Det amerikanska valresultatet och dess innebörd

Sohrab Ahmari skriver i NYT om det amerikanska valresultatet, under rubriken Why the Red Wave Didn’t Materialize - alltså varför de republikanska framgångarna blev mycket mindre än man väntat sig.

Resultatet, sådant det med all sannolikhet korrekt analyseras av Ahmari, är en bekräftelse av min fleråriga argumentation att atlanthögerns sociala populism i hög grad är en bluff, och att den egentliga populistnationalismens allians med den därmed är feltänkt och måste misslyckas. Åtminstone om denna populistnationalism vill vara något annat än ett neo-generisk-fascistiskt instrument för denna i verkligheten oförändrade höger – något som dock tyvärr alltmer kan betvivlas.

Även Boris Johnsons fall, och framför allt vad han faktiskt politiskt åstadkom med hjälp av nya f.d. Labourväljare i norr, visar arten av pseudopopulisthögern. Liksom förstås den patetiska neothatcheristiska Torykollapsen under Liz Truss gör det ännu mer. Ingen kan väl efter detta tro att en höger ledd av en Goldman Sachs-bankir och hedgefond-manager som Rishi Sunak skulle kunna erbjuda något av det populistnationalister hoppades på hos Johnson. Hela konceptet är vid det här laget löjeväckande.

Jag generaliserar rörande den västerländska högern, men mutatis mutandis gäller det sagda entydigt också Sverige och Tidöregeringen. Om SD ska ha en meningsfull framtid och bli det de såg ut att kunna bli när jag upptäckte dem på 00-talet, måste de kravla sig upp ur den NATO-högerns återvändsbrunn de lurats ned i. Ahmari skriver: “In 2022, ‘defending capitalism’ without reservation” – som flera av de republikanska kandidaterna faktiskt gjorde – “means upholding the very forces these populists claim to oppose: Big Tech and ‘woke’ capital and deindustrialization.” Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson är inte själva några Wall Street-moguler, men de reservationer de numera eventuellt säger sig ha är långtifrån tillräckliga.

Alternativet, när SD förhoppningsvis kommer upp i ljuset, är den nya, självständiga socialkonservatism jag försökt föreslå, och som Ahmari och hans tidskrift Compact nu i någon mån förespråkar i USA. En egentlig “post-paleokonservatism”, en vidareutvecklad och fördjupad socialkonservatism i både amerikansk och europeisk mening, en ny socialism baserad på en de överordnade värdenas konservatism.