Bistro Bohème
Bistro Bohème är en restaurant och bar på Drottninggatan i Stockholm. Jag tror den öppnade i början av åttiotalet. Åtminstone då var det ett populärt, tidstypiskt ställe med pastellpräglad, postmodern design av den franske arkitekten Guy Monseau, där jag och flera vänner tillbringade en del trevliga och ibland sena kvällar.
Det var inte märkvärdigt, och tillhörde inte mina favoriter, det var långt ifrån exempelvis Wasahof på Dalagatan, hade en helt annan stil och i stor utsträckning också publik. Ändå har jag några icke helt oviktiga minnen därifrån. Jag tycker mig också ha uppfattat att det av någon anledning anses ha haft en viss betydelse mer generellt i min generation i Stockholm.
Sedan några år har Bistro Bohème ny ägare. Den har genomgått en omfattande renovering med helt ny design och en stor uteservering sommartid. Jag ska inte bedöma resultatet av detta, förutom i ett ytterst anmärkningsvärt och iögonfallande avseende.
Jag upptäckte det när jag för inte länge sedan gick förbi och funderade på att äta lunch där och samtidigt titta närmare på resultatet av renoveringen. Till det nya hör en stor dyr skylt med restaurantens namn mot Drottninggatan, med ljus mot fasaden bakom svarta bokstäver.
Problemet är att man inte kan stava det egna namnet. Mitt på en av de två-tre viktigaste gatorna i Sveriges huvudstad läser vi: ”Bistro Bohéme”. Med accent aigu.
Det inte minst ofattbara här att denna skylt måste ha suttit där länge. Vad säger detta om de sannolikt nya ägarna? Hur nonchalant okunnig, ointresserad och kulturföraktande får man vara som ägare av ett ställe med sådant läge och viss historia? Man är benägen att säga: hur arrogant, ja aggressivt ointresserad? Detta måste – kan man inte låta bli att associera – vara företagare i de Nya Moderaternas anda.
Och vad säger detta om branschkulturen? Är det självbedrägeri när jag försöker intala mig att många gäster måste ha påpekat felet? Vad säger det om den kulturella nivån i allmänhet?
Man kunde naturligtvis fortsätta med än fler självklara frågor. Och det blir värre. När man går fram till det upplysta skyltskåp bredvid entrén där menyn presenteras, läser man på det: ”Bistro Bohemé”. Accent aigu på sista e:et och ingen accent på det första.
Det handlar alltså om det egna namnet, det man oavbrutet måste uttala och skriva, det viktigaste av allt, det egna, inarbetade, etablerade, värdefulla varumärket. Man orkar inte lära sig hur det stavas. En “text” på två ord och tolv bokstäver.
Och man orkar inte ens kolla att man stavar det på samma sätt på olika ställen. Man har inte bara en felaktig stavning – man har två olika. Som man lyfter fram på de två mest synliga skyltarna, på en av de mest centrala platserna i Stockholm.
Man upptäcker och förstår inte att man gjort fel. Eller om man gjort det, om någon fäst uppmärksamheten på felet (och det måste rimligen ha skett), bryr man sig inte om att rätta det. Man förstår inte arten och magnituden av felet. Eller om någon fäst uppmärksamheten också på detta (vilket även det är sannolikt), bryr man sig ändå inte om att rätta det.
Man rodnar över hela kroppen. Det hela skulle naturligtvis berört mig även om detta inte var ett ställe dit jag en gång brukade gå, som jag senare talat med några om, och till vilket jag betalat en del pengar. Men eftersom jag gjort allt detta berör det mig ännu mer.
Först på själva den inne i skyltskåpet uppsatta menyn finner man namnet rättstavat. Men när jag kommit så långt hade jag redan bestämt mig för att äta någon annanstans.