Begreppet globalism

Ekis säger att hon inte hört någon klart definiera begreppet “globalism”. Viktige kommentatorn Viktor Johansson finner detta tankeväckande, och nämner att han själv “använt termen länge, dock främst för att separera ‘globalismen’ från bl.a. en med patriotism och nationell, civilisatorisk egenart förenlig och kompatibel internationalism och andlig universalism”.

I ljuset av Ekis uttalande frågar han sig dock nu om man kanske p.g.a. begreppets oklarhet i stället bara bör tala om imperium och imperialism och helt enkelt “överge ‘globalism’ och ‘globalist'”.

För min del använder jag globalism uteslutande i direkt anknytning till och kontinuitet med 90-talets största politiska debatt, den om “globaliseringen”, ett fenomen som alla – förespråkare såväl som motståndare – accepterade som centralt och ett begrepp som ofta var helt okontroversiellt. En ofantlig akademisk litteratur behandlar dem. Det handlar helt enkelt om den världsomfattande, unipolära, nyliberalt-kapitalistiska ordning som följde på Sovjetunionens upplösning.

Globalisering och globalism syftar m.a.o. för mig på precis samma sak, låt vara att globalism utöver själva processen starkare betonar dess mål och den ideologi som försvarar detta mål. Till fenomenet hör de globalistiska ideologer som, i tjänst hos de högsta nivåerna av den monopol- och finanskapitalistiska makten, utöver dessa intressens avsevärda kontroll och användning av socialdemokratin för sina egna syften under 1900-talet, som jag föreslagit även, om än på annat sätt, ibland försökt göra detsamma med kommunismen.

Imperialism förblir givetvis en central och oundgänglig analytisk kategori. Globalismen var fortfarande driven av dess – i Lenins mening, sedan efterkrigstiden vidareutvecklad till dess nuvarande atlanticistiska form -vanliga systembestämda aktörer, även när den, med sitt fortsatta uppbyggande av trans- och supranationella institutioner i efterkrigsordningens förlängning, kom att förstås i termer av en “ny världsordning”. Detta var mest ett nytt ideologiskt språk för den unipolära hegemonin och det sätt på vilket denna trodde sig kunna införliva och underordna Ryssland och Kina.

Men i och med å ena sidan dessas nya motstånd (multipolaritetens framväxt) och å den andra populistnationalismens i väst, uppstod en ny eller åtminstone annan opposition, skild från den alltmer formlöst fortlevande vänsterns från de föregående årtiondena som dominerade på 90-talet och fram till 911, och idémässigt och sociologiskt mer förbunden med en äldre typ av mellanskiktshöger.

Atlantetablissemanget har därför tvingats retirera från de mest ambitiösa planerna på en ny, direkt postnationell “global governance” till vad som mer liknar imperialismens föregående, mer öppet till USA knutna former, med mer elementärt “nationalistiska” inslag.

Idag är det i stället Kina som försöker tänka och tala i termer av “global governance”, men i icke-imperialistisk mening, som en civiliserad humanistisk vision för mänsklighetens gemensamma framtid. Bl.a. därför har jag också talat om en “alternativ globalism”, utan den vanliga termens negativa konnotationer.