Begreppet och termen person

Innan den latinska termen persona började användas som beteckning för ett filosofiskt begrepp, ja, innan termen överhuvudtaget började användas i någon betydelse, fanns andra föreställningar som innehöll en del av det som senare begreppsligt förbands med termen. Vi har sett hur Benjamin och Daniélou är medvetna om detta i sina diskussioner av begreppets utveckling. Det är i än högre grad R. Hirzel, som ägnade sin studie Die Person: Begriff und Name derselben im Altertum (1913) specifikt åt denna fråga.

Det är därför nödvändigt att ägna avsevärd uppmärksamhet åt personbegreppets förterminologiska utvecklingshistoria. Utöver Jaspers’ teori om axeltidens historiska eller religionshistoriska vändning, handlar även för detta studium mer direkt eller omedelbart relevanta teorier, förklaringsförsök och tolkningar rörande det västerländska individualmedvetandet och dess uppkomst i stor utsträckning detta stadium, även när de uppehåller sig vid historiskt lättare tillgängliga epoker.

Reinhart Koselleck definierade (såvitt jag minns) det för åtminstone vissa av sina begreppshistoriska syften begreppet begrepp som innefattande termen i svensk mening, alltså icke anglosaxisk logisk. D.v.s. begreppet var för honom det varierande, i vanlig logisk betydelse begreppsliga innehållet knutet till en bestämd, icke-varierande term i denna mening.

Men det finns många filosofi- och idéhistoriska syften för vilka denna definition är helt otillräcklig. Begreppsinnehållet måste ofta studeras skilt från termen, och vice versa. Detta gäller i eminent grad ifråga om begreppet och termen person. Den metod som (i detta avseende, som inte berör de distinkta filosofiska utgångspunkterna) används i den monumentala Historisches Wörterbuch der Philosophie, som fokuserar på termerna, orden, oavsett begreppsligt innehåll, såtillvida som allt begreppsligt innehåll som historiskt föreligger i förening med respektive termer avhandlas under de senare är mer konsekvent och precis, om än förvisso inte alltid nödvändig.

Svårare att presentera under en viss term i denna ordboksform, och även i Kosellecks, är ibland emellertid det begreppsliga innehåll som historiskt förelegat skilt från termen – nämligen i den utsträckning det finns anledning att skildra just denna historia före föreningen av det i den ackumulerade innehållet med termen. För denna framställning måste i sådana verk hänvisas till andra uppslagsord, även om sambandet naturligtvis lätt kan betonas i respektive artikel.

För mina egna syften måste jag fokusera både på termen person med visst begreppsligt innehåll skilt från annat sådant innehåll – ofta, bl.a på det sätt Trendelenburg beskrev, av mycket annorlunda slag – som senare förenats med den, och, inte minst, på detta andra innehåll i sig, skilt från termen. Det senare gäller framför allt den förterminologiska utvecklingen under antiken.