Gudmundson, SD och Putin

Nu ansluter sig Per Gudmundson, en av de bättre borgerliga publicisterna, som jag brukar uppskatta i några viktiga frågor, till misstänkliggörandet av SD ifråga om förhållandet till “Putin”. Han kan ha gjort det förut, utan att jag lagt märke till det; jag har tidigare bemött Stefan Olsson, Olof Ehrenkrona och Lars Wilderäng, som angripit mig, men många andra ulvar tjuter i total flockkonformism på identiskt sätt.

Hur djupt har Putin klorna i populisterna?, heter det i den grovt populistiska rubriken till en ny, karaktäristiskt ensidig och ytlig SvD-ledare föranledd av en norsk FrP-företrädares kontakter med vad som sägs vara underrättelseofficerare på ryska ambassaden, och hans ryskvänliga agerande i OSSE. På det här området delar Gudmundson tyvärr ledarredaktionens allmänna, och katastrofala, svaghet. Vilka kontakter de borgerliga politiker de försvarar har, inte bara på amerikanska ambassaden utan i NATO:s högkvarter, vet vi ju.

Vad som verkligen, och oupphörligen, förvånar är hur djupt Obama, eller kanske snarare John McCain och hans efterföljare, har klorna i den svenska högerns och borgerlighetens historielösa talespersoner. Hur man, om man överhuvudtaget är europé i någon autentisk mening, kan vara fullständigt okritisk mot USA:s agerande i (bl.a.) Ukrainakonflikten. Än obegripligare blir det om man dessutom gör anspråk på att vara konservativ (och inte bara socialkonservativ, utan även liberalkonservativ).

I USA är ju alla genuina konservativa sedan mycket länge på självklart sätt kritiska mot den egna utrikespolitiken. Adam Cwejmans ledare Vi hade fel om Mellanöstern i GP nyligen var ett ofattbart sent men ändå välkommet uppvaknande. I förlängningen av de insikter han där äntligen uttryckte borde åtminstone vissa slutsatser lätt kunna dras också om Ukraina och Ryssland. Och som vanligt (det här är så tröttsamt): att säga detta är verkligen inte “putinism” eller principiell antiamerikanism.