Alf Ahlberg: Idealen och deras skuggbilder, 4
Man skulle väl kunna nämna andra namn för de ideal, vari människan sökt uttrycka det högsta mänskliga, och även få fram andra bilder. Men kanske är i alla fall de fem typer vi här ha nämnt de väsentliga grundformerna. Var och en av dem kan naturligtvis ha många nyanser, liksom det finns otaliga nyanser av regnbågens sju färger.
Men nu är det det egendomliga, att man kan sitta och se på dessa idealbilder så länge, tills man upptäcker, att de på ett förunderligt sätt börjar likna varandra. Jag menar ju inte, att skillnaderna plånas ut, men jag menar, att de kommer att likna varandra som syskon i en och samma familj. Man säger ju att ideal och värdeskalor växlar med tider och kulturer, med samhällsklasser, miljö och uppfostran. Och detta är otvivelaktigt sant. Alla våra värdeskalor är relativa. Men detta hindrar inte, att ju högre de olika idealbilderna lyfts upp, desto mer likhet får de med varandra. Och skulle det förhålla sig så, så varslar det kanske om att det mitt i relativiteten finns en bestämd riktning.
Och märk, att det just är de väsentliga egenskaperna, som de alla får gemensamma och att det, som på ett lägre plan tycktes som oförenliga motsatser, löper samman till ett, när det lyftes upp på ett högre plan. Den stillsamma, hemliga glädjen, hos människor, som lidit djupast – den finns hos dem alla. Hos den stoiske vise i form av den ljusa hilaritas, varom man kan läsa åtskilligt hos Spinoza, hos Epikurs människa naturligtvis, men även hos helgonet, som ”övervunnit världen”, hos lille broder Frans, som spelar sina gladda låtar för regnet och vindarna. Glädjen finns i hjältens segerleende och den skall ju framförallt finnas i övermänniskans triumf.
Modet, heroismen, finns hos dem alla: hos den stoiske vise, som med upphöjt lugn möter sitt öde och hos den epikureiska glädjemänniskan med det klara, havsstilla sinneslugnet. Det finns hos helgonet som ett mod att lida och fördraga, som det mod, som kallas tålamod, det finns hos hjälten och övermänniskan. Mildheten, den slösande generositeten finns hos dem alla: de sprider ljus och värme kring sig av samma skäl som solen lyser över ond och god; emedan den är så rik, att den icke kan annat än dela med sig av överflödet. Och hos dem alla finns den suveräna frigjordheten, som lyfter sig över ”världen”…
Likheten mellan idealbilderna har också anats och setts av deras egna skapare i klarsynta ögonblick. Nietzsche låter sin Zarathustra, när han stiger ned från berget för att tända sin eld bland människorna, sammanträffa med helgonet. De båda männen ser varandra i ögonen, hälsar med vördnad på varandra – den gudlöse Zarathustra och eremiten, som sjunger Guds lov i skogen – och skiljs åt ”leende som tvenne gossar ler mot varandra”. Sagan låter Alexander vid sammanträffandet med Diogenes utbrista: ”Vore jag icke Alexander, skulle jag vilja vara Diogenes.” I en vacker och djuptänkt dikt har Jändel skildrat ett sammanträffande mellan Kristus och Antikrist (Zarathustra). Båda, heter det, ”såg mot samma stjärna”. Just så är det. Och är det så, så anar man ovan alla dessa skiftande idealbilder något ännu högre, som skulle kunna ena alla de motsättningar, som ännu finns kvar. Men visserligen finns det en gräns, där fantasi och dröm icke längre kan följa med, och vi sjunker ständigt tillbaka i den obegränsade relativitetens och de oförenliga motsatsernas värld. Ty ”motsatsernas enhet” är, såsom en gammal medeltidsmystiker uttryckte det, ”den mur, som omgärdar Guds paradis.”