem” i Ahlbergs titels bestämda form. Och det är ju riktigt i den

Huxley skrev lika mycket “facklitteratur” – historisk, filosofisk, politisk, estetisk och annan – och essäer som skönlitteratur. Men eftersom han råkat bli världsberömd som romanförfattare genom Point Counter Point och Brave New World , kände han sig tvungen att fortsätta skriva romaner resten av livet, trots att han t.o.m. själv kunde hävda att han saknade naturlig talang för det. Det var en litet överdriven anspråkslöshet. Han skrev också noveller, teaterstycken och filmma