Althögern, Motpol och jag
Det var endast det faktum att Motpols redaktör Patrik Ehn önskade återpublicera min korta artikel ‘Alternativhögerns öde’ och Daniel Friberg valde att replikera på den som gjorde att en debatt om alternativhögern uppstod på Motpol. I denna debatt vägrar Motpol nu att publicera mina inlägg. Det visar sig att det är Friberg som ingripit för att stoppa publiceringen av mitt svar, med rubriken ‘Den spartanska högern’, på hans inlägg ‘Ställningskriget’.
Inom kort skrev Friberg till mig, bland mycket annat, att anledningen var att det var “rent efterbliven smörja”. Han passade också på att klargöra att det “från första början” – det vill säga sedan 2017 – varit “en gåta” för honom att redaktören Patrik Ehn återpublicerat mina artiklar, eftersom jag är “långt ifrån kvalificerad att publiceras på Motpol”.
Enligt Friberg var det Joakim Andersen som i egenskap av medlem av redaktionen fällde avgörandet för beslutet att inte publicera ‘Den spartanska högern’, ett inlägg där jag starkt och utförligt berömmer just Andersen. Jag vet inte i vilken utsträckning Andersen delar Fribergs uppfattning om detta inlägg, men han måste ju göra det i tillräcklig utsträckning för att gå på Fribergs linje i frågan om publiceringen – hur mycket detta än synes strida mot hans kommentarer på Twitter, som inleddes med det positiva omdömet att det var ett “intressant inlägg i en värdefull diskussion”.
Andersens eget bidrag till debatten, ‘Tillbaka till althögern’, har jag därefter svarat på i ‘Joakim Andersen och högern’. Vem är Andersen egentligen? Han har hörts i någon enstaka poddintervju, men någon bild av honom har åtminstone jag aldrig sett. Vet någon var han bor och verkar? Är Joakim Andersen hans verkliga namn? Nej. En gång valde han att i stället kalla sig Joakim Holm. Länge var han, på den tiden då Motpol mest framstod som teatraliska lekstugefascister med wagnerianska pseudonymer, bara känd som “Oskorei”. Varför fortsätter han efter alla år att gömma sig i skuggorna?
Såtillvida som jag ju huvudsakligen skriver utifrån andra idétraditioner, inte använder Motpols typiska begrepp, överhuvudtaget inte ansluter mig till Motpols metapolitiska projekt utöver de mycket allmänna punkter som anges som gemensamma för alla som publiceras där, stämmer det verkligen att jag är långt ifrån kvalificerad att publiceras på Motpol. Jag är ju tvärtom starkt kritisk till mycket av det mer specifika innehållet, och även mot den politiska opposition som populistnationalismen valt att bilda tillsammans med högern, som Friberg klargör att Motpol är en del av, och som han på goda grunder ifrågasätter min lojalitet mot. Även om Friberg och Andersen inte nu plötsligt mitt i debatten kan anföra något av detta som skäl för sin vägran att publicera ‘Den spartanska högern’, är det helt riktigt att jag inte äger de nämnda “kvalifikationerna” och att det såtillvida förvisso är en gåta att Patrik Ehn velat återpublicera så många av mina artiklar – och i synnerhet ‘Alternativhögerns öde’.
Men detta är inte vad Friberg menar. Hans påstående om kvalifikationer är, liksom hela hans löjliga utbrott, bara ett blint uttryck för den kränkthet han känner inför min utläggning om hans spartanskhet. Krampaktigt vill han rädda sitt uppenbarligen ömtåliga ego genom att dra till med att Motpol minsann är mer kvalificerad än jag.
Vidare säger han att ‘Den spartanska högern’ innehåller “personangrepp”, “passivt-aggressiva påhopp” på hans person. Kanske är det denna uppfattning Andersen delar? Vad Friberg här måste syfta på är återigen min grundläggande turnering av den inledande anekdoten om kung Kleomenes i hans inlägg ‘Ställningskriget’. Jag säger att Fribergs tänkande präglas av en spartansk mentalitet, att han representerar en spartansk höger. Det är säkert inte något som han i sig skulle invända mot, personer med hans politiska läggning och inriktning har alltid vurmat för Sparta framför Athen. Men med de konnotationer jag med anledning av hans kritik i ‘Ställningskriget’ antyder blir det förstås till ett slags helhetlig kritik av Friberg som högertyp. Jag säger att den spartanska högern, som inte förstår långa inlägg och nödvändigheten av sådana, är alldeles för enkel och grov. "Passiv-aggressiv" är ett psykologiskt begrepp som inte är relevant här. Möjligen kan man kalla min kritik och polemik "aggressiv", om man uppfattar kritik och polemik överhuvudtaget som sådan, men det finns ingenting "passivt" i den. Det är en aktiv-aggressiv kritik och polemik.
Sådant vill Friberg förstås inte se i sin egen publikation. Men det var ju alltså denna publikation som själv obegripligen önskade publicera ‘Alternativhögerns öde’! Jag har aldrig någonsin bett om att bli publicerad där, aldrig någonsin skickat något material till dem. Och Fribergs svar till mig var, med sina brutalspartanska förenklingar, av sådant slag att de gjorde denna typ av kritik sakligt oundviklig. Vad skulle jag svara? Det jag svarade var just det som måste svaras. När man skriver så dåliga repliker som Friberg gör, endast upprepande elementära saker från Evola och Paul Gottfried som han borde veta, eller ha tagit reda på, att jag själv skrivit utförligt om, så måste man ju förklara för läsarna hur inskränkt han är, hur oförmögen att förstå vad jag säger.
Eller ogillar Andersen vad Friberg nu i sin förklaring till mig än en gång återkommer till – vad han kallar “fascismanklagelserna”? För Friberg är detta i alla fall fortfarande, och på oförändrat märkligt sätt, den mest känsliga punkten. Jag tycker att jag behandlat ämnet tillräckligt i ‘Höger, alternativhöger, fascism’ och ‘Den spartanska högern’, för att inte tala om mina många äldre, kritiska inlägg om alternativhögern, men Friberg förstår fortfarande inte vad jag menar.
Tydligast blir detta när han i kommentarfältet till mitt första, på Motpol publicerade svar till honom – där min rubrik ‘Höger, alternativhöger, fascism’ efter några dagar ändrades till ‘Alternativhögern behöver diskuteras’ för att få bort det på Motpol så otroligt känsliga ordet “fascism” – kompletterar sina genmälen med ett rasande utfall föranlett av att jag skrivit att jag misstänkte att de på Motpol var nazister.
Varför gjorde jag det? Därför att jag, som är lätt att se och Friberg därför är väl medveten om, svarade på följande från en anonym skribent på Flashback, som ville misstänkliggöra mig för samma sak: “Varför låter du Motpol återpublicera dina inlägg när de bildsätter dem med nazistisk arkitektur? Tycker du det är okej? Jag skulle bli lite skeptisk om nån sida bildsatte nåt jag skrivit med nazikonst. Jag kanske till och med skulle misstänka att de egentligen var nazister…”
Jag upptäckte Flashback för ett tiotal år sedan när min uppmärksamhet fästes på en lång tråd om mig själv. Diskussionen var positiv, jag fick ett gott intryck av detta forum, och jag svarade flera av deltagarna i inlägg i min enkla blogg. Men inom kort förändrades tyvärr intrycket radikalt, när kloakangrepp från grova antisemiter plötsligt helt förstörde diskussionen. Några av de gånger jag därefter nämnts på Flashback har det ofta fortsatt handlat om kloakangrepp av olika slag, och i synnerhet, och tragiskt nog, från personer i SD och Alternativ för Sverige, ibland på hög nivå. Jag har fått anledning att utförligt förklara mitt principiella förhållningssätt till Flashback. Oftast har jag, i den mån det – främst på grund av de relativt lättidentifierade skribenterna – varit nödvändigt att svara, fortsatt göra det i bloggen. Men några gånger har jag själv givit mig in i trådarna direkt på Flashback. Jag startade till och med en egen tråd, ‘Flashbacks politiska inflytande’, för att argumentera mot forumets främsta och fatala fel, nämligen det anonyma kloakeriet i sig.
Det finns i och för sig goda grunder för att inte skriva på Flashback, för min del inte minst det faktum att moderatorerna flera gånger, exempelvis både i min egen tråd och den tråd Friberg nu hänvisar till, ställt sig på kloakeriets sida, tagit ställning för mina debattmotståndare, genom att ta bort mina fullständigt regelenliga inlägg, ja även inlägg av andra som varit positiva till mig. Moderatorerna har själva en radikalnationalistisk och kloakistisk agenda, och tillämpar i syfte att befrämja den inte alltid sina egna regler.
Ändå måste man konstatera att Flashback är ett signifikant och icke oviktigt fenomen. Vid den tid då jag upptäckte forumet fick det Sveriges Radios journalistpris Årets Medieorm såväl som Guldspadens hedersomnämnande. Det intressanta i det nya som det i journalistiskt och debattmässigt avseende representerade var, tyckte jag, uppenbart. Jag ser fortfarande Flashback som ett forum där inte minst den populistnationalistiska opinionen, sådan den nu är, kan debattera på det fria sätt som den inte ofta ges möjlighet till på annat håll, och anser att man inte bara måste vända sig mot kloakeriet, utan även välkomna det värdefulla innehåll, de många inläggen på hög nivå, som ovedersägligen också finns där. Det är begripligt att man inte tar till sig det senare på grund av det förra, men att förneka det senare på grund av det förra blir fel.
Men även kloakeriet har faktiskt ett eget slags värde. Jag tycker även de senare trådarna där jag kloakangrips (den senaste och mest extrema, i kategorin “Kändisskvaller”, är den som Friberg nu fokuserar på) är betydelsefulla eftersom de så tydligt visar vilka SD:s och AfS’ anhängare - och ofta medlemmar och företrädare - är, vilken typ av människor, åsikter och värderingar som de i verkligheten bygger på, i verkligheten stöds av, bortom vad jag i början uppfattade på grundval av de polerade programmen, bortom vad deras bästa företrädare själva vill. Många tillhör utan tvekan också Motpols läsare - Motpols kommentarfält har ofta precis samma slags kloakinnehåll som Flashback.
I ett tidigt inlägg om Flashback nämnde jag att jag sett skvallertråden om Mats Gellerfelt och reagerat starkt mot den. Han upptäckte den säkert inte själv, som jag gjorde med min egen. I den senare var det, utöver det vanliga, allmänt lärorika kloakhatet, fascinerande att se vilka fantasier SD:arna och AfS:arna spann om mig, och att försöka förstå var de fått allt från, vad de kunde tänkas bygga på. Jag lärde mig ännu mer om dem än i de tidigare kloakhatstrådarna. Och jag vill fortsätta hänvisa både till den och till de tidigare trådarna som exempel på vad det har visat sig att dessa människor faktiskt tänker, tycker och känner inför det jag försöker formulera och förmedla inom politiken. Det är fortfarande litet svårt för mig att förstå hur de kunnat bli så här, hur sådana människor kan finnas, men det gör inte det hela mindre viktigt. Det är ett allmänpolitiskt och samhälleligt problem.
Men vad svarar man då den av Friberg åberopade Flashback-skribenten, som inte tillhör dem som kom med något grovt påhopp utan bara ett rimligt ifrågasättande? En av mina artiklar om AfS, ett parti som utmålades som neofascistiskt både av den politisk-korrekta opinionen och av SD, hade på Motpol försetts med en bild av Hitlers och Speers planerade, jättelika Volkshalle i Berlin. Det var givetvis en uppenbar nazistisk signal. Vad skulle Flashback-skribenten tänka, när detta dessutom förekom i en publikation som också regelmässigt betecknades som neofascistisk, där annat sådant innehåll ovedersägligen förekommit, där redaktören, Ehn, i likhet med AfS-ledningen blivit utesluten ur SD efter anklagelser för avvikande radikalnationalism, och där grundaren och ansvarige utgivaren, Friberg, har en känd radikalnationalistisk bakgrund?
Man kan givetvis inte svara att nej, Hitlers Volkshalle betyder ingenting nazistiskt. Volkshalle betyder självklart i detta sammanhang nazism och ingenting annat. Eftersom skribenten har rätt i att man borde misstänka att de var nazister, svarar man naturligtvis: “Jag är skeptisk och misstänker att de egentligen är nazister, även oavsett denna bildincident.” Detta svar är oundvikligt, men det tjänar också, med sin litet tillspetsade form, som en avväpnande ripost innan man går vidare med förklaringen till förekomsten av ens artiklar på Motpol: “Men de var såvitt jag kunde se på rätt väg under flera år. I Trumpyran kollapsade allt igen, med samarbetet med amerikanska AltRight o.s.v. Men när Patrik Ehn förra året frågade om de fick återpublicera mina artiklar pekade det ju i rätt riktning igen, och jag tänkte att det kunde bidra till att återföra dem till den tidigare vägen.”
Man fortsätter sedan med att ange skälen – de skäl jag också angivit i bland annat ‘Den spartanska högern’ och ‘Artiklar på Motpol’ – till att man tillåter dem att återpublicera sina artiklar. Och man avslutar med att på följande sätt, så gott det går, försöka förklara den nazistiska bilden: “När det gäller bilden på Hitlers och Speers Volkshalle i Berlin gick Ehns intresse för nazistisk estetik utan tvekan över en gräns. Men han trodde kanske att han kunde ta sig denna frihet eftersom jag själv använt bilden i arkitekturkategorin i min blogg. Vad han troligen förbisåg var att det skedde alldeles efter och som illustration till ett inlägg om Berlins arkitektur, där jag kritiserade denna plan.” Det vill säga, man räddar Motpol, så långt det är möjligt, undan nazistmisstanken utan att förneka att man själv hyser den, vilket senare givetvis hade varit absurt efter en så uppenbart nazistisk incident (bilden byttes, efter en kommentar från en läsare, snabbt ut mot en historisk målning av Potsdam).
Friberg tycks emellertid inte förstå något alls av dessa athenska subtiliteter som Flashback-svaret kräver, inte förstå att jag kommer med det i sammanhanget enda möjliga försvaret av Motpol och därmed av honom själv. I stället klampar han spartanskt på med följande: “Här har vi varit hyggliga och välkomnande, och så har du fräckheten att sitta och förtala oss på det här nesliga sättet. Skäms du inte? Och vad gör det i så fall dig till? En ‘nazistkollaboratör’?” Friberg förstår helt enkelt inte vad som hänt. Att Motpol-redaktionen på eget initiativ, utan att det hade någon som helst grund i artikelns innehåll, illustrerat den med en uppenbar nazistisk bild, att detta deras eget agerande ifrågasatts, och att jag försvarat dem på det enda möjliga sättet.
Och var det inte jag som varit hygglig och välkomnande när de kommit med sina förfrågningar om att få återpublicera mina artiklar på begripligt kontroversiella, problematiska, ja ibland rentav frånstötande Motpol? Jag hade till och med tolererat att de satt upp mig på listan med fasta medarbetare.
I sin spartanska inskränkthet kan Friberg inte befria sig från sin vanliga erfarenhet av vad han enbart uppfattar som vänstern och dess attacker mot honom, och tror därför att mina inlägg tillhör samma kategori. Att överhuvudtaget säga att min misstanke är förtal är groteskt inte bara i ljuset av Ehns bild, utan även därför att hans egen organisation Nordisk Alternativhöger definierade alternativhögern som inkluderande Nordiska Motståndsrörelsen, därför att jag själv träffat kända nazistledare som Björn Björkqvist och Magnus Söderman i samband med att de framträtt på hans evenemang Identitär Idé, och därför att Joakim Andersen är, och själv beskriver sig som, medarbetare även i deras nya organisation Det fria Sveriges tidskrift Nationalisten.
Varför är mina formuleringar fräckhet, förtal, neslighet, något jag borde skämmas för? Varför är de formuleringar så oerhört känsliga för Friberg? Friberg framstår bara som en löjlig figur. Det finns fascister, som Jonas De Geer, och det finns nazister, som Per Öberg. De invänder inte om man benämner dem, ja tilltalar dem som sådana. Men Friberg beter sig som en överkänslig, hyper-politisk-korrekt vakthund i åsiktskorridoren. Hans reaktion på min blotta användning av orden fascism och nazism är väl i själva verket just en sådan legitimering av “fiendens” vapen som han fördömer? Som jag försökte säga i debatten ger han ibland intryck av att ha samma inställning till denna fiendes termer, och därmed de personer som använder dem som självbeteckning, som fienden själv.
Det är inte bara märkvärdigt inkonsekvent i Fribergs fall, utan också ett förhållningssätt som jag av andra skäl inte tror på. Det är fel typ av avståndstagande, innebär ett alltför enkelt, svart-vitt, absolutistisk-moralistiskt fördömande på det personliga och mänskliga planet. Inom rimliga gränser tror jag i stället på dialog. Jag vill först av allt försöka övertyga och omvända. Även en så radikal vänsterledare som Lenin förhöll sig på det sättet till de generisk-fascistiska svarthundradena i Ryssland i början av 1900-talet.
Patrik Ehn fick som sagt tillstånd att återpublicera ‘Alternativhögerns öde’ när han bad om det, liksom han, trots alla mina invändningar mot Motpol, fått det vid varje tidigare tillfälle då han hört av sig med en sådan förfrågan. Och han fick det alltså av de skäl jag tidigare redovisat; publiceringen blev ett bidrag till den dialog jag eftersträvat. Önskemålen föreföll ju också visa en öppenhet från Motpols sida för mina perspektiv. Det hedrar Ehn att han ville publicera även ‘Den spartanska högern’. Ja, han publicerade den faktiskt: under några timmar låg den uppe, innan Friberg kom klampande och beordrade att den skulle tas ned. Nu utnyttjar Friberg de av mig beviljade återpubliceringarna för att kunna oemotsagd fortsätta kritisera mig. Jag förstår inte hur han kan tycka detta fega beteende är acceptabelt, i den publikation som jag gett tillstånd att återpublicera så många artiklar.
Dessutom sprider Motpol Fribergs inlägg till sina följare i sociala media, men inte mina svar. De sprider till och med två översättningar som, förbluffande nog, den belgiske nyhögertänkaren Robert Steuckers helt okritiskt gjort av ‘Ställningskriget’, och som väl visar att även han, en lärjunge till Thiriart, delar och ställer upp på Fribergs typ av högeridentifikation. Ingen respons har kommit från Steuckers efter att jag skickade den nu endast i min egen blogg tillgängliga ‘Den spartanska högern’ till honom.
Friberg skrev att ‘Alternativhögerns öde’ inte underbygger sin slutsats, och att han inte läst de många andra artiklar av mig vars argumentation, som jag svarade, denna korta snuttartikel, av Ehn utvald för separat publicering, bara utgör en liten tillämpning av och tillsammans med vilka den i verkligheten bildar en stor och sammanhängande helhet. Men en bekant, som till skillnad från mig känner Friberg, trodde att dennes ovanliga ingripande med ett genmäle berodde just på att han hade läst dessa andra artiklar, och att han därför nu ville protestera mot en under flera år utvecklad argumentation mot hela populistnationalismens högeridentifikation och uppgivande av “bortom höger och vänster”-linjen. Annars skulle Fribergs reaktion, tyckte min bekant efter Fribergs första svar, varit overkill.
Kanske skulle det då kunna vara så att publiceringen av just ‘Alternativhögerns öde’, efter att ovanligt lång tid gått sedan Ehn senast hörde av sig, och dessutom, vid samma tid, av ‘Radikalnationalistisk invandringskritik’, en annan artikel som inte kan ha fallit Friberg och hans vanliga läsare på läppen, bara var ett sätt att motivera ett angrepp på mig och mina ståndpunkter. Det är ju helt obegripligt varför de annars skulle velat publicera just dessa artiklar.
Hursomhelst är jag nu givetvis borta från det redan från början på flera sätt principiellt begränsade och problematiska projekt som är Motpol. Jag ville att de dessutom skulle avpublicera samtliga mina 33 där genom mina beviljanden av Ehns önskemål förefintliga artiklar, eftersom jag efter det inträffade, och efter vad det avslöjade om deras uppfattning om min position, inte längre vill figurera i detta sammanhang. Kuriöst nog förklarade emellertid Friberg att det “kommer givetvis inte på fråga”. Varför? Därför att “när en författare väl gett oss rätten att publicera en text på Motpol kan den rätten inte återkallas närhelst skribenten vill”. Så är det förstås, men jag trodde självklart att Friberg skulle vara ännu mer angelägen att artiklarna togs bort än jag. Varför skulle han vilja ha dem kvar? Varför vill han att Motpol fortsätter hålla dem tillgängliga, när han redan från början så starkt vänt sig mot mig och mina åsikter och aldrig förstått Ehns intresse? Skribenten kan inte återkalla sina texter närhelt han vill, men redaktören eller den ansvarige utgivaren kan det. Friberg vill det inte. Friberg vill ha kvar mina artiklar på Motpol.
Eftersom Motpols initiativ att publicera ‘Alternativhögerns öde’ gjorde att det så att säga var jag som startade vad som blev till en debatt, borde jag ju, i enlighet med vedertagen publicistisk praxis, fått avsluta den med en slutreplik. Sammantaget, för att använda Andersens favoritord, visar Fribergs, Andersens och Steuckers agerande, föranlett av mitt ifrågasättande av den på flera sätt motsägelsefulla högeridentifikation de framhärdar i, att detta problem är större än jag trodde. Och det tyder på att min vilja till dialog med alternativhögern och den europeiska nya högern, min tro på möjligheten att påverka dem, har varit ett misstag.