Den historiska skolan i nationalekonomin

Till socialkonservatismens akademiska ursprung hör inte minst den tyska historiska skolan inom nationalekonomin. Flera olika riktningar och betydande företrädare ryms inom den, men där kan generellt sägas finnas centrala och grundläggande insikter rörande ohållbarheten hos de idag sedan länge dominerande riktningarna inom nationalekonomin, såväl som det nödvändiga alternativet.

Inte minst viktigt är dess betoning av kontextspecifika analyser och avvisande av teoretiskt tvivelaktiga abstraktioner, apriorismer och matematiska modeller. Dess historicism och förståelsen av det större sociala och kulturella sammanhanget och dess betydelse är aspekter av vad jag kallar den idealistisk-historicistiska traditionen i vidare mening.

Naturligtvis måste dess ansatser, i linje med dess egna principer, förnyas, vidareutvecklas och tillämpas på dagens historiskt framvuxna situation. Och denna situation är, föreslår jag, sådan att man måste gå längre i ifrågasättandet av de dominerande nationalekonomiska riktningarna och deras grundantaganden än vad den historiska skolan hade anledning att göra under 1800-talet och det tidiga 1900-talet. I alltför hög grad var den begränsad till den småborgerliga kritik av kapitalismen som växte fram efter den senare som "klassisk" betecknade nationalekonomin och parallellt med den nya socialistiska.

Det är uppenbart både att deras företrädare internationellt sett huvudsakligen är verksamma vid institutioner – inklusive de akademiska – finansierade av ekonomiska och ideologiska intressen som från dem önskar specifika ståndpunkter och argument, och att samtidigt knappast någon som helst verklig vetenskaplig konsensus råder.

Den klassiska nationalekonomins föreställning, exempelvis, att det överhuvudtaget skulle kunna finnas en "marknad”, en isolerad sfär av ekonomiskt handlande, i sådan utsträckning fri från andra samhälleliga, politiska och kulturella faktorer som påverkar ekonomin att det skulle vara möjligt att identifiera med naturvetenskapens analoga eller rentav identiska "lagar” för dess specifika funktionssätt, framstår som alltifrån början absurd.

Inte minst när sedan länge nationalekonomin med nödvändighet måste i realiteten till avgörande del handla om det ofantliga, gradvis framvuxna och konsoliderade internationella banksystemet och dess penningproduktion, eller snarare - då den av antydda skäl är obenägen att belysa dess verkliga natur - om dess verkningar och resultat, blir dess anspråk på vetenskaplighet i slutsatserna om ekonomin som sådan ofta svåra att ta på allvar.

"Marknaden” är, liksom det närliggande begreppet "frihandel”, en abstraktion som, i lika hög grad som andra ideologiska begrepp, med tiden visat sig vara i högsta grad skadligt inte bara för de västerländska nationernas ekonomier och deras hela jordbruks-, hantverks- och industriproduktion, utan i lika hög grad – och därmed sammanhängande – för deras sociala struktur och kulturella och moraliska värden. Att fokusera på “marknadsekonomin” , en ren idealtyp, en reduktiv teoretisk modell, innebär att det större sammanhanget åsidosätts, och att politiskt prioritera den innebär att det förstörs.

Få tycks idag på allvar tänka igenom vad de menar när de använder dessa termer. Den “fria marknaden” är sedan länge en ideologisk dogm för stora grupper, och i synnerhet "frihandel” har blivit ett obligatoriskt standardslagord som kommit att få uteslutande enkla, goda konnotationer av typen tillväxt, välstånd, framsteg. Detta är faktiskt ofta långt ifrån inte bara den samtida utan också den historiska verkligheten. Den traditionella, välgrundade konservativa oppositionen har glömts bort.

Till dessa föreställningar knyter sig den simplistisk-reduktionistiska idén om homo oeconomicus och en rad andra från den tidigmoderna perioden, upplysningen och delvis romantiken härstammande idéer som i märklig utsträckning fortlever genom nationalekonomins alla senare modifikationer. Det groteska och för all angloamerikansk liberalism grundläggande, om än kontinuerligt modifierade arvet från Hobbes kom med tiden att kombineras inte bara med upplysningsrationalistiska ytligheter utan även med element i romantikens godhetssentimentalism.

Ur dessa sammantagna eller i olika urval kombinerade föreställningar utvecklades gradvis liberalismens utpräglat ideologiska läror i deras många varianter, där till en början utilitarismen omväxlade med en kvardröjande men problematiskt omtolkad naturrätt, och senare ingick föreningar med i samma ideologiska mening mer eller mindre socialistiska idéer.

Mot allt detta står socialkonservatismen, vars ekonomiska tänkande fast etablerar sig på den konkreta historiska verklighetens mark och därmed, fri från abstraktion och ideologi, förmår kvarhålla och vetenskapligt beakta väsentliga element även av traditionella uppfattningar av människan och samhället. Redan från början ägde den historiska skolan inom nationalekonomin också en distinkt socialpolitisk dimension som svarade mot tidens krav. Här finns för dagens förnyade socialkonservatism ett arv av insikter att återerövra och ansatser att fullfölja.

Die historische Schule der Nationalökonomie

The Historical School of Economics

Verein für Sozialpolitik