Diego Fusaro om engelska språkets tyranni

Diego Fusaro är en italiensk filosof med inriktning på tysk idealism, marxism och europeiska nya högern, en inriktning som i hög grad berör mina områden.

Jag tänker ofta på det han här säger. Förr skrev jag ganska mycket på engelska. De senaste åren har det undrats – av vänner och f.d. kolleger i anglosfären – varför jag inte gör det längre, eller inte gör det i samma utsträckning.

När jag startade den här bloggen 2009 valde jag p.g.a. min då (högst begränsade men) i stor utsträckning internationella akademiska verksamhet att använda engelska som ett slags “ramspråk”: bloggens namn – eller undertitel – var engelskt, ämneskategorierna angavs på engelska, About-sidan skrevs på engelska, så att icke svensktalande vänner och kolleger lätt skulle kunna bilda sig en åtminstone något fördjupad uppfattning om mig och vad jag gjorde, även om de flesta inläggen var på svenska.

Jag gillar förstås det engelska språket, men uppfattar det som mycket problematiskt när svenskar övergår till att nästan bara skriva på engelska. Det är billigt, förflackat, integritetslöst och ett katastrofalt utarmningsbevis, och det är få som gör det tillräckligt bra. Särskilt när de talar sin engelska är det dessutom nästan undantagslöst ett slags samtida amerikanska. För mig är det centralt att Sverige är (eller har varit) och bör förbli (eller återupprättas som) en egen kulturell och intellektuell sfär i norra Europa, med egna traditioner och ett eget språk.

Dessutom finns de andra stora europeiska språken som det borde ligga närmare till hands för oss att använda. Engelskans diktatur har gjort att t.o.m. deras elementäraste förståelse, ja grundläggande uttal, i stor utsträckning har gått förlorad i grupper där den tidigare var normen. Man träffar hela tiden folk, även akademiker, intellektuella och kulturalister, som inte tycks ha läst något enda av dessa språk ens på högstadiet och gymnasiet. Hur är detta möjligt? Och hur kan man – vilket väl ändå fortfarande måste vara vanligare – ha ägnat många år i skolan åt att lära sig åtminstone ett eller två av dem, för att därefter bara släppa och glömma dem?

I och med NATO-sveket – ovanpå all annan dum- och provinsialamerikanisering – har det fortsatta, ja prioriterade skrivandet på svenska, vägran att skriva mycket på engelska, nästan börjat kännas som något av en motståndshandling.

Benedikt Kaiser, Alain de Benoist & Diego Fusaro: Marx von rechts