Filippinerna

Med anledning av ICC:s och den nya Marcos-regimens åtgärder mot Rodrigo Duterte går Mckay under rubriken The ICC, Duterte and the Fraud of International Justice igenom situationen på Filippinerna, i historiskt perspektiv.

Althögern hyllade för snart tio år sedan, i linje med sitt eget amorft-impressionistiska högerprogram, urskillningslöst olika världsledare som framstod som “fashiga” och därmed betecknade ett skifte bort från liberalvänstern och den politiska korrektheten. Gudakejsaren Trump stod förstås i centrum, strax före Putin och Orbán, men Bolsonaro stod också högt i kurs. Och Duterte.

Skillnaderna mellan dessa framstod som oviktiga i jämförelse med den upplevda gemensamma fashigheten. Eftersom Trump sågs som representerande ett radikalt nationellt-konservativt skifte i den amerikanska politiken, inklusive utrikespolitiken, kunde även de som utmärkte sig för en kvarstående övervägande proatlanticism, som Bolsonaro, passa in i den även i USA av den europeiska nyhögern inspirerade idealbildningen. Han ansågs dessutom stå under inflytande av den bisarre brasilianske “traditionalisten” Olavo de Carvalho.

Annars utmärktes dessa ledare av sin mer eller mindre framträdande nationalborgerliga strävan till självständighet från USA och den atlanticistiska världsordningen, vilket, mer exakt, innebar en vilja att i varierande utsträckning balansera och minska det amerikanska beroendet genom förstärkta relationer till Kina och Ryssland, och att därigenom vinna större frihet.

Här var alltså, trots BRICS, Bolsonaro knappast representativ – liksom förstås än mindre idag den föga fashige Milei, som signifikativt nog ändå hyllas av althögerspillrorna, bara för sin vanliga nyliberala högerpolitik. Han är ju också extremsionist, men Netanyahus obestridliga och svåröverträffade faktisk-politiska fashighet borde väl vid det här laget med god marginal kvalificera även honom som en av hjältarna.

Den viktigaste var förstås Putin. Modi och Erdoğan tillhörde geopolitiskt samma allmänna kategori, men hade kanske inte alltid den erforderliga framtoningen, och åtminstone ifråga om Erdoğan fanns väl även andra skäl – islamism – till att han inte i samma grad lyftes fram. Att Xi, den viktigaste av alla i multipolaritetens helhetliga process, inte nämndes alls var förstås naturligt eftersom han inte var nationalborgerlig och man ju, höger, inte kunde godta ett socialistiskt alternativ.

Duterte med sina hårda tag mot droghanterarna – eller, mer allmänt, helt enkelt hans hårda tag – var reservationslöst poppis. Men Mckay visar hur det inte är denna politik, utan hans – av Joakim Andersen redan i Ur ruinerna (2017) betonade – vilja att bevara och förstärka goda relationer till Kina som är orsaken till dagens agerande mot honom.

Därmed ingår även detta skeende i de monstruösa krigsförberedelserna mot Kina, och måste ses i samband med de amerikanska militära förstärkningarna på Filippinerna. Det ekonomiska kriget, inkluderande Trumps tullfars, har Mckay behandlat tidigare, och även Norton i ett mycket stort antal avsnitt av sin Geopolitical Economy Report (och intervyer på andra håll). I det senaste övergår Norton nu till det förberedda militära, fokuserande bl.a. på den extreme amerikanske försvarsministern Hegseths tidigare icke fullt representativa klarspråk.

Det är vad som alltmer framstår som en terminalt sjuk och kaotiskt intelligensfri liberalkapitalistisk atlant(o)ordning som i Sverige försvaras av en nästan totalkonformistisk offentlig konsensus. Av politiker som Nooshi Dadgostar och Jimmie Åkesson och media som Flamman och Bulletin. Mckays chattkommentator Svetlana rapporterar om hur de icke-nationella, västkopplade oligarkerna i Ryssland bara väntar på att få öppna gränserna för billig arbetskraft från Afrika. D.v.s. vad som även är konfliktuella distraktionsalstrare och folksplittrare, på flykt från sin länge i så hög grad västexploaterade och krigsförstörda kontinent. Miljontals.

Den occidentocentriska etablissemangsdiskursen är på väg att reduceras till ett enda hopplöst troggel. Mer än någonsin saknar den (“demokrati”, “frihet”, “mänskliga rättigheter”, “regelbaserad ordning”) idag dessutom, genom sitt stöd för och möjliggörande av Israels folkmordskrig i Gaza och övriga aggression i sin omgivning, all moralisk legitimitet och humanitär trovärdighet. Ja, den är nu ohjälpligt, slutgiltigt komprometterad i detta avseende. En radikalt ny men sant konservativ modus vivendi i förhållande till resten av världen måste ersätta den neocon-aggraverade hegemonismens på alla plan allt naknare terrorregim, och den måste bygga på en förnyad, utvecklad och fördjupad humanistisk filosofi.

Det fortsatta generella samhälleliga och kulturella förfall, även hos oss, ja den relativa globala misär som riskerar bli följden av framgång för västs fluktuerande men också kontinuerliga, grova eller subtila aggression mot Ryssland, Iran, Kina och alla mindre länder som vägrar att fortsatt anpassa och underordna sig, följden av framgång för regimskifte eller uppstyckning à la Kaja Kallas, borde inte vara svår att förstå.

Rysslands smo i Ukraina är givetvis problematisk, men den är åtminstone till stor del provocerad och reaktiv och kan inte jämföras med det våld atlantväst kontinuerligt utövat mot resten av världen och fortsätter planera i än större omfattning. Vår uppgift, och den meningsfulla konservatismens uppgift, är att visa att väst kan stå för något annat. Och Filippinerna behöver, om inte en ny Duterte, så åtminstone en ny självständighetspresident.