Erik Åkerlunds recension

En deltagare dold bakom en av skämtpseudonymerna i den av mig flera gånger kommenterade diskussionen på Flashback har glädjande nog läst, och uttrycker sig vänligt om, min bok The Worldview of Personalism. Det är såvitt jag kan se en seriös debattör, och det är både beklagligt och obegripligt att han, liksom flera andra sådana debattörer i detta forum, döljer sig bakom en pseudonym som förtar och motverkar detta intryck. Han är dessutom ännu en av de många personer i sammahang av detta slag som jag inte kan se har någon som helst anledning att inte skriva under eget namn.

Hursomhelst, det finns anledning att ta honom på allvar. Samtidigt som han uttrycker sig allmänt uppskattande om boken, instämmer han på en punkt delvis med den kritik filosofen Erik Åkerlund framförde i sin recension i Lychnos, vilket ger mig anledning till ännu en kommentar här, i linje med vad jag tidigare skrivit – inte minst i diskussioner i några kommentarfält – om mitt förhållningssätt till Flashback.

Diskussionsdeltagaren skriver: ”Den i övrigt sympatiske Uppsaladoktoranden Åkerlunds anmärkningar är väl av det småaktiga slaget. (Åtminstone vad beträffar kritiken av den svenska “utvikningen”; kritiken beträffande redogörelsen av forskningsläget är delvis berättigad.)”

Jag ska här visa varför Åkerlund har fel inte bara ifråga om kritiken av den svenska ”utvikningen”, utan också om redogörelsen för forskningsläget.

Jag måste erkänna att jag inte närmare känner till Åkerlund. Recensenten är såvitt jag förstår doktorand i filosofi (eller var det åtminstone vid tidpunkten för recensionen), och verkar intressant nog ägna sig åt Suárez och måste följaktligen ha annorlunda och intressantare filosofiska intressen än de flesta svenska filosofer (och för den delen idéhistoriker) idag, och måste dessutom behärska latin. Allt detta är positivt.

På det hela taget är också recensionen positiv. Och den innehåller en kritisk punkt som jag anser viktig: recensenten anser att “förhållandet mellan personalismen och den kristna trinitetsteologin” möjligen förblir “något oklar [sic]”, och att jag “tycks…vackla mellan att utveckla en brottets och en kontinuitetens hermeneutik på detta område”. Detta är en legitim kritik. En utförligare historik över personalismens historiska bakgrund och förutsättningar skulle behöva ägna större utrymme åt detta.

Eftersom min nu aktuella bok berör ursprunget och den tidiga utvecklingen av “the worldview of personalism”, och jag, som jag förklarar, inte anser att den kristna trinitetsteologin i sig utgör en sådan “worldview”, kan emellertid som jag ser det knappast något utrymme sägas ha funnits eller ha behövt avsättas för en sådan utförligare behandling. Den oklarhet Åkerlund uppfattar beror, tror jag, dels på den av det valda fokus och det begränsade utrymmet framtvingade kortfattadheten i denna fråga, dels på frågans komplexitet. Vad jag trots begränsningarna på flera ställen försöker göra är att betona att det är fråga om både brott och kontinuitet, i olika avseenden. Självklart skulle jag vilja ytterligare utveckla och förklara denna tolkning, med tillgång till det utrymme den i mitt sammanhang mindre centrala men i sig intressanta frågan förtjänar.

De övriga två kritiska punkter recensionen innehåller är emellertid märkliga. Tyvärr rör det – liksom i recensionen i Axess (som dock också får sägas vara på det hela taget positiv) – centrala ting, och går över gränsen till uppenbara felaktigheter.

Den första av dessa är den som Flashback-skribenten anser vara ”av det småaktiga slaget”. Det är betecknande att man i den idé- och lärdomshistoriska årsboken Lychnos, som vid sitt grundande, liksom det nya ämnet idé- och lärdomshistoria överhuvudtaget under Johan Nordströms ledning, nästan var en del av ett nationalistiskt projekt, syftande till att fokusera främst på Sverige, ser medtagandet av de svenska personlighetsfilosoferna eller personlighetsidealisterna i det sammanhang jag skildrar som en oberättigad utvikning. Men detta är naturligtvis uttryck för en allmän ideologisk förändring som går långt utöver det personliga småsinnet, alldeles oavsett det senares eventuella samtidiga förefintlighet i enskilda fall.

Det är intressant att konstatera att de uppskattande formuleringarna om avsnitten om de svenska filosoferna i de många positiva utländska recensionerna av boken går långt utöver den blotta artigheten. Det har vid det här laget ganska länge varit en stark trend inom idéhistoria i allmänhet och i andra länder jämförbara discipliner såsom filosofihistoria att vilja inkludera tänkare och strömningar också från mindre språkområden och länder och därmed komplexifiera och få nya perspektiv på och nyanseringar av de stora, välkända huvudlinjerna. Av detta skäl har det oftast varit särskilt avsnitten om svenskarna i min bok som välkomnats och omnämnts. Detta intresse var mycket påtagligt redan när jag arbetade med personalismens historia i England, och jag har också hela tiden mötts av det på internationella konferenser. Tyvärr är det filosofihistorieskrivingen i just Sverige, när den bedrivs inom filosofiämnet snarare än inom idé- och lärdomshistoria, som här släpar efter. Orsaken till detta är naturligtvis i hög grad den mer allmänna, principiellt, ja programmatiskt ohistoriska hållningen hos den fortsatt oproportionerligt dominerande analytiska filosofin, som gjort att idéhistorieämnet sedan mycket lång tid i stor utsträckning hos oss helt enkelt fått ta över filosofihistoriens centrala område.

Recensentens kritik på den nu diskuterade punkten bygger emellertid också på en ren missuppfattning av syftet med och innebörden av mitt inkluderande av de svenska filosoferna.

Åkerlund accepterar att skildringen av “svenska filosofer som Grubbe, Atterbom (1790-1855) [varför årtal just här?!] och Geijer…har…sitt egenvärde, speciellt i en engelsk språkkontext där flera av dessa mig veterligen annars är oåtkomliga”. Men han menar likafullt att “utvikningen till de svenska filosoferna utgör…ett av bokens mer problematiska drag. De utförliga skildringarna av svenska personalister passar helt enkelt inte så väl in i en utvecklingshistoria av detta slag, då sambandet mellan dessa och de anglosaxiska personalisterna, som får sägas utgöra bokens huvudfokus, förblir oklar…denna ‘avstickare’ till det svenska sidospåret [gör] att framställningsgången överlag haltar betänkligt. Detta märks inte minst i de många och långa fotnoterna i inledningskapitlet, som tydligt bär spår av en vilja att säga mer om de svenska förhållandena än den föresatta ramen för boken medger. I linjen från tysk till anglosaxisk personalism blir de svenska personalisterna en alltför lång parentes.”

Felaktigheterna är här flera. De anglosaxiska personalisterna är på intet sätt “bokens huvudfokus”. De brittiska är samtida med Bownes amerikanska personalism, som, som jag visar, fortfarande är normen för själva definitionen av personalismen åtminstone i den anglo-amerikanska världen, men som jag inte diskuterar i de tematiska kapitlen. I själva verket är dessa britter mindre viktiga än de tidigare tyska och svenska personalisterna för mitt historiska argument. Det är snarare skildringen av dessa brittiska personalister, inte svenskarna, som är en “utvikning”, en “avstickare”, ett “sidospår” och en “parentes”. Någon influens från de brittiska ”personal idealists” på Bowne tycks inte föreligga (om någon påverkan fanns verkar det vara Bowne som i någon utsträckning påverkat dem); som jag tydligt förklarar är de medtagna för att illustrera vidden av det tyska inflytandet och existensen av en självständigt utvecklad europeisk personalism av samma typ som den amerikanska och vid samma tid.

Även svenskarna är i hög grad med för att visa vidden av det tyska inflytandet och den självständigt utvecklade europeiska personalismen. Men eftersom de är så mycket tidigare än de anglosaxiska är de alltså viktigare för mitt centrala historiska argument. Som Svante Nordin visat är ju den svenska personlighetsfilosofin en variant eller förgrening av motsvarande av Jacobi och Schelling producerade strömning i Tyskland, om än med självständiga inslag som jag, i linje med de svenska personlighetsfilosoferna själva, betonar starkare än Nordin: som jag förklarar behandlar jag dem också av det skälet att de i vissa avseenden verkligen tycks ge ett tydligare och fullare uttryck för den personalistiska utvecklingen parallellt med Schelling än de tyska motsvarigheterna, de s.k. “spekulativa teisterna”.

Emellertid är det också så, som jag återigen tydligt förklarar i inledningen, att jag inte främst skriver en historia om direkta influenser och påverkningar från tidigare personalister på senare, utan helt enkelt söker påvisa förefintligheten av en världsåskådning som måste benämnas personalistisk långt tidigare än den hittillsvarande forskningen hävdat: det relevanta sambandet med de anglosaxiska personalisterna är ur detta  perspektiv det åskådningsmässiga, inte de direkta och specifika personliga influensernas.

Trots att jag var tvungen att använda ordet ”development” i bokens undertitel, kan den “linje” jag skildrar inte heller i alla avseenden kallas en “utvecklingshistoria” om man med detta förstår en historia om ett entydigt framsteg eller en utveckling till högre eller bättre o.s.v. former. På några icke oviktiga punkter hävdar jag tvärtom i boken att de senare personalisterna snarare betecknar en tillbakagång; ordet ”development” har ju också i historiska sammanhang ofta en mer allmän och vag mening och behöver inte beteckna en ”utvecklingshistoria” i den nämnda meningen.

“Framställningsgången” kan således åtminstone inte av det skäl Åkerlund anger sägas “halta”. Föreställningen om de anglosaxiska personalisterna som bokens huvudfokus motsäger direkt min beskrivning av den “föresatta ramen” i inledningen. Avsnitten om de svenska personalisterna inte bara passar in i denna i ram, utan är mer centrala och nödvändiga än avsnitten om de anglosaxiska.

Den andra märkliga kritiska punkten gäller översikten av ’The Current View of Personalism and its Origins’ i kapitel 1. Det är på denna punkt Flashback-skribenten delvis håller med. Men även här har recensenten helt fel.

Åkerlund skriver: “En annan egendomlighet i boken är att i bokens första kapitel…ges en översikt över personalismens historia utifrån boken The Philosophy of Personalism av Albert Knudson från 1927. Utifrån kapitlets rubrik förväntar sig läsaren, kanske oberättigat, att få en genomgång över det nuvarande forskningsläget kring personalismens historia, men får alltså istället en genomgång av historien utifrån denna över 80-åriga bok (som väl snarast får räknas som ett studieobjekt i sammanhanget, och också står uppräknad såsom primärlitteratur i bibliografin). Visserligen ges genom hela boken inblickar i olika perspektiv i dagens forskning om personalismens historia, men intrycket består ändå att författaren med detta första kapitel missade chansen att ta ett samlat grepp på dagens forskningsläge i frågan.”

Detta är tyvärr fullständigt missvisande. Kapitlet har två underavdelningar, ’The View of the Historians’ och ’The View of the Personalists’. Genom dessa skiljer jag tydligt mellan sekundär- och primärmaterial (”studieobjekt”). I det första tar jag ett “samlat grepp” på vad jag menar vara relevant historisk forskning – i en utsträckning och med en detaljrikedom som av några bedömare rentav ansetts alltför stor. Eftersom ingen specifik sekundärlitteratur alls finns om de brittiska “personal idealists” som personalister, nödgas jag när det gäller dem också kort behandla de få allmänna filosofihistoriska och andra verk som överhuvudtaget nämner dem. P.g.a. en motsvarande frånvaro av behandling av de tidiga tyskarna som personalister, och den exceptionella betydelsen av delar av Warren Breckmans bok om unghegelianerna för detta område, behandlar jag även den här, trots att inte heller den är specifikt ägnad personalismens historia.

Som jag tydligt klagar finns det helt enkelt inte någon nyare relevant forskning specifikt ägnad personalismens historia som sådan. Detta gäller inte bara personalismen med den anglo-amerikanska definitionen; även ifråga om den europeiska finns såvitt jag sett bara uppslagsboksmässiga historiska framställningar, flera skrivna av thomister. Vad jag går igenom är därför vad som tyvärr är det nuvarande forskningsläget, dagens forskningsläge – ett dåligt och föråldrat sådant. Det är ju just p.g.a. detta läge som jag forskat inom området och skrivit boken.

Naturligtvis finns fragment som direkt och indirekt rör personalismens historia utspridd i sekundärlitteraturen om kontinentaleuropeiska personalister, dialogfilosofer o.s.v. av olika slag som Scheler, Marcel, Mounier, Buber, Maritain, Karol Wojtyła/Johannes Paulus II, Lévinas och andra, såväl som i deras egna verk, men jag har inte hittat något som i några för mina argument väsentliga avseenden går utöver eller avviker från det jag i boken beskriver som den existerande förståelsen. Dessa fragment kan knappast sägas vara forskning om personalismens historia per se, och att gå igenom dem skulle ha varit otillåtligt pedantiskt och gjort framställningen outhärdligt repetitiv.

Det råkar helt enkelt, som jag förklarar, vara så att det är nittonhundratalets amerikanska personalister själva, behandlade i kapitlets andra underavdelning, som producerat den för mig mest relevanta litteraturen, och att den enda seriösa större framställningen från deras sida är hela åttio år gammal. Behovet av ny forskning var skriande, och det amerikanska mottagandet av boken visar också att man länge varit medveten om bristen.

Dock behandlar jag i den andra underavdelningen i kapitel 1 inte alls bara Knudsons bok, som recensenten ger intryck av, utan även de senare amerikanska personalisterna Flewellings, Brightmans, De Wolfs och Lavelys presentationer av personalismens historia.

Det förhåller sig inte heller så att jag “genom hela boken” ger “inblickar i olika perspektiv i dagens forskning om personalismens historia”. Vad som i de följande kapitlen ges, förutom hänvisningar till det jag redan gått igenom i kapitel 1, är referenser till relevanta enskilda inslag i den allmänna forskningen om de tänkare jag behandlar och de övriga srömningar de tillhör, forskning som inte specifikt och direkt berör “personalismens historia” i sig. Som jag påpekar i inledningen är tänkare som Jacobi, Schelling och Lotze inte kända som personalister utan som tillhörande andra strömningar, och forskningen om och de aktuella framställningarna av personalismens historia har förbisett detta. Det är de spridda, fåtaliga, för mitt syfte relevanta formuleringarna i den existerande allmänna forskningen om dessa för andra saker betydligt mer kända tänkare som jag i de övriga kapitlen använder och lyfter fram. Ett “samlat grepp” på sådan allmän forskning hör knappast hemma i genomgången i kapitel 1 av forskningen om personalismens historia.