Filosofisk modernisering?

“Genom sina egentliga lärare i filosofi under Uppsalatiden, C. Y. Sahlin och E. O. Burman, står L. i historiskt samband med den idealistiska personlighetsfilosofien, sådan denna utvecklat sig från Daniel Boëthius’ och Benjamin Höijers dagar fram till Christopher Jacob Boström, Sahlins företrädare på den praktisk-filosofiska lärostolen i Uppsala. Jämlikt sagda personlighetsfilosofis organiska utvecklingssyn på kulturlivets företeelser har L. från början fattat det ‘filosofiska arvet’, om man så får säga, som en pliktbetonad uppgift att levande, under kritisk prövning och sovring, förvalta samt eventuellt fort- och ombilda: växling av ståndpunkter utan den tidigare historiskt givna ståndpunktens övervinnande inifrån kan icke betyda verklig utveckling och framsteg.”

Så skrev Efraim Liljeqvist, den siste boströmianske professorn, i sin Selbstdarstellung i första upplagan av Alf Ahlbergs Filosofiskt lexikon 1925.

Den modernisering som hans samtida kolleger, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden, ägnade sig åt – vissa former av nykantianism, positivism, psykologi, “livsfilosofi”, pragmatism, Hägerströms och Phaléns nya Uppsalaskola, analytisk filosofi, i mycket radikalneoteriskt famlande fenomenologi, marxism – var, föreslår jag, knappast en modernisering av filosofin eller en filosofins modernisering av samhället och kulturen, som den dubbeltydiga titeln på Carl-Göran Heidegrens avhandling i idé- och lärdomshistoria från 1999, Filosofisk modernisering: Studier i nordisk filosofihistoria (1860-1910), implicerar i högre grad än hans senare boks något mer adekvat och korrekt sociologiska med den gamla litteraturhistoriska termen, Det moderna genombrottet i nordisk universitetsfilosofi 1860-1915.

I det större perspektivet tror jag den främst måste förstås som ett spatiotemporalt provinsiellt införande av nya tankeformer som modernitetens samhälle och kultur för tillfället krävde för helt andra syften. Inte enbart, givetvis, men i stora drag. Det som i störst utsträckning kan sägas vara ett undantag är här fenomenologin, inklusive dess vidareutbildning utöver Husserl hos främst Heidegger.

Men det är inte uppenbart hur filosofin, rätt förstådd, överhuvudtaget låter sig helt enkelt moderniseras eller själv kan modernisera. Modernisering är s.a.s. i sig ett ickefilosofiskt begrepp, som lätt blir direkt antifilosofiskt, hur viktigt det än kan vara på andra områden. T.o.m. de av Liljeqvist själv använda termerna “utveckling” och “framsteg” är ofta problematiska som generella och universella beskrivningar inom filosofin. Åtminstone hans egen politiska tillämpning av den sahlinska och egna utvecklingen av Boströms statslära – som i och för sig nödvändigt krävde revidering – representerade inte något sådant; den var tvärtom en beklaglig, tidstypisk anpassning till en karaktäristisk manifestation av just den modernisering han i övrigt på så goda grunder ifrågasatte.