Aprendere?

Marcus Larsson på den lilla Tankesmedjan Balans, författare till De expansiva: En bok om skolmarknadens vinnare och förlorare som utkom förra året, har i en rad tweets (@Skolinkvisition) tittat närmare på börsnoterade koncernen Aprendere Skolor AB. Om man googlar Skolinkvisition och Aprendere kommer de upp en efter en; det är, tror jag, det lättaste sättet att hitta dem. Vad Larsson funnit är föga uppbyggligt.

Själv har jag funnit en annan problematisk sak på Aprenderes hemsida. Där förklarar koncernen att “Ordet Aprendere är en försvenskning av det franska ordet aprendre, som betyder att förvärva, lära sig, inse, uppnå”.

Det första en god elev i grundskolan som läser franska torde reagera på här är att det franska ordet stavas med två “p”, “apprendre”. Att förklaringen av skolans namn ser ut som om den bygger på ett rent fel.

Redan av detta skäl är det ett helt fantastiskt dåligt namn för ett skolbolag. Direktörerna kan knappast förvänta sig att allmänheten känner till att det i den medeltida gammalfranskan också kunde stavas med endast ett “p”. Och även för den som till äventyrs vet eller tar reda på det framstår det givetvis som ytterst oklart om det är denna gammalfranska stavning som man haft i åtanke när man valde namnet. Att de endast säger att det är ett “franskt ord”, utan att ange att det i modern franska inte stavas på detta sätt utan att den använda formen är gammalfransk, tyder ju på att de glada bolagsmännen inte själva är medvetna om detta.

Så upptagna av sina vinstkalkyler tycks de också ha varit att de inte orkat ta reda på att de i stället, om de nu med nödvändighet måste använda det märkliga namnet, kunde ha hänvisat till spanskan och portugisiskan, som båda har formen “aprender”, med ett “p”.

Men kanske undrar vår elev också över det än märkligare påståendet att “aprendere” är en försvenskning av “aprendre”. På vilket sätt är det en försvenskning?

Den enda förändringen av det “franska ordet”, ett ord som inte i någon form är etablerad i svenskan (engelskan har “apprehend”, “apprehension” och "apprehensive", med väsentliga betydelseförskjutningar), är att ändelsen “-re” blivit “-ere”. Vad är svenskt i detta? Vad är svenskt i “-ere” i stället för “-re”?

Detta är helt obegripligt. Ändelsen “-ere” är en latinsk (och italiensk) infinitivändelse, definitivt inte en svensk. Men man kan inte heller tala om en latinisering av “aprendre”, eftersom detta gammalfranska ord tvärtom är en direkt och i tiden och språkutvecklingen mycket näraliggande förfranskning av det latinska verbet “apprehendere” (av “ad” + “prehendere”), som har just denna ändelse, och som även förekom i varianten “apprendere” (av “ad” + “prendere”, fr. “prendre”).

“Aprendere” är således en felstavad form av detta sistnämnda latinska ord. Men företagsledningen menar alltså att det är en försvenskning av ett franskt ord. Om man ger sin skolbusiness namnet Aprendere och anger den förklaring av detta namn som vi finner på hemsidan, då visar man att man helt enkelt inte är intresserad av skolundervisningens innehåll.

Det intryck av billig amatörmässighet och inkompetens, av oseriositet, som skolkoncernerna ger redan genom att vara just koncerner, förstärks ytterligare. Som Jenny Maria Nilsson skriver i ett utmärkt svar till den SD sedan länge fatalt närstående libertarianen Markus Uvell: "Tesen i Uvells krönika är enkel: Vi som kritiserar skolkoncernerna gör det för att vi är avundsjuka när andra barn får bättre utbildning på koncernernas skolor än våra barn får på kommunala skolor. Lol, i mina kretsar har koncernskolor låg status. Mina barn har gått spetsutbildning på ett gymnasium som grundades på 1000-talet, haft disputerade lärare och ett skolbibliotek med tre heltidsanställda bibliotekarier. Vad skulle jag avundas? Att koncernelever får food vouchers så de kan äta på McDonalds?" Läs alltså även vad Larsson har att säga om Aprendere i övrigt, om dess affärsidé och härjningar i skolvärlden, om huvudägaren, VD:n och styrelseordföranden och deras föga överraskande bakgrund i och kopplingar till Liberalerna och Moderaterna.