Frågan om språkkritikens legitimitet

Ibland blir språkproblematiken litet påträngande. Politisk chefredaktör och sedan länge återkommande radiokommentator i Stockholm tror att “Estonia” är ett engelskt ord. “Estöuonia”.

Radiokrönikös uppfattar inte att “Marie” i “Marie bebådelsedag” är försvenskad stavning av latinskt genitiv (Mariae) och “i” och “e” därför ska uttalas separat. Säger “Mari bebådelsedag”.

Är det legitimt, och meningsfullt, att diskutera individuella mediafigurers språkfel (eller språksvagheter)? Ibland känns det så, i beaktande av den utsträckning i vilken de lyfts fram av sina respektive media, och det inflytande deras språkbruk därför har.

Språkvård är ett svårt område. Det är inte självklart när utryckningar från “språkpolisen” är nödvändiga eller önskvärda. På ena sidan hotar den gnälliga petimätrigheten, på den andra den slappa likgiltigheten. Däremellan måste den nödvändiga, verkliga språkvården försöka finna sin väg.

Att amerikaniseringen har trängt in hos chefredaktören när han använder det latinska namnet på ett grannland långt från anglosfären känns litet anmärkningsvärt. Men är det tillräckligt anmärkningsvärt?

Det är inte krönikösens fel att latinet kulturradikaliserats bort från skolschemat (eller det är det kanske, om hon stött den typ av politiker som gjort det). Men tycker hon inte det låter konstigt? Hon måste ju vara medveten om att vi brukar säga (jungfru) “Maria” i Sverige. Tror hon att “Marie” uttalat som “Mari” är en genitivform av Maria? Eller vad tror hon “Marie bebådelsedag” betyder? Hon säger knappast “Jan Olof blogginlägg”?

Måste inte många vanliga språkanvändare undra över sådana konstigheter? Uppfattas de som helt naturliga? Har folk helt slutat reagera inför malplacerad engelska? Känner man sig inte behöva en förklaring till att det inte heter “Marias bebådelsedag”?

Vågar man föreslå att språkvården gör rätt i att ingripa i dessa fall?