Alf Ahlberg: Idealen och deras skuggbilder, 3
Och i denna skara kommer nu också hjälten, dådets och ödets man, segerns och den ljusa bragdens son. Några skulle kanske vilja ställa honom främst, och därom är ingenting att säga, men för ögonblicken har jag inte försökt införa någon rangordning utan blott velat se representanterna för det högsta mänskliga sådana de en för en infinner sig. Hjälten tar gärna för fantasin gestalten av den unge makedoniern, den ljuslockige Alexander, som i spetsen för en ringa skara drar ut att erövra Österns sagoländer efter att bland sina vänner med slösande hand ha fördelat allt sitt gods och blott behållit för sig själv det gyllene hoppet. Det är åter icke frågan om historiens Alexander utan om legendens. Det är Akillevs i det homeriska sagoskimret mot bakgrunden av det blåa havet i morgonljus, det är Foibos Apollon med den gällt klingande silverbågen, som dräper vidunder, det är Persevs med vingskorna och Gorgonas huvud, det är Herakles, den starke självförbrännaren, det är Julius Caesar, när han i rykande storm i bräcklig farkost korsar havet (”du har Caesar och hans lycka ombord”) eller när han med kunglig värdighet draperar togan omkring sig, fallande för lömska dolkstygn. Det är det ljusast och ädlast mänskliga, det örn- och lejonlika, som då och då kan blixtra fram i dagens gärning. En ung svensk diktare (Lagerkvist) har sett det och sildrat det i dessa stolta och sköna rader:
Ej ännu någon dag sänkts ned till jorden
den ej en man förhärligat med ädel gärning,
som höljde den med ära och den skilde
med dådets hugstorhet från alla andra.
Så skall till tidens slut det än förbliva,
så länge dagens maning oss besöker.
Och varje afton skall på bergets skymning
ses, lutad emot svärdet än, den ljuse segrarn.
Men förändra nu hjältens drag en nyans och de kommer strax att likna något annat: den brutale despoten, hjältens skugga och ”apa”. Och märk dock, att det här i grunden likväl är fråga om raka motsatsen. När Tegnér i dikten ”Hjälten” besjunger Napoleon, får hans hjälte onekligen ett drag av den brutale despoten, fastän det ju inte från början varit dktarens mening. Men historiens ”hjältar” har nog ofta haft detta drag – där de inte liknat Bernhard Shaws “hjältar” i dramat med detta namn. Despoten är grym och sniken, hjälten mild och generös, despoten är ständigt misstänksam och ser sig om med lurande och lömska blickar, hjälten är omisstänksam och har stadig och öppen blick. Macbeth är dramat om hur hjälten förvandlas till despot, hur det högsta mänskliga förbytes till det mörkt demoniska.
Och ”övermänniskan”, Nietzsches övermänniska – är hon med i denna skara? Säkert – men hon är icke lätt att få syn på med riktigt klara linjer. Nietzsche själv har sett hennes mantelfåll; kanske har han också ibland skönjt anletsdragen, men jag är icke säker på att han fått syn på hela gestalten. ”Ett leende lejon”, ”ett barn”, ”en dansande gud”, sonen av Ariens sol-land, friboren och ädelboren, rak och starkväxt som en ensam fura i skogen, munter krigare och glad äventyrare, stolt och hård men också mild och slösande med sin godhets rikedom som solen med sitt ljus över morgonens daggvåta marker. Syntesen av allt detta skulle ju övermänniskan vara, men vem mäktar ena de skilda dragen och de skenbara motsättningarna utan att bilden brister sönder? Kanske Fröding har lyckats därmed i sin Graldiktning? I alla händelser är det i dess banor blicken måste riktas in, om man skall ana något om övermänniskodrömmens storhet och skönhet. Framför allt har jag dikten ”Aningar” i tankarna.
Visst är i alla händelser, att försöket icke lyckats Nietzsche själv. Caesar Borgia är verkligen ingen övermänniska, om han också har övermänniskans frihet från samvetsskrupler. Han är mera lik övermänniskans ”apa”, vilddjuret, vars regioner ligger lika mycket nedanför det mänskliga, som övermänniskans skulle ligga ovan hennes plan. Och till slut har ju Nietzsche väl förstått, att det aldrig lyckas honom att ställa fram övermänniskans bild på det rätta sättet:
”Ni, de högsta människor mitt öga mötte, detta är mitt hemliga tvivel om er: fick ni se min övermänniska – jag antar att ni skulle förväxla henne med – en djävul.”
Och hur kommer det sig, att bilden av det högsta mänskliga brister sönder och förflyktigas på denna punkt av skalan? Är det icke därför, att vi icke kunna få med vilddjurets goda egenskaper, ”det ulvhärdigt starka, fast vilda”, den ”catilinariska tigernaturen” – för att nu använda Frödings ord – att vi, säger jag, icke kan få med dessa egenskaper upp på det plan, där godhet och förnuft, rättvisa, mildhet och kärlek skall regera? Och ändå borde vi ju ha med dem, ty det är värdefulla ting, som vi icke utan vidare vilja vara av med. Släppa vi grymheten, så händer det lätt, att vi också släppa styrkan och vildheten och modet, och detta var ju dock icke meningen. Att kunna låta det ”lägre” gå upp i det ”högre” utan att plånas ut – detta borde vara all utvecklings innersta mål och mening. Men det är just detta vi så ofta icke rå med – icke ens i våra högsta fantasier. Och därför – bland annat därför åtminstone – traskar ”apan” troget i följe med idealen.